Perspektiv på bin och människors förhoppningar

 Nu är det definitivt dags att skriva något om den senaste bokcirkelboken, eftersom nästa ska diskuteras om mindre än två veckor!

Det var Binas historia av Maja Lunde vi pratade om i början av mars månad. Romanen väver ihop tre berättelser från olika tider, som i slutet (naturligtvis) visar sig ha något med varandra göra. Dessa handlar om:

William i England år 1852
- som inte står ut med vare sig hustrun eller döttrarna eller sig själv,
- som (förgäves) sätter allt sitt hopp till sin suput till son (och inte ens ser den hängivna dottern),
- som till slut tar sig samman och bygger en ny sorts bikupa, men fullkomligt tappar modet igen när han inte är först med idén.

George i USA år 2007
- som också har en tveksam kvinnosyn och också är usel på att kommunicera,
- som hoppas på sin son som (åtminstone inledningsvis) verkar ha andra intressen,
- som är biodlare i en värld där bina börjar försvinna, systemen börjar kollapsa.

Tao i Kina år 2098
- som är handpollinatör i en värld där ingenting längre växer av sig själv,
- som hoppas att den treårige sonen ska kunna få ett annat liv om hon lär honom att läsa och skriva,
- som oförtrutet letar vidare efter en förklaring när sonen förolyckas och förs bort. Ett envist letande som verkar leda till hopp och nya möjligheter, trots att sonen är död. (Medan hennes man gjorde som de andra karlarna - sänkte blicken och led.)

Det var ganska tröglästa 450 sidor, kanske främst för att jag blev så irriterad på Williams och Georges brist på empati och inlevelseförmåga i någon annan än sig själv. Men att jag blev så engagerad av människorna betyder ju att boken är välskriven!

Det blev lite väl splittrat att hoppa mellan tre berättelser ibland, främst i början när varje kapitel var väldigt kort. (De i gruppen som ljudläser vittnade om att det i princip inte fungerade med denna bok.) 

Vad sa vi mer? Att den kanske var lite väl långdragen. Att det känns tveksamt att påstå att det är binas historia som berättas. Att relationerna verkade minst sagt ansträngda redan före bidöden. Att boken ändå var intressant att läsa, även om vi inte var överväldigade.

Oj, så ljummet det verkar.

Vi hade nog behövt vår frånvarande kamrats perspektiv!

Både svidande och rättfärdig kritik

 I januari diskuterade bokcirkeln Nicolas Lunabbas självbiografiska berättelse ”Blir du ledsen om jag dör?” Den handlar om hur baskettränaren och fritidsledaren (?) Nick låter åttaårige Elijah flytta in hos honom i Malmö, när mamman inte längre förmår ta hand om sin son. Nick axlar i princip rollen som förälder och läsaren får följa med när Elijah växer, upptäcker att böcker och skola kan säga något om livet och småningom som tonåring får en chans till ett annat liv.

 

Boken är oerhört självutlämnande – nästan självhånande – och är huvudsakligen skriven som ett förklarande brev till ett du, dvs till grabben ifråga. Språket är brutalt, men stundtals också vackert – som livet och tankarna och världen det beskriver. De egna erfarenheterna – och huvudpersonernas inte helt lätta liv tillsammans – speglas i tankar om människan och hennes rädslor hämtade ur litteraturen.

Och samhället beskrivs och diskuteras. Vårt svenska samhälle idag. Det samhälle som låter barn dödas och döda, utan att protestera på annat sätt än genom att skuldbelägga barnen själva.

Boken är obehaglig att läsa. Man väntar hela tiden på nästa katastrof, på nästa mord. Och någonstans anar läsaren i bästa fall något litet av hur påfrestande det är att hela tiden leva mitt i detta. ”Två veckor tills du åker. Överlev två veckor till, Elijah.”

Ger boken hopp? Kanske, kanske inte. Nick kan ju inte låta alla i basketgänget flytta in... Men det går att vända, man kan stärka ett barn genom att se det. Men det kräver mycket. 

Av många. Av oss.

Temat återkommer lite oväntat i julklapps-thrillern ”Mamma kommer snart” av den amerikanska författaren Tracy Sierra. Romanen handlar om  mamman som blir diskret stalkad (egentligen är det den åttaåriga dottern förövaren är ute efter) av en man som kommit undan med sådant här i åratal. Hon inser plötsligt att han är inne i huset med ett tillhygge, gömmer sig och barnen och lyckas småningom ta sig ur situationen - för att hamna i en mardröm när polisen inte tror henne.

”Lättare att tro att en kvinna ljuger än att dåliga saker händer under ditt arbetspass. Lättare att tro att det enklaste alltid är det rätta. Och det är lätt att säga att en kvinna är galen. (…) Att ignorera allt [alla indicier] ...det är ett val.”

I sin rädsla för det onda utser samhället också här offret till förövare. För vi människor blir ju rädda. Och om det är den utsattes fel – om hen har gjort något dumt som kan förklara hur det hemska kunde ske – så kan samma sak inte hända mig eller mina barn som gör rätt. Och jag vill inte att det ska hända, alltså MÅSTE de andra ha gjort fel!

Här är det en ensam och utsatt kvinna det handlar om. I den första boken var det invandrare/muslimer. Och jag undrar om det inte är delvis samma mekanism som gör att långvarigt sjuka med komplicerade sjukdomstillstånd alltför ofta bemöts med skepsis och ibland hån. Det är ju mycket enklare - och ingen behöver ta ansvar för att ha misslyckats - om det bara handlar om patientens felaktiga tankemönster.

Ja, jag uppfattar böckernas kritik som både svidande och rättfärdig!