I söndags var jag på bokcirkel igen. Trevligt vardagsprat över te och mackor, är vad som inleder det hela. Sedan tar vi oss an boken vi alla har läst. (Läst mer eller mindre, måste jag väl tillägga. Ibland får man kanske inte ihop vardagen så att man hinner läsa ut i tid. Jag brukar dock ha hunnit.)
Vi hade läst romanen Snöängel av Anna-Karin Palm. Den är faktiskt på över fyrahundra sidor, men språket och miljöbeskrivningarna är härliga och upplägget delikat - så det gör inget. Troligen skulle jag njuta ännu mer om jag kunde Stockholm lite bättre, men eftersom beskrivningarna faktiskt känns mest svenska (mer än Stockholmska) så fungerar det utmärkt ändå. Och jag tycker att det är jätteroligt när författare blandar berättarröster på ett genomtänkt sätt och dessutom arbetar med strukturen!
"Men det här är ju en saga!" sa en av damerna. (Precis som förra
gången.) Ja, det är det - om än inte med lika tydliga förtecken som
Guillous. Frågan är om inte alla försök att göra en berättelse av livet
blir en saga? Och frågan är om det är fel? Är inte livet en saga - eller som en saga!?! Svaret beror förstås på vad man menar med "saga". Men det måste ju finnas en anledning till att exempelvis Shakespeares sagolika berättelser har överlevt alla dessa år.
Huvudpersonen Hedvig glider genom sitt 80-tals-Stockholm och påverkar alla människor omkring sig, utan att vi läsare egentligen får särskilt mycket grepp om henne. En androgyn skugga av kött och blod, som själv säger sig ha tappat sin självklarhet och sina sammanhang men samtidigt förlöser andra och får dem att hitta sina. Dessa andra som hon snuddar vid är väldigt många och av väldigt skiftande slag, så sagan blir både god och ond. Parallellt får vi en jag-berättelse från en svensk författare i exil som funderar över språk, identitet och olika verkligheter.
Ibland känns det som om jag är mitt i en roman av Dostojevskij när jag ska hålla ordning på alla namn och dessutom begriper jag stundtals inte särskilt mycket alls. Konstigt nog blir jag inte irriterad av vare sig det ena eller det andra, men det beror väl på att detta är en välskriven bok av en duktig författare. (Möjligen känns Palme-spåret mest som "en björn på stranden" - och Axels tidsresor hänger faktiskt lite i luften, tycker jag.)
Så vad handlar boken om? Kanske om just detta att hitta sig själv och sin verklighets karta. Och om att vi var och en sätter avtryck - om än lika tillfälliga och ibland lika vackra som en snöängels - i andras liv. Läs den!
fredag 2 november 2012
fredag 5 oktober 2012
Tänkvärd korearoman
På senaste bokcirkeln diskuterade vi den första koreanska roman som har översatts till svenska. Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin kom ut i år 2012 (och det är väl ett av svaren på varför ingen sydkorean har fått nobelpriset i litteratur, något vi ständigt tillfrågades om när vi var där för sexton år sedan för att hämta hem vår äldste son).
Boken är av naturliga skäl proppad med referenser till och skildringar av den kultur och natur som råder i Sydkorea. Mina vänner tyckte att det var mycket intressant att få en inblick i detta - och jag kände mig ganska hemma. Jag vet ju vad kimchi är och hur de stora krukor som alla jästa grönsaker förvaras i ser ut. Jag har iallafall lite koll på nationaldräkten han-bok och på vikten av förfädersriter, även för den kristna halvan av befolkningen. Och jag vet att vädret är ungefär detsamma som här - och att 100 won var värt 1 svensk krona åtminstone när vi var där. Men inte fattade vi allt, ens med gemensamma krafter.
Boken var lättläst och trevlig och det fanns mycket att prata om. Här fanns underlag för oerhört intressanta diskussioner om i vilken utsträckning man egentligen kan känna en annan människa, om sorgen och dess uttryck samt om relationen mellan barn och föräldrar i olika åldrar. Och bokens berättarröst var både intressant och oerhört frustrerande, ibland så illa att det skymde innehållet.
I somras fick vi som en uppgift på skrivarkursen jag gick att skriva en du-text. Inte en jag-berättelse eller en berättelse i tredje person (han/hon), utan med ett du-tilltal. Det var jättesvårt! Det finns nästan inget sådant, sa vår ledare, och jag kan inte dra mig till minnes att jag har sett det mer än rimligen i någon mer eller mindre konsekvent brevroman. Men här kallar berättarrösten huvudpersonerna för du och ni.
Ett spännande grepp, det var uppfriskande! Till att börja med iallafall. Först är det äldsta dottern (visar det sig efter några sidor) som är du, men i nästa kapitel berättas det plötsligt om äldsta sonen i tredje person. Och nästa gång berättaren kallar någon du visar det sig vara fadern som tilltalas. Dessutom finns det plötsligt en annan röst (den försvunna moderns ande?) som kallar både den ena och den andra i familjen för du.
Men hallå! Var är mönstret? Hur ska jag som läsare förstå det här? Jag försökte tänka på något som jag drog mig till minnes, nämligen att man i koreanska gör grammatiska skillnader i språket beroende på vem som talar till vem, för att se om det kunde hjälpa mig. Men som svensk läsare kan jag ju för lite om detta och en eventuell undermening går mig förbi. Greppet blir tomt och skramligt istället för fungerande.
Följaktligen reflekterade vi också en del över översättarens roll. Det går ju aldrig att översätta direkt från ett språk till ett annat, men ändå ska man ju rimligen följa både vad det står och vad som menas så nära som möjligt. Troligen går dessa två mål ganska ofta stick i stäv med varandra, särskilt om författaren har gestaltat någonting med hjälp av grammatiska grepp som inte finns tillgängliga för översättaren i målspråket. Har Molle Kanmert-Sjölander klarat den balansen på ett bra sätt? Vi kan inte bedöma det eftersom vi inte kan läsa ursprungsspråket.
Men boken är definitivt läsvärd!
Boken är av naturliga skäl proppad med referenser till och skildringar av den kultur och natur som råder i Sydkorea. Mina vänner tyckte att det var mycket intressant att få en inblick i detta - och jag kände mig ganska hemma. Jag vet ju vad kimchi är och hur de stora krukor som alla jästa grönsaker förvaras i ser ut. Jag har iallafall lite koll på nationaldräkten han-bok och på vikten av förfädersriter, även för den kristna halvan av befolkningen. Och jag vet att vädret är ungefär detsamma som här - och att 100 won var värt 1 svensk krona åtminstone när vi var där. Men inte fattade vi allt, ens med gemensamma krafter.
Boken var lättläst och trevlig och det fanns mycket att prata om. Här fanns underlag för oerhört intressanta diskussioner om i vilken utsträckning man egentligen kan känna en annan människa, om sorgen och dess uttryck samt om relationen mellan barn och föräldrar i olika åldrar. Och bokens berättarröst var både intressant och oerhört frustrerande, ibland så illa att det skymde innehållet.
I somras fick vi som en uppgift på skrivarkursen jag gick att skriva en du-text. Inte en jag-berättelse eller en berättelse i tredje person (han/hon), utan med ett du-tilltal. Det var jättesvårt! Det finns nästan inget sådant, sa vår ledare, och jag kan inte dra mig till minnes att jag har sett det mer än rimligen i någon mer eller mindre konsekvent brevroman. Men här kallar berättarrösten huvudpersonerna för du och ni.
Ett spännande grepp, det var uppfriskande! Till att börja med iallafall. Först är det äldsta dottern (visar det sig efter några sidor) som är du, men i nästa kapitel berättas det plötsligt om äldsta sonen i tredje person. Och nästa gång berättaren kallar någon du visar det sig vara fadern som tilltalas. Dessutom finns det plötsligt en annan röst (den försvunna moderns ande?) som kallar både den ena och den andra i familjen för du.
Men hallå! Var är mönstret? Hur ska jag som läsare förstå det här? Jag försökte tänka på något som jag drog mig till minnes, nämligen att man i koreanska gör grammatiska skillnader i språket beroende på vem som talar till vem, för att se om det kunde hjälpa mig. Men som svensk läsare kan jag ju för lite om detta och en eventuell undermening går mig förbi. Greppet blir tomt och skramligt istället för fungerande.
Följaktligen reflekterade vi också en del över översättarens roll. Det går ju aldrig att översätta direkt från ett språk till ett annat, men ändå ska man ju rimligen följa både vad det står och vad som menas så nära som möjligt. Troligen går dessa två mål ganska ofta stick i stäv med varandra, särskilt om författaren har gestaltat någonting med hjälp av grammatiska grepp som inte finns tillgängliga för översättaren i målspråket. Har Molle Kanmert-Sjölander klarat den balansen på ett bra sätt? Vi kan inte bedöma det eftersom vi inte kan läsa ursprungsspråket.
Men boken är definitivt läsvärd!
torsdag 20 september 2012
Brobyggarna
Äntligen ska jag skriva lite om den första sommarboken, Guillous Brobyggarna, som vi diskuterade på bokcirkeln i början av september! Jag, liksom de andra, är fascinerad och positiv till romanen - och ser fram emot fortsättningarna i denna serie om 1900-talet: "Det stora århundradet".
Han kan verkligen berätta och jag har bara tråkigt vid några enstaka tillfällen i denna tjocka bok. Visst känns det som om jag har läst en del förut, men inget så stort och sammanvävt - och definitivt inte särskilt mycket om järnvägsbyggen i snöstorm på hög höjd. (Och så har jag faktiskt ändå läst en del om just järnväg och rallare.) Tiden blir verklig - och även om det inte sällan handlar om schabloner, så lever berättelsen.
Till slut frågade jag mig: Det är så typiskt Guillou och ändå sitter jag nästan klistrad. Hur gör karln? Det var då jag kom att tänka på Häggs författarskola (se förra inlägget).
SPELREGLER
Detta är en saga. Tre små bröder ger sig ut i världen. Det håller på att ta en ände med förskräckelse, men ödet ler mot dem och de sänds ut i världen att finna sin lycka. Eftersom de är ärliga och rättskaffens och goda, så går det bra för dem. Många motgångar möter dem, ont ställs mot gott och fattig mot rik, men allt och alla övervinns och på ett eller annat sätt får de till slut prinsessan och halva kungariket.
Ungefär så. Iallafall skulle vi som läsare ha blivit väldigt förvånade om Lauritz eller Oscar hade dött i snöstormar eller tropikfeber eller krig. Då hade inte författaren följt sina egna spelregler. Det är också underförstått att eftersom Sverres vidare öden inte finns med i boken med titeln "Brobyggarna", så bygger han något annat någon annanstans. Troligen i nästa bok. (Vilket jag förutsätter är en korrekt gissning med tanke på vad höstens bok heter. Jag har inte undersökt det närmare än, för man blir trots allt tillfälligt lite mätt.)
PLANTERING (för att inte överraska läsaren)
Spelreglerna, förstås, men också den historiska vetskap läsaren har t.ex. om att järnvägen faktiskt blev färdigbyggd och att Tyskland förlorade kriget.
BJÖRN PÅ STRANDEN
För att vi ska orka igenom alla dessa romansidor använder sig Guillou dela av knepet att berätta lite i taget och sedan byta fokus innan vi fått veta hur det går, dels av ett antal hotbilder som ska hålla spänningen uppe medan vi får de olika idealen till livs. I berättelsen om Lauritz har vi en arg och tyrannisk fader i baronen, som inte låter de tu bli ett. Vi har fattigdomen och det iskalla vädret och så småningom även ett krig som får konsekvenser även för en norrman med tyskkontakter. För Oscars del handlar det om vilda djur (lejon mest, men ändå) och kannibaler och ett särdeles vidrigt krig.
De gånger jag börjar tröttna lite beror det nog faktiskt just på att hoten inte är tillräckligt hotfulla längre. Jag tänker att ja, ja, har han inte jagat färdigt snart nu och hur många snöstormar ska jag egentligen behöva läsa om? Men som sagt: Det är inte särskilt ofta jag hamnar där.
Guillou är kort sagt en skicklig berättare. Bokcirkeln diskuterade också hans researcharbete samt det faktum att han redovisar sina källor för snöäventyret (positivt, trots att han i princip erkänner att han skrivit av) men inte för djungellivet (dåligt när vissa berättelser, enligt en av våra Afrika-kännare, tydligen är såpass välkända). För min del bär jag med mig den lågmält tecknade men ändå tydliga bilden av vad meningslöshet, brutalitet och utmattning (LÄS: krig) kan göra med en människa.
Mmm. Detta är bildande, välskrivet och läsvärt!
Han kan verkligen berätta och jag har bara tråkigt vid några enstaka tillfällen i denna tjocka bok. Visst känns det som om jag har läst en del förut, men inget så stort och sammanvävt - och definitivt inte särskilt mycket om järnvägsbyggen i snöstorm på hög höjd. (Och så har jag faktiskt ändå läst en del om just järnväg och rallare.) Tiden blir verklig - och även om det inte sällan handlar om schabloner, så lever berättelsen.
Till slut frågade jag mig: Det är så typiskt Guillou och ändå sitter jag nästan klistrad. Hur gör karln? Det var då jag kom att tänka på Häggs författarskola (se förra inlägget).
SPELREGLER
Detta är en saga. Tre små bröder ger sig ut i världen. Det håller på att ta en ände med förskräckelse, men ödet ler mot dem och de sänds ut i världen att finna sin lycka. Eftersom de är ärliga och rättskaffens och goda, så går det bra för dem. Många motgångar möter dem, ont ställs mot gott och fattig mot rik, men allt och alla övervinns och på ett eller annat sätt får de till slut prinsessan och halva kungariket.
Ungefär så. Iallafall skulle vi som läsare ha blivit väldigt förvånade om Lauritz eller Oscar hade dött i snöstormar eller tropikfeber eller krig. Då hade inte författaren följt sina egna spelregler. Det är också underförstått att eftersom Sverres vidare öden inte finns med i boken med titeln "Brobyggarna", så bygger han något annat någon annanstans. Troligen i nästa bok. (Vilket jag förutsätter är en korrekt gissning med tanke på vad höstens bok heter. Jag har inte undersökt det närmare än, för man blir trots allt tillfälligt lite mätt.)
PLANTERING (för att inte överraska läsaren)
Spelreglerna, förstås, men också den historiska vetskap läsaren har t.ex. om att järnvägen faktiskt blev färdigbyggd och att Tyskland förlorade kriget.
BJÖRN PÅ STRANDEN
För att vi ska orka igenom alla dessa romansidor använder sig Guillou dela av knepet att berätta lite i taget och sedan byta fokus innan vi fått veta hur det går, dels av ett antal hotbilder som ska hålla spänningen uppe medan vi får de olika idealen till livs. I berättelsen om Lauritz har vi en arg och tyrannisk fader i baronen, som inte låter de tu bli ett. Vi har fattigdomen och det iskalla vädret och så småningom även ett krig som får konsekvenser även för en norrman med tyskkontakter. För Oscars del handlar det om vilda djur (lejon mest, men ändå) och kannibaler och ett särdeles vidrigt krig.
De gånger jag börjar tröttna lite beror det nog faktiskt just på att hoten inte är tillräckligt hotfulla längre. Jag tänker att ja, ja, har han inte jagat färdigt snart nu och hur många snöstormar ska jag egentligen behöva läsa om? Men som sagt: Det är inte särskilt ofta jag hamnar där.
Guillou är kort sagt en skicklig berättare. Bokcirkeln diskuterade också hans researcharbete samt det faktum att han redovisar sina källor för snöäventyret (positivt, trots att han i princip erkänner att han skrivit av) men inte för djungellivet (dåligt när vissa berättelser, enligt en av våra Afrika-kännare, tydligen är såpass välkända). För min del bär jag med mig den lågmält tecknade men ändå tydliga bilden av vad meningslöshet, brutalitet och utmattning (LÄS: krig) kan göra med en människa.
Mmm. Detta är bildande, välskrivet och läsvärt!
måndag 17 september 2012
En björn på stranden
I Göran Häggs gamla men mycket underhållande Författarskolan, som jag läst om i sommar, diskuterar han förutsättningarna för en bra roman. Några av de första sakerna han tar upp vill jag gärna berätta om här, eftersom de visade sig väldigt användbara för att analysera varför en bok fungerar trots att man kanske har vissa invändningar. (Jmfr inlägget jag ska skriva senare i veckan om senaste bokcirkelboken.)
För att börja med titeln på detta inlägg: I Hollywoods barndom var det tydligen någon regissör som insåg att det han ville berätta inte gick att göra film av som han tänkt sig. Allt vackert och viktigt i livet blir på något sätt långtråkigt att se på film eller läsa om, så vad göra? Jo. För att tittarna skulle stå ut med kärleksparets långa och viktiga försoningsscen på stranden, släppte han lös en björn där. Tack vare det klassiska korsklippandet mellan kyssarna och den irrande björnen, kunde de förstnämnda hålla på mycket längre än vad som annars skulle ha varit möjligt. Slutsats: Vill du berätta något viktigt, måste det finnas ett hot i närheten som håller läsaren vaken och mottaglig för berättelsen = en björn på stranden.
Fortsättningsvis talar Hägg om att det bara är inbillning från vår sida att läsaren ska bli överraskad i en bra bok. Snarare är det tvärt om. Romanförfattaren FÅR INTE överraska läsaren, bara sin huvudperson. Man kan kalla det för plantering eller för utplacerade bananskal, men de ska finnas där så att läsaren inte blir desorienterad eller känner sig lurad av vad som händer när det händer.
En del av denna plantering handlar om de spelregler som gäller. De kan egentligen vara hur vansinniga som helst, bara de anges någorlunda tydligt och författaren sedan följer sina egna regler konsekvent. Allt annat är osjysst - och det viktigaste av allt är att vara generös mot sin läsare!
Faktiskt väldigt användbara verktyg för analys av egna och andras texter!
För att börja med titeln på detta inlägg: I Hollywoods barndom var det tydligen någon regissör som insåg att det han ville berätta inte gick att göra film av som han tänkt sig. Allt vackert och viktigt i livet blir på något sätt långtråkigt att se på film eller läsa om, så vad göra? Jo. För att tittarna skulle stå ut med kärleksparets långa och viktiga försoningsscen på stranden, släppte han lös en björn där. Tack vare det klassiska korsklippandet mellan kyssarna och den irrande björnen, kunde de förstnämnda hålla på mycket längre än vad som annars skulle ha varit möjligt. Slutsats: Vill du berätta något viktigt, måste det finnas ett hot i närheten som håller läsaren vaken och mottaglig för berättelsen = en björn på stranden.
Fortsättningsvis talar Hägg om att det bara är inbillning från vår sida att läsaren ska bli överraskad i en bra bok. Snarare är det tvärt om. Romanförfattaren FÅR INTE överraska läsaren, bara sin huvudperson. Man kan kalla det för plantering eller för utplacerade bananskal, men de ska finnas där så att läsaren inte blir desorienterad eller känner sig lurad av vad som händer när det händer.
En del av denna plantering handlar om de spelregler som gäller. De kan egentligen vara hur vansinniga som helst, bara de anges någorlunda tydligt och författaren sedan följer sina egna regler konsekvent. Allt annat är osjysst - och det viktigaste av allt är att vara generös mot sin läsare!
Faktiskt väldigt användbara verktyg för analys av egna och andras texter!
onsdag 22 augusti 2012
Mera sommarläsning
Eftersom jag har börjat på en jättetjock och inte helt lättläst bok, som väl blir nästa bokcirkelbok och som jag följaktligen återkommer till, så har jag under senare sommartid slappnat av med lite annat. Till exempel detta:
- Nä, tv:n har jag inte tittat på nästan alls i sommar heller!
- Ellen Mattson: Glädjestranden
- Jamie Ford: Hotellet i hörnet av bitter och ljuv
- Lucy Dillon: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
- Nä, tv:n har jag inte tittat på nästan alls i sommar heller!
måndag 30 juli 2012
Sommarböcker
En bok i väskan, en vid sängen, en på toa och en eller två till på olika ställen i vardagsrummet - det är ledighet, det! Ibland fastnar jag i den ena, ibland i den andra. Och alltid finns det en bok på gång som passar mitt läsarhumör. (Men jag måste känna mig lite ledig och avslappnad, annars tappar jag koncentrationen och kan bara läsa en eller två böcker samtidigt.)
Några av dem jag har läst hittills i sommar är:
Jag återkommer med fler böcker när vi har haft nästa bokcirkelträff.
Några av dem jag har läst hittills i sommar är:
- David Nicholls: En dag - som jag ju redan skrivit om, kom jag på nu. Här!
- Anna Fredriksson: Sommarhuset - som är en roman om hur olika syskon kan vara och hur svårt det kan vara att nå fram till varandra när man har sorg. Irriterande ibland, men jag har inte riktigt orkat analysera om det är för att personerna ibland är så jobbiga (som mänskor kan vara ibland) eller om berättartekniken inte håller. En relativt trevlig upplevelse var det iallafall.
- Tatiana de Rosnay: Sarahs nyckel - som är en medryckande historia om det öde många av judarna i Paris gick till mötes under andra världskriget, klassiskt berättad i en växling mellan då och nu. Håller möjligen inte riktigt ända fram, slutet är nästan pinsamt, men boken var helt okej sommarläsning och jag sträckläste den.
- Kristin Hannah: Den frusna trädgården - som är ännu en bok där historien (Ryssland under mellankrigstid och andra världskriget) återupptäcks av någon i nutid, närmare bestämt två döttrar som vill lära känna sin hemlighetsfulla mor när deras far dör. Hannah är alltid medryckande och lättläst. Lägg därtill att miljön inte är riktigt lika cocktail-amerikansk som den brukar, så förstår ni att den är en av de bättre. Jag sträckläste även denna.
- Marie Hermansson: Himmelsdalen - som är en thriller, får man väl säga, med utbytta tvillingar och otäck övervakning bakom glättiga fasader samt galna läkare. Jag tröttnar fort på att behöva må illa hela tiden och retar mig på de övertydliga hintar som ska få mig att inse att allt går åt helvete. Men det gör det förstås inte ändå på slutet. Läste kanske halva boken ordentligt, sedan bläddrade jag mig fram till slutet (så att jag fick en ungefärlig uppfattning om vad som hände) och läste upplösningen. Ett ovanligt läsmönster när det gäller mig.
Jag återkommer med fler böcker när vi har haft nästa bokcirkelträff.
lördag 30 juni 2012
En dag
Den senast utlästa boken En dag av David Nicholls lät som om den kunde vara riktigt rolig! Två människor träffas och tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. Vad som händer sedan får läsaren veta genom nedslag på samma dag en gång om året under de följande tjugo åren, antingen hos den ene eller hos den andre eller hos dem båda. Ett spännande grepp som jag inte har upplevt så ofta, konsekvent genomfört utom på slutet (vilket är helt okej).
Jag läser boken utan svårigheter. Någon enstaka gång skrattar jag högt. (Det är när författaren ger en beskrivning av de fyra bröllopsvågorna.) Emma släpar sig fram med olika jobb för att överleva, utbildar sig till lärare och får småningom ett ganska stabilt liv - som hon dock inte är särskilt nöjd med. Dexter super konsekvent bort varenda möjlighet han får. Lite spännande är det i början, men ganska snart börjar jag tröttna. Snart fortsätter jag mest för att se hur Nicholls tänker lösa slutet. Det gör han relativt elegant, men lite fegt och ganska tröstlöst.
Utvecklas de inte alls som människor? Iallafall så lyckas författaren inte övertyga mig om det. Och eftersom jag faktiskt tror att vi kan det - och gör det - de allra flesta av oss, så känns boken inte riktigt trovärdig. Eller alldeles hopplös, om man vill se det så. För trots att de verkar hitta hem hos varandra så småningom så går ju iallafall allt åt skogen. Kanske blir den bättre som film!
Jag kan ha missat något väsentligt. Jag nästan hoppas det, för tanken var ju så god, men jag kommer inte läsa om den för att ta reda på det. Men med någon annan läsares kommentarer kan jag kanske få hjälp att omvärdera den!! Har du läst den?
Jag läser boken utan svårigheter. Någon enstaka gång skrattar jag högt. (Det är när författaren ger en beskrivning av de fyra bröllopsvågorna.) Emma släpar sig fram med olika jobb för att överleva, utbildar sig till lärare och får småningom ett ganska stabilt liv - som hon dock inte är särskilt nöjd med. Dexter super konsekvent bort varenda möjlighet han får. Lite spännande är det i början, men ganska snart börjar jag tröttna. Snart fortsätter jag mest för att se hur Nicholls tänker lösa slutet. Det gör han relativt elegant, men lite fegt och ganska tröstlöst.
Utvecklas de inte alls som människor? Iallafall så lyckas författaren inte övertyga mig om det. Och eftersom jag faktiskt tror att vi kan det - och gör det - de allra flesta av oss, så känns boken inte riktigt trovärdig. Eller alldeles hopplös, om man vill se det så. För trots att de verkar hitta hem hos varandra så småningom så går ju iallafall allt åt skogen. Kanske blir den bättre som film!
Jag kan ha missat något väsentligt. Jag nästan hoppas det, för tanken var ju så god, men jag kommer inte läsa om den för att ta reda på det. Men med någon annan läsares kommentarer kan jag kanske få hjälp att omvärdera den!! Har du läst den?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)