Nej, de är inte dåliga. De två romaner jag syftar på, och som jag läst i feberdimmorna den senaste veckan, utspelar sig däremot under en relativt kort tidsrymd och mitt i varsin vattenrelaterad katastrof. Den ena i ett stormpinat och översvämmat Arvika, den andra i nordligaste Norrland när dammarna i Lule älv brister och en vägg av vatten rusar genom landskapet mot havet. I båda böckerna möter vi människor som blir avbrutna mitt i sina liv och reagerar på det och på varandra. För de allra flesta blir detta en vändpunkt på ett eller annat sätt. (Naturligtvis, höll jag på att tillägga. Annars är det ju ingen vits att skriva och läsa böcker.) Och vissa karaktärer påminner så pass mycket om varandra att jag nästan blandar ihop personerna mellan böckerna.
Majgull Axelssons Moderspassion är som hennes tidigare böcker lite hemlig ibland, men det är huvudsakligen i huvudpersonen Minnas dialog med sig själv som det kommer till uttryck. Översvämningen och olyckorna som följer av den är inte så viktiga i sig, de har egentligen ingen annan roll än som ursäkt för att konfrontera dessa människor med varandra och sig själva. Men det fungerar bra och språket lyfter de vanliga temana om manlig överlägsenhet och dumhet respektive ordkarghet och omtanke, om kvinnliga ambitioner som kvävs både av dem själva och av andra, om föräldraskap och vuxenblivande, om liv och död. Lyfter dem till något läsvärt och hyfsat givande.
Temana återkommer i Mikael Niemis Fallvatten, som dock fokuserar mer på själva katastrofen. Det beror nog bland annat på att den är större och mer omedelbar, för att inte säga akut. Dessutom är det ju en kittlande och förskräckande tankelek: Är det så här det blir om Suorva-dammen brister och vattnet drar som en tsunami genom Norrlands inland? Hur skulle jag själv reagera? Vad är man kapabel till i en krissituation? Kommer de att klara sig? Cliff-hangers saknas verkligen inte och även om Niemis räddningsvarianter ibland är spektakulära, så är de aldrig fullständigt osannolika. Därför inbjuder denna bok till sträckläsning på ett annat sätt, även om det utmärkta berättande språket kanske egentligen inte är lika intressant. Men människorna vi möter har samma sorger och glädjeämnen som de andra och som vi själva eller som någon vi mött i verkliga livet. Och det mest skrämmande i hela boken är nog den känslokalla och elaka människa som egentligen inte verkar beröras av katastrofen, men ändå skändar och mördar.
Två böcker om livet på sin spets, om hjälpsamhet och om att se om sitt eget hus. Åtminstone den senare ska jag boktipsa min norrländske make om, men jag är glad över att jag har läst Axelsson också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar