Bokcirkeln har läst Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget och baksidestexten säger att författaren "har skrivit ett drama som, liksom den hyllade debutromanen Norrlands svårmod, handlar om ursprung men också om att vara fångad i sin tid". Nu äntligen har jag läst ut den! Som tur var gick det att prata om
den ändå härom söndagen - och det fanns en hel del att diskutera.
Vi pratade om just detta vad tidsandan och de praktiska övervägandena i livet gör och kan göra med oss. Vi pratade om att vara barn och att vara vuxen. I boken berättar fyra olika personer om två olika skeenden, var och en med sitt perspektiv. Jacke och Malin berättar om sina liv i 1970- respektive 1670-talet medan de pågår, medan Veronica och Olof som vuxna berättar om den barndom de upplevde vid samma tid. Vi får veta väldigt mycket mer än vi kanske vill veta både om hur häxprocesserna kunde gå till, hur livet tedde sig både för anklagade kvinnor och anklagande barn och hur en vilsen karl och hans dotter i modern tid krånglar till sina relationer.
Även om framförallt Veronicas parti är lite pratigt (och Jackes
inledande del både obegripligt och konstigt, troligen för att iallafall
jag inte gillar honom något vidare), så gör stilgreppet med olika berättarröster
boken intressant och driver berättelsen framåt. Bokens början är alltså väldigt seg och berättelsen tar fart först när Malin kommer in i bilden. Sedan tappar Veronica lite nerv igen ett tag, men Olofs slutkapitel är givande och behövs för helheten - trots att läsaren kanske egentligen inte får några färdiga svar på allt.
Den här boken är alltså läsvärd, men som vanligt är det lättare att uppskatta boken om man inte är alltför stressad. Efter att ha läst färdigt i lite mer lugn och ro blev jag dock sugen på att läsa debutboken också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar