Brobyggarna

Äntligen ska jag skriva lite om den första sommarboken, Guillous Brobyggarna, som vi diskuterade på bokcirkeln i början av september! Jag, liksom de andra, är fascinerad och positiv till romanen - och ser fram emot fortsättningarna i denna serie om 1900-talet: "Det stora århundradet".

Han kan verkligen berätta och jag har bara tråkigt vid några enstaka tillfällen i denna tjocka bok. Visst känns det som om jag har läst en del förut, men inget så stort och sammanvävt - och definitivt inte särskilt mycket om järnvägsbyggen i snöstorm på hög höjd. (Och så har jag faktiskt ändå läst en del om just järnväg och rallare.) Tiden blir verklig - och även om det inte sällan handlar om schabloner, så lever berättelsen.

Till slut frågade jag mig: Det är så typiskt Guillou och ändå sitter jag nästan klistrad. Hur gör karln? Det var då jag kom att tänka på Häggs författarskola (se förra inlägget).

SPELREGLER
Detta är en saga. Tre små bröder ger sig ut i världen. Det håller på att ta en ände med förskräckelse, men ödet ler mot dem och de sänds ut i världen att finna sin lycka. Eftersom de är ärliga och rättskaffens och goda, så går det bra för dem. Många motgångar möter dem, ont ställs mot gott och fattig mot rik, men allt och alla övervinns och på ett eller annat sätt får de till slut prinsessan och halva kungariket.
      Ungefär så. Iallafall skulle vi som läsare ha blivit väldigt förvånade om Lauritz eller Oscar hade dött i snöstormar eller tropikfeber eller krig. Då hade inte författaren följt sina egna spelregler. Det är också underförstått att eftersom Sverres vidare öden inte finns med i boken med titeln "Brobyggarna", så bygger han något annat någon annanstans. Troligen i nästa bok. (Vilket jag förutsätter är en korrekt gissning med tanke på vad höstens bok heter. Jag har inte undersökt det närmare än, för man blir trots allt tillfälligt lite mätt.)

PLANTERING (för att inte överraska läsaren)
Spelreglerna, förstås, men också den historiska vetskap läsaren har t.ex. om att järnvägen faktiskt blev färdigbyggd och att Tyskland förlorade kriget.

BJÖRN PÅ STRANDEN
För att vi ska orka igenom alla dessa romansidor använder sig Guillou dela av knepet att berätta lite i taget och sedan byta fokus innan vi fått veta hur det går, dels av ett antal hotbilder som ska hålla spänningen uppe medan vi får de olika idealen till livs. I berättelsen om Lauritz har vi en arg och tyrannisk fader i baronen, som inte låter de tu bli ett. Vi har fattigdomen och det iskalla vädret och så småningom även ett krig som får konsekvenser även för en norrman med tyskkontakter. För Oscars del handlar det om vilda djur (lejon mest, men ändå) och kannibaler och ett särdeles vidrigt krig.
       De gånger jag börjar tröttna lite beror det nog faktiskt just på att hoten inte är tillräckligt hotfulla längre. Jag tänker att ja, ja, har han inte jagat färdigt snart nu och hur många snöstormar ska jag egentligen behöva läsa om? Men som sagt: Det är inte särskilt ofta jag hamnar där.

Guillou är kort sagt en skicklig berättare. Bokcirkeln diskuterade också hans researcharbete samt det faktum att han redovisar sina källor för snöäventyret (positivt, trots att han i princip erkänner att han skrivit av) men inte för djungellivet (dåligt när vissa berättelser, enligt en av våra Afrika-kännare, tydligen är såpass välkända). För min del bär jag med mig den lågmält tecknade men ändå tydliga bilden av vad meningslöshet, brutalitet och utmattning (LÄS: krig) kan göra med en människa.

Mmm. Detta är bildande, välskrivet och läsvärt!

En björn på stranden

I Göran Häggs gamla men mycket underhållande Författarskolan, som jag läst om i sommar, diskuterar han förutsättningarna för en bra roman. Några av de första sakerna han tar upp vill jag gärna berätta om här, eftersom de visade sig väldigt användbara för att analysera varför en bok fungerar trots att man kanske har vissa invändningar. (Jmfr inlägget jag ska skriva senare i veckan om senaste bokcirkelboken.)

För att börja med titeln på detta inlägg: I Hollywoods barndom var det tydligen någon regissör som insåg att det han ville berätta inte gick att göra film av som han tänkt sig. Allt vackert och viktigt i livet blir på något sätt långtråkigt att se på film eller läsa om, så vad göra? Jo. För att tittarna skulle stå ut med kärleksparets långa och viktiga försoningsscen på stranden, släppte han lös en björn där. Tack vare det klassiska korsklippandet mellan kyssarna och den irrande björnen, kunde de förstnämnda hålla på mycket längre än vad som annars skulle ha varit möjligt. Slutsats: Vill du berätta något viktigt, måste det finnas ett hot i närheten som håller läsaren vaken och mottaglig för berättelsen = en björn på stranden.

Fortsättningsvis talar Hägg om att det bara är inbillning från vår sida att läsaren ska bli överraskad i en bra bok. Snarare är det tvärt om. Romanförfattaren FÅR INTE överraska läsaren, bara sin huvudperson. Man kan kalla det för plantering eller för utplacerade bananskal, men de ska finnas där så att läsaren inte blir desorienterad eller känner sig lurad av vad som händer när det händer.

En del av denna plantering handlar om de spelregler som gäller. De kan egentligen vara hur vansinniga som helst, bara de anges någorlunda tydligt och författaren sedan följer sina egna regler konsekvent. Allt annat är osjysst - och det viktigaste av allt är att vara generös mot sin läsare!

Faktiskt väldigt användbara verktyg för analys av egna och andras texter!

Mera sommarläsning

Eftersom jag har börjat på en jättetjock och inte helt lättläst bok, som väl blir nästa bokcirkelbok och som jag följaktligen återkommer till, så har jag under senare sommartid slappnat av med lite annat. Till exempel detta:

• Ellen Mattson: Glädjestranden

En vacker bok om Bohuslän och det slitsamma livet för 1800-talets människor där och då. Den var definitivt inte insmickrande, om man säger så, och gav därför ett visst motstånd efter den första tjusningen. Jag tror att det kan vara en bra bokcirkelbok, för relationerna mellan huvudpersonerna är både komplicerade och ordknappa så det finns en del att prata om. Frågan är dock hur ordknappt det får vara innan man tröttnar? Kul att ha läst, men jag läser kanske inte fler böcker av henne i brådrasket.

• Jamie Ford: Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Visst är det en underbar titel som smakar gott av den nyfikenhet den väcker?!! Det var därför jag köpte den - och upptäckte under läsningen att det var ännu en pocket om historiens (ofta bittra) verkningar i människors liv och i nuet. Boken handlar om nu (1986) och då (1940-talet) i Seattle och om tvångsinterneringen av japanska familjer i USA under andra världskriget. Den är absolut läsvärd, även om jag inte tycker att dramaturgin och dialogen riktigt flyter i denna debutbok. Kanske beror det på författaren, kanske på översättningen - men det kan också vara ett sätt att understryka den kommunikationsstörning hos huvudpersonen, som hans kinesiska föräldrar medvetet bidrog till (för att skydda honom, typ) i den förvirrade tid då nationalitet och identitet ofta stod i konflikt.

• Lucy Dillon: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

En bok som är precis vad den låter som - snäll, rolig, varm, trevlig, förutsägbar, avslappnande och lättläst. Precis vad man behöver vissa dagar! För att vara en såpass "enkel" roman, tycker jag dock att skildringen av det barnlösa paret är ovanligt insiktsfull.

- Nä, tv:n har jag inte tittat på nästan alls i sommar heller!

Sommarböcker

En bok i väskan, en vid sängen, en på toa och en eller två till på olika ställen i vardagsrummet - det är ledighet, det! Ibland fastnar jag i den ena, ibland i den andra. Och alltid finns det en bok på gång som passar mitt läsarhumör. (Men jag måste känna mig lite ledig och avslappnad, annars tappar jag koncentrationen och kan bara läsa en eller två böcker samtidigt.)

Några av dem jag har läst hittills i sommar är:

• David Nicholls: En dag - som jag ju redan skrivit om, kom jag på nu. Här!

• Anna Fredriksson: Sommarhuset - som är en roman om hur olika syskon kan vara och hur svårt det kan vara att nå fram till varandra när man har sorg. Irriterande ibland, men jag har inte riktigt orkat analysera om det är för att personerna ibland är så jobbiga (som mänskor kan vara ibland) eller om berättartekniken inte håller. En relativt trevlig upplevelse var det iallafall.

• Tatiana de Rosnay: Sarahs nyckel - som är en medryckande historia om det öde många av judarna i Paris gick till mötes under andra världskriget, klassiskt berättad i en växling mellan då och nu. Håller möjligen inte riktigt ända fram, slutet är nästan pinsamt, men boken var helt okej sommarläsning och jag sträckläste den.

• Kristin Hannah: Den frusna trädgården - som är ännu en bok där historien (Ryssland under mellankrigstid och andra världskriget) återupptäcks av någon i nutid, närmare bestämt två döttrar som vill lära känna sin hemlighetsfulla mor när deras far dör. Hannah är alltid medryckande och lättläst. Lägg därtill att miljön inte är riktigt lika cocktail-amerikansk som den brukar, så förstår ni att den är en av de bättre. Jag sträckläste även denna.

• Marie Hermansson: Himmelsdalen - som är en thriller, får man väl säga, med utbytta tvillingar och otäck övervakning bakom glättiga fasader samt galna läkare. Jag tröttnar fort på att behöva må illa hela tiden och retar mig på de övertydliga hintar som ska få mig att inse att allt går åt helvete. Men det gör det förstås inte ändå på slutet. Läste kanske halva boken ordentligt, sedan bläddrade jag mig fram till slutet (så att jag fick en ungefärlig uppfattning om vad som hände) och läste upplösningen. Ett ovanligt läsmönster när det gäller mig.

Jag återkommer med fler böcker när vi har haft nästa bokcirkelträff.

En dag

Den senast utlästa boken En dag av David Nicholls lät som om den kunde vara riktigt rolig! Två människor träffas och tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. Vad som händer sedan får läsaren veta genom nedslag på samma dag en gång om året under de följande tjugo åren, antingen hos den ene eller hos den andre eller hos dem båda. Ett spännande grepp som jag inte har upplevt så ofta, konsekvent genomfört utom på slutet (vilket är helt okej).

Jag läser boken utan svårigheter. Någon enstaka gång skrattar jag högt. (Det är när författaren ger en beskrivning av de fyra bröllopsvågorna.) Emma släpar sig fram med olika jobb för att överleva, utbildar sig till lärare och får småningom ett ganska stabilt liv - som hon dock inte är särskilt nöjd med. Dexter super konsekvent bort varenda möjlighet han får. Lite spännande är det i början, men ganska snart börjar jag tröttna. Snart fortsätter jag mest för att se hur Nicholls tänker lösa slutet. Det gör han relativt elegant, men lite fegt och ganska tröstlöst.

Utvecklas de inte alls som människor? Iallafall så lyckas författaren inte övertyga mig om det. Och eftersom jag faktiskt tror att vi kan det - och gör det - de allra flesta av oss, så känns boken inte riktigt trovärdig. Eller alldeles hopplös, om man vill se det så. För trots att de verkar hitta hem hos varandra så småningom så går ju iallafall allt åt skogen. Kanske blir den bättre som film!

Jag kan ha missat något väsentligt. Jag nästan hoppas det, för tanken var ju så god, men jag kommer inte läsa om den för att ta reda på det. Men med någon annan läsares kommentarer kan jag kanske få hjälp att omvärdera den!! Har du läst den?

Skrivardagar

Nu var det bra länge sedan jag skrev igen. Lite trist är det onekligen. Men det finns hopp! För att råda bot på detta ständiga icke-skrivande, deltar jag denna semestervecka i tre Skrivardagar här i sta´n.  Jag vill helt enkelt få en spark i baken så att jag kommer igång igen.

Man får ta med sig egen mat, men annars är det gratis. Jag behöver inte heller åka iväg någonstans långt från familjen på semestern. Alldeles utmärkt, med andra ord!  (Tilläggas kan: Och det gör ingenting om jag skulle bli besviken, för då skriver jag iallafall och det har inte kostat mig något.)

Jag är nöjd med detta. I och för sig har jag väl använt i princip alla övningar hittills i min egen undervisning genom åren, men grejen är ju att de är bra - och att det äntligen är jag själv som skriver dem. Det hjälper ju inte att kunna en massa övningar om man inte använder dem!

Nu är min förhoppning att jag också orkar fortsätta skriva, lite varje dag, så att jag kommer vidare. Det innebär kanske inte precis att det blir nya blogginlägg varje dag, men ska jag kalla mig för "ordbehandlare" så måste det ju också ligga lite sanning i det.

Under ytan

Lite otippat läste vi alltså i bokcirkeln Emma Hambergs Baddaren med underrubriken Vågar du se under ytan?. Ramhandlingen går ut på att en uttråkad kvinnlig konstnär (Maja - ung, okänd, gift med äldre känd konstnär – Pelle) bestämmer sig för att göra något annat ett tag, nämligen starta en simskola för vuxna. Det gör hon och det kommer tre elever till den isolerade ön mitt i Vänern där hon bor i ett slott med tjusig marmorbassäng att träna i. De tre har alla sina egna anledningar till att de är där. Det enda de har gemensamt med konstnärsparet – och med bifigurerna – är svårigheten att kommunicera med andra, att bestämma vad de verkligen vill och att genomföra det. Det är många ensamheter som går omkring där, om man säger så.

                                                              

Jag gillade upplägget och tycker att blandningen av personer är intressant. Språket var inte djupt och vackert på något sätt, men det störde mig inte heller. Karaktärerna var inte särskilt djupt tecknade, men å andra sidan har jag på något sätt mött dem i verkligheten allihop så det gjorde mig inte så mycket. Det var en rolig saga – tänkvärd, ibland lite klurig (dvs riktigt allt var inte förutsägbart) och bitvis irriterande.

                                                              

(Hur Maja bar sig åt irriterade mig omåttligt, liksom deras gamla vänner på besök, men inte boken i sig egentligen. Fast det är klart: Just det där vänbesöket tyckte jag väl inte tillförde särskilt mycket alls. Det kunde hon ha strukit. Och branden var osannolik – åtminstone dess konsekvenser.)

Vem är jag? Hur skulle jag reagera i en liknande situation? Hur hanterar man ett möte med en sådan människa? Hur vet man vad man vill och hur ganomför man det? Se där frågor som jag kunde ha tänkt mig att diskutera. Av det blev faktiskt intet – till min förvåning, ska sägas. Vi brukar ha intressanta prat även efter böcker som kanske inte gav oss den största av upplevelser. Faktum är att jag blev helt paff när flera av mina kära väninnor fränt konstaterade att det här är EN RIKTIGT DÅLIG BOK och vi inte riktigt kom vidare därifrån.

Förklaringarna lät så här ungefär:

– Språket är erbarmligt platt och tråkigt, allt går så förfärligt flåshurtigt snabbt, författaren skriver mig på näsan hela tiden och lämnar inget kvar åt läsaren att räkna ut, personerna är blodfattiga och osannolika schabloner som inte existerar i verkligheten och allt är förutsägbart.

Efter mina protester blev sammanfattningen:

– Okej. Det är kanske som sådana där nyttiga chips, men det är fortfarande chips. Lätta att tugga, men med en tydlig bismak. Och man blir däst och likgiltig. (Vilket de ju inte var. Snarare synnerligen engagerade!)

Det här är oerhört intressant – och det är definitivt värt att försöka se på saken under ytan! Hur kommer det sig att vi har så olika uppfattning? (Förutom att dagsformen ju alltid påverkar.  Jag har inga varsel på min arbetsplats just nu t.ex.) Är det så enkelt som att jag är enklare funtad och inte kräver lika mycket av god litteratur? Har jag läst fler dåliga böcker – och på så sätt vant mig? Eller kan det handla om varför och hur man läser?

Vad tror du?