Jag har också läst tre stycken småroliga böcker med ett visst allvar i botten. Två av dem har jag i min läsplatta, som jag försöker använda lite mer än jag gjort hittills. Två av dem (inte samma två) är också svenska uppföljare på tidigare succéer.
(Det fungerar utmärkt att läsa, men det är lite krångligare att bläddra fram och tillbaka och att skaffa sig överblick. Och det har jag upptäckt att jag gärna gör/vill göra ibland när jag läser. Iallafall i vissa böcker - och till exempel så här ett tag efteråt när man ska försöka komma ihåg vad det var man läste.)
Fredrik Backmans Britt-Marie var här är väl vad som kan kallas en fristående fortsättning på Min mormor hälsar och säger förlåt (som kom efter En man som heter Ove). Vi får följa Britt-Marie, en kvinnlig Ove så att säga, som bodde i samma hus som mormodern och hennes barnbarn i den tidigare boken. Men det är också det enda bandet. Den handlar om att ta människor på allvar, även om man inte förstår dem, och om att det då alltid finns hopp. Så boken har definitivt sin charm, men jag blir faktiskt till slut inte så lite trött på författarens manér vad gäller språk och upplägg. Mormorn var bättre.
Jonas Jonassons Analfabeten som kunde räkna är något mer sansad än Hundraåringen..., men är fortfarande ganska hejdlös. Den har en kvinnlig huvudperson istället, Nombeki som börjar som latrintömmare i Johannesburg och som är jättesmart och dessutom klart rolig emellanåt, men boken känns ändå som en blek uppföljare. Språkligt flyter den dock på utan problem och är på så sätt en fröjd att läsa.
Mannen som glömde sin fru av John O´Farrel höll kanske inte riktigt hela vägen, men situationen i sig är onekligen väl värd att fundera över och därför läste jag också ut boken. Tänk dig att du plötsligt, sittande på ett pendeltåg, inser att du inte har en aning om vem du är, hur ditt liv har sett ut hittills och vare sig varifrån du kommer eller vart du är på väg. I dina fickor finns ingen plånbok, ingen telefon, ingenting som kan ge dig en ledtråd. En partiell minnesförlust där allt personligt är som bortsvept, medan allmänna kunskaper finns kvar. Vad gör du? Vart går du? Hur fungerar ett eventuellt möte med myndigheter/sjukhus? Hur bygger du ett nytt liv? (Namn? Jag vet inte. Personnummer då? Jag minns inte. Var bor du? Ingen aning. Anhöriga? Jag är ledsen, men jag vet faktiskt inte.) Och hur skulle man reagera som anhörig när man träffar en sådan person igen, kanske efter att ha letat efter den? Finns en hel del att fundera på och prata om.
Kort sagt:
Jag blev alltså inte direkt imponerad av böckerna, men ett fungerande tidsfördriv under sommaren var de ju. Och det finns ju alltid saker att fundera över och känna igen sig i när man är människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar