Platthet eller djup i "Domaren"?

Jag har under den senaste tiden varit så trött att jag liksom inte haft lust med någonting alls. Så är det ju ibland, men det är ganska tråkigt så det bli skönt med semester nu. Kanske, kanske vill jag till exempel börja skriva igen. Det vore roligt. Till att börja med tänker jag försöka få något sagt om de senaste bokcirkelböckerna.

Vid träffen i maj var jag tyvärr sjuk, men jag hade naturligtvis läst boken ändå - Domaren av Ian McEwan. Den handlar om överrättsdomare Fiona Maye i London, som gömmer sig i sitt arbete eftersom hennes äktenskap inte fungerar. Samtidigt som maken (en ensidigt och grunt tecknad knöl) lämnar henne för att hoppa över skaklarna med en yngre kvinna, dömer hon till sjukhusets fördel i ett fall där ett sjuttonårigt Jehovas vittne uppmuntrad av sina föräldrar vägrar ta den blodtransfusion som sannolikt kan rädda livet på honom. Och sedan spinner både den ena och den andra historien vidare.

Det börjar bra, tycker jag. Som läsare blir jag lite nyfiken på vad som ska hända. Språket flyter och är lättläst, stilen är fungerande och någon gång riktigt njutbar. Och det är jätteroligt att Fiona hör och känner olika musikslingor inom sig när hon är i olika sinnesstämningar!

Men sedan blir jag nog faktiskt lite besviken. Det mesta som händer är ganska förutsägbart. Även om den eviga frågan om otrohet och eventuell förlåtelse kanske blir lite annorlunda belyst, så är det tröttsamt att inte bara maken utan också Fiona själv är så träaktigt tecknade. Jag har svårt att engagera mig i platta klippdockor! Och den etiska och religiösa frågan om liv och död rinner liksom ut i sanden, när den väl ställts på sin spets i början av boken.

Sägas bör dock att recensionerna, både i tidningarna och av resten av bokcirkeln, var betydligt mer positiva. Jag fick exempelvis ett sms från mina bokvänner om att de gillade boken väldigt mycket, att den inte bara var lättläst utan också intressant och gav djup. Så det är kanske bäst att du läser och bedömer själv?!

Två flugor i en smäll

Två böcker har jag att skriva om. Normalt skulle jag nog inte diskutera dem i samma andetag eller bloggpost, men nu är det som är det är: Jag har varit på bokcirkel (efter att vi fick hoppa över en gång pga sjukdom) och insåg då att jag aldrig skrev något om den förra boken. Alltså vill jag slå två flugor i en smäll idag.

Jag glömde alltså att skriva om Obamas påstådda favoritbok Gilead av Marilynne Robinson (2004), där prästen John Ames skriver brev till sin sjuårige son för att denne som vuxen ska veta allt som fadern själv inte kommer hinna berätta innan han dör. Språket är vackert och innehållet ganska småtrevligt filosoferande, men i längden blev det faktiskt ganska torrt och tråkigt. Det kanske var därför jag glömde bort boken så snabbt, trots att den tydligen är prisbelönad och allt.

Den skrivande huvudpersonen kändes virrig och osammanhängande och till slut inte riktigt trovärdig. Visst var han sjuk. Men om man har alla sina predikningar i prydlig datumordning både uppe på vinden och i minnet, då tror jag faktiskt att man anstränger sig för att ha någon slags struktur också när man skriver det viktigaste brevet i världen till sin son. Dessutom tycker jag att det är oförskämt av en författare att inte låta läsaren få andas lite ibland genom att det blir nya kapitel emellanåt - eller iallafall någon slags avdelningar med mer än bara en enda blankrad.

Till i söndags läste vi Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död (2013). Den kommer jag kanske att minnas längre, trots att det var en ganska typisk roman i feel good-genren, för den handlar om relationer och den berör. En handfull medelålders kvinnor konfronteras, var och en och tillsammans, med olika sidor av det mänskliga livets problem och så småningom försonas de åtminstone något lite med dem och med sitt liv. Där fanns ingen som var homosexuell och ingen som hade cancer eller var ofrivilligt barnlös denna gång, men annars var upplägget det vanliga med ett kapitel i taget för var och en av dem i början och sedan alltmer blandat efter berättelsens behov. 

Språket är rakt och funktionellt och verkligen inget att orda om. (Möjligen var översättningen lite klumpig ibland.) Men en del av händelserna var udda, lite mer på liv och död än de brukar vara i dessa böcker. Ändå finns där en hög grad av igenkänning och mycket input till funderingar exempelvis kring hur vi ser på och bemöter människor beroende på hur de ser ut eller vad de har varit med om, kring hur vi kommer vidare när vi fastnat i sorg, ilska och hämndkänslor. Å andra sidan blev jag högeligen irriterad av efterordet, som liksom gjorde allt som uppnåtts meningslöst. Men det kanske också är ett budskap - att vi aldrig kan veta allt om orsaker och verkan, men måste skaffa oss mening i det liv som är vårt att leva.

Den gamla vanliga sjukan

Det var länge sedan jag orkade skriva något här. Anledningen är densamma som vanligt: Jag orkar inte. Om du kanske inte vet varför - och är intresserad av att försöka begripa det - så kanske du orkar läsa det brev som jag skrev till en vän idag.

Hej!

Det är den gamla vanliga sjukan som gör att jag inte vågar lova att jag orkar något alls på lördag, trots att jag verkligen tycker att det skulle vara jättetrevligt. Även om jag har talat mig ganska trött om den under alla år sedan 2002, så har vi ju faktiskt inte träffats så mycket. Så här kommer en kort (?!) resumé, så att vi kan prata om något trevligare när vi väl ses!

Jag blev sjukskriven från min gymnasielärartjänst för andra gången år 2002, för vad läkarna kallade utmattningssymtom. Jag var outsägligt trött och orkade knappt äta eller ens gå på toa. Jag sov utan att någonsin bli utsövd, vilade utan att bli utvilad, blev ännu sjukare av ansträngningar (som att duscha, promenera, dammsuga, lyssna på musik, läsa, sjunga etc), mådde illa och hade ont i lymfkörtlarna och i hela kroppen hela tiden och klarade varken av ljud eller ljus i någon större utsträckning. Jag grät av pur trötthet, utan att egentligen vara ledsen eller deprimerad. Och blev aldrig frisk, vilket man ju faktiskt blir om man är utmattad.

Men alla prover sa att det inte var något fel på mig. Och rätt snart började både vården och Försäkringskassan - samt många runt omkring som tydligen blev provocerade av att jag inte blev bättre - tala om för mig att allt egentligen var mitt eget fel. Allt skulle bli bra om jag bara ville lite mer, slutade vara lat, tänkte lite mer positivt, tränade lite mer, åt lite nyttigare, pushade mig själv mer, slutade se mig som sjuk och tog tag i mitt liv i största allmänhet. Och skaffade hund, så jag fick någon annan att bry mig om. (Som om jag inte led tillräckligt av att inte kunna vara riktigt den mamma jag hade tänkt mig åt mina barn.) Dessa kommentarer är egentligen det jobbigaste med alltsammans.

Jag bet ihop och fortsatte envist hävda att min kropp hade blivit överfallen av något, även om det inte syntes på proverna, och att det inte satt i huvudet. Och: - Jag ÄR INTE deprimerad! (Jo, under de sex månader då jag åt medicin MOT depression. Det var en lättnad att få sluta, för då blev jag mig själv igen, även om jag mådde fruktansvärt fysiskt dåligt av att fasa ut medicinen.) Dessutom: Jag blir INTE bättre av att träna och tvinga kroppen att ta ut sig. Istället kraschar jag rent fysiskt och får tillbaka alla gamla symtom med full styrka, ibland i flera veckor eller månader.

På hösten 2006 hade jag arbetstränat och man kom fram till att jag med nöd och näppe kunde jobba 25% under kortare perioder. Fast jag hade ju inget jobb längre att prova på. På våren 2007 blev jag utförsäkrad (dvs plötsligt var min arbetsförmåga enligt Försäkringskassans sätt att se uppe i 100%!) och då brydde vården sig inte heller mer eftersom jag inte behövde några nya sjukintyg. Jag beslöt mig då för att strunta i alla myndigheter och leva ett så bra liv som möjligt utifrån de faktiska förutsättningarna. Och på makens bekostnad.

Genom att lyssna på min kropp, göra vad jag orkar och vill och strunta i resten, blev jag mycket, mycket sakta lite, lite bättre. Nu 2016 har jag kommit så långt som till att jobba 50% hela tiden - och det är fantastiskt! Jag har fått ett nytt jobb, som både fungerar och känns utvecklande, och det betyder mycket för mig. Däremot orkar jag inte särskilt mycket mer överhuvudtaget. Jag får fokusera på att orka tvätta håret var tredje dag, laga mat ibland, ta åtminstone en kortkort och långsam promenad varje dag samt orka lägga i någon tvätt i veckan. Jag försöker upprätthålla körsången, men det mesta övriga får jag välja bort. På helgerna är jag ofta helt utslagen. Alternativet, att inte jobba, är dock så gräsligt att det väljer jag inte förrän jag blir tvingad till det.

Det var dock skönt att jag fick en diagnos hösten 2015. Det var en lättnad och en bekräftelse att få veta att man visst kan må precis så här och att världen är ganska full av människor som delar upplevelsen, både av sjukdomen och av bemötandet från omgivningen. Det kändes också mycket bra att få veta att mitt sätt att hantera sjukdomen var helt riktig och till och med har ett namn: Pacing = Att hushålla med sin energi så att kroppen mår bra istället för att brytas ned. Dessutom var det skrämmande men nyttigt att få veta att jag faktiskt har en ganska mild variant och att de sjukdomsskov man hamnar i när man pushar för mycket riskerar att göra en markant och stadigvarande sämre. För jag vill verkligen inte bli sängliggande igen och i behov av personlig assistans!

Sjukdomen? Den heter ME/CFS - Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrom. Den är klassad av Världshälsoorganisationen som en neurologisk sjukdom och den är sannolikt autoimmun, dvs kroppen angriper sig själv och i det här fallet de energiproducerande mitokondrierna i cellerna. Läs mer på RME:s hemsida http://www.rme.nu.

Till slut:

Jag tycker inte särskilt synd om mig. (Mer än ibland, förstås, men då får man vara lite snäll mot sig och skratta ihop.) Det här är ju mitt liv och jag tycker om att leva det tillsammans med familj och vänner. Det är kanske inte som jag trodde att det skulle bli, men det är mitt. Och det är, på sitt sätt, ett gott liv.

Lev väl!

Dagsaktuell dystopi och lite civil olydnad

I lördags var vi på Östgötateatern och såg dramatiseringen av George Orwells roman 1984, en dramatisering som var mycket trogen originalet. Vi skulle ha sett föreställningen tidigt i december, men den blev inställd pga sjukdom – och nu jag gladde mig åt att hinna läsa boken under julledigheten. Jag har nämligen inte läst den sedan skoltiden, gymnasiet kanske, och mina minnen var ganska luddiga: ”Storebror ser dig” och ständig dygnet runt-övervakning av vanliga människor, en man och en kvinna som träffas i smyg för att älska trots att det är förbjudet med kärlek samt att det inte var något lyckligt slut.

I det stora hela var mina minnen korrekta, men det är något mer komplicerat än så. Sanning att säga är berättelsen om denna framtida stat (skrevs 1948, kom ut året efter) en dystopi som sänder kalla kårar utefter ryggraden på mig.

Partiet/Staten bestämmer allt. Vad du ska tänka, säga, känna och göra. De ständiga krigen (eller iallafall rapporterna om dem), den ständiga fattigdomen och halvsvälten, den omedelbara och skoningslösa vedergällningen för minsta tankefel, det medvetet utarmade språket – alla åtgärder tjänar samma syfte: att hålla människorna medgörliga och icke-tänkande så att makten kan behållas av några få. Man har nämligen konstaterat att mätta och nöjda människor får livsutrymme att ifrågasätta saker och tycka att demokrati och jämlikhet är något att sträva efter. Därför ser man till att hålla dem på rätt nivå, helt enkelt. Man ger dem bröd (lite lagom) och skådespel (avrättningar av förrädare) och svartmålar fienden både i andra länder och mitt ibland oss (påbjudet 2-minutershat varje dag och dessutom en och annat hatvecka).

Jag tycker att det är otäckt aktuellt! Jag tänker på den brutala ondska som släpps lös mot feltänkare av t.ex. IS (eller vad som är korrekt att kalla dem). Jag tänker på dem och de antidemokratiska rörelser som skördar framgångar i alla europeiska länder och som kräver att man ska kunna ägna sig åt Orwellskt dubbel-tänk: känna till järnrör och människofientlighet och annat dumt, men på något sätt ändå inte vara medveten om dem utan tycka att allt är bra. Och jag tänker på det okontrollerade hat som alltför ofta väller fram på sociala medier så fort någon yttrar sig i någon kontroversiell fråga.

Det var nog därför jag ”störde” föreställningen i lördags. Mitt i den långdragna och spända tortyrscenen, när Winston fortfarande inte är knäckt och hjärntvättad, drog torteraren in publiken i skådespelet. Han lät oss spela rollen av en Framtid som (underförstått) redan vet att det samhälle på vilkets uppdrag han torterar också kommer att bestå. Då applåderade jag i ensamhet Winstons envisa svar om vad som är nödvändigt för att ett samhälle ska bestå: gemenskap, kärlek, humanitet (eller hur han nu exakt formulerade det).

• Jag applåderade som uppmuntran och bekräftelse på att så tror även jag.
• Jag applåderade som protest mot de krafter som vill något annat och som försöker dra in mig att stillatigande stå på deras sida. (Det har hänt lite för många gånger under det gångna året, t.ex. med blad och uttalanden som delas ut i det svenska folkets namn.)
• Jag applåderade för att jag blev inbjuden att interagera.

Men begriper jag inte att det bara är på låtsas, en bok... teater...underhållning? Det är klart att jag är medveten om att det är teater och i viss mån underhållning, men varför skulle det betyda att det är på låtsas?!? Jag menar med bestämdhet att alla berättelser på ena eller andra sättet vill säga något om och/eller undersöka vad det är att vara människa. De handlar om dig och om mig och om oss, om vilka vi är och vill vara och kan bli. De fiktiva berättelserna kanske i ännu högre grad än de biografiska. Alla har de därför verklighetsbakgrund och är på riktigt – om vi låter dem vara det.

Så kanske applåderade jag också för att påminna mina medmänniskor i salongen om att det inte bara är underhållning.

Lika totalt asociala båda två

Vad är en roman? Precis som Staffan Björck konstaterar är det väl troligen lönlöst att försöka definiera det, men jag måste nog göra ett försök. För boken jag och bokcirkeln just läst kallas av vissa för "ett stycke vetenskapshistoria i romanform". Det förstnämnda håller jag alltså med om, men det senare?

Visst är Världens mått av Daniel Kehlmann en prosaberättelse där de två huvudpersonerna, naturforskaren Alexander von Humboldt och matematikern och naturvetaren Carl Friedrich Gauss, beskrivs med viss psykologisk fördjupning. Men den känns mer som en biografi än en roman, måste jag säga. Boken handlar om dessa två, växelvis var för sig samt tillsammans i början och slutet. Det finns liksom inte någon egen berättelse utöver livsskildringarna - som i och för sig inte går av för hackor precis! Den enda röda tråden är att de lever samtidigt och slutligen träffas samt att de är ungefär lika totalt asociala båda två. Och hängivna sina vetenskaper.

Deras bedrifter var fantastiska och är spännande att läsa om, även om den precisa stilen gör det hela långtråkigt ibland och det ofta är nästan smärtsamt hur ointresserade de är av andra människor. Samtidigt är boken ganska ofta smårolig, framför allt när forskarna i fråga inte riktigt möter förståelse för sina tankar och idéer om hur saker kan och bör genomföras. Så jag rekommenderar denna dubbelbiografi och läser dessutom på lite mer ur andra källor som inte heller är några romaner.

Hägring 38

Härom söndagen diskuterade vi på bokcirkeln Kjell Westös roman Hägring 38, som har fått en faslig massa massa priser. Det var vi nog rätt överens om att den är värd. Det var trevlig läsning, ett långsamt men ändå effektivt berättande, och jag kände mig milt nyfiken nästan hela tiden.

Boken utspelar sig i Helsingfors under mellankrigstiden och speglar tiden på ett fascinerande sätt - försiktigt, ibland nästan drömskt, men övertygande. Det finns två huvudpersoner:  advokaten Claes Thune och hans nyanställda, effektiva och hemlighetsfulla sekreterare Matilda Wijk. De är barn av sin tid och sin klass och sina erfarenheter, men kommer ganska bra överens. Det som hotar är hans brist på intresse för livet överhuvudtaget sedan hans fru lämnade honom samt hennes hemska och allt uppslukande minnen från inbördeskriget.

Finska inbördeskriget under våren 1918, när de vita slogs mot de röda och hela det nysjälvständiga Finland splittrades och grannar plötsligt började se snett på varandra och göra gräsliga saker, var bara en av alla väpnade konflikter i Europa under denna tid. Men av någon anledning verkar vi svenskar inte så inlästa på den - iallafall inte jag. Så det var nyttigt att bli påmind om.

Träigt och trist

Ensam var jag, alldeles ensam i bokcirkeln, om att tycka att Hans Falladas stora genombrott Hur ska det gå för Pinnebergs? (1932) var en dammig och långtråkig läsupplevelse. Jag kände mig största delen av tiden fullständigt ointresserad av svaret på den frågan. En av de andra damerna medgav att det var jobbigt de första femtio sidorna, men nu är hon glad att hon tog sig igenom dem. Själv tycker jag inte att boken börjar leva förrän möjligen på de sista femtio sidorna (av 389!). Men det skadar ju inte att ha läst en bok som, enligt baksidestexten, idag betraktas som en modern klassiker. (Baksidestexter är ju å andra sidan synnerligen partiska.)

Kanske är jag alltför mätt på skildringar av mellankrigstidens Tyskland och den lilla människans vedermödor, som mycket ofta handlade om att överleva dagen snarare än om att inta någon politisk ståndpunkt. (Trots att jag är den förste att skriva under på att det är viktigt med böcker som får oss att inse att även vi själva under tillräckligt jobbiga premisser sannolikt skulle blunda för eller strunta i vem eller vilka som styr landet.)

Kanske kunde jag inte förlika mig med Falladas stil. Min känsla är att språket är pratigt, men samtidigt är stilen kortfattad och precis utan särskilt mycket utstofferingar - om man undantar de hopplösa innehållsförteckningarna över varje kapitel. Hur går det ihop, tro? Det är mycket dialog hela tiden, vilket nog gör det lite pratigt, blandat med kortfattade beskrivningar samt herr Pinnebergs ångestfyllda tankar om hur orättvis världen är. (När jag bläddrar  i boken - lite håglöst, det får erkännas, jag orkar inte göra någon djupare analys -ser språket ju mycket trevligare ut än jag upplevde det när jag läste.)

Kanske handlar det helt enkelt om att jag inte förstår varken varför författaren väljer att skildra just dessa händelser eller dessa karaktärer (olika, men udda). Mycket av det som händer känns helt meningslöst att berätta, bipersonerna är ofta lite konstiga och jag har svårt att känna ens med huvudpersonerna. Man brukar på något sätt kunna spegla sig i dem, men det är svårt här. (Jag har ju förstås aldrig haft det så eländigt fattigt som Pinnebergs, men att man inte har upplevt en sak brukar inte nödvändigtvis hindra läsaren av en bok från att identifiera sig med personen som upplever det.)

Kanske är jag bara så trött och sjuk att jag inte har någon mental energi till övers för annorlunda mästerverk. Det enda sättet att ta reda på det är att själv att läsa boken!