Varför väljer vi att blunda för det onda?

 I början av juni diskuterade bokcirkeln Marie Hermanssons roman Pestön. Den är enligt baksidan en deckare och en fristående fortsättning på romanen Den stora utställningen, som jag också har läst. Fortsättandet består väl i tiden (fortfarande 20-tal, mer exakt 1925) och platsen (Göteborg), men tydligen också i huvudpersonerna: journalisten Ellen Grönblad och överkonstapel Nils Gunnarsson (som jag faktiskt inte minns alls från min läsning). Båda böckerna fungerar också som lättsamma historielektioner.

 

Boken börjar med att ett garotterat lik upphittas i Säveån. Det visare sig att den ende brottsling som strypt sitt offer på det sättet förut i Sverige, redan sitter fängslad i den gamla karantänstationen på Pestön i Göteborgs hamninlopp. Samme man, en jättelik rese vid namn Hoffman, visar sig skriva blodiga deckare där metoden också används. Han sköts om en gång i veckan av doktor Kronborg, som också sköter kontakterna med förlaget och som har råd med både Bruno Liljefors-tavlor och nyinköpt lantställe. Befolkningen på Pestön, som blir bostads- och arbetslösa när den sista patienten/fången försvinner, sköter marktjänsten på plats.

Allt ser bra ut på ytan, men det verkar lite skumt och Ellen ger sig dit under falsk flagg som piga. Sakta men säkert går det upp för henne att det inte bara är lite skumt, utan direkt livsfarligt. Och kommunikationsmöjligheterna med överkonstapel Gunnarsson är begränsade till den postgång som sköts av en av öborna. Det visar sig att doktorn och befolkningen har släppt Hoffman fri att med det våldskapital han har diktera villkoren för hela ön. Det är inte helt trevligt för någon, men samtidigt hyfsat lönsamt för alla. (Även om några blir skadade eller dödade. Och doktorn verkar sko sig lite extra.)

Hermansson skriver bra – lättläst, ”fartigt” (som det stod i någon recension) och med samma obehagligt olycksbådande stämning som jag minns från hennes Himmelsdalen. Det är ingen dålig historia – riktigt ruskig! – men alla är mer än lovligt naiva, tycks det mig. Trots detta är slutet gott, men det gick på något sätt lite väl enkelt/fort till slut. Jag funderar också en hel del på hur det kommer sig att många bipersoner blir klara och tydliga karaktärer för mig som läsare, medan huvudpersonerna tycks mig ansiktslösa, vaga och smått ointressanta.

Rimligen hade doktorn och befolkningen med gemensamma krafter kunnat sätta stopp för det hela, men ändå gjorde de inte det. Varför? Av rädsla, tänker jag. För att bli fysiskt skadade, men också för att förlora sina hem och sin tillhörighet. I doktorns fall också en rädsla för att förlora sitt anseende, när han måste erkänna att hans behandlingsmetoder varit direkt olämpliga.

Och av girighet.

Frågan om varför vi människor väljer att blunda för det onda, även när det skadar både oss själva och andra, var för mig det mest intressanta med den här boken.

Katalysator som provocerar

 - Varför har ingen sydkorean fått nobelpriset i litteratur? 

Den frågan ställdes till oss upprepade gånger och ibland nästan aggressivt på gatorna i Seoul, när vi var där i slutet på 1990-talet. Vi blev lite överraskade av att just det var den inledande frågan så fort någon fått reda på varifrån vi kom, men försökte förklara processen så gott vi kunde och att vi tyvärr inte hör till dem som kan påverka valet.

Efter att ha besökt stadens jättebokhandel (eller en av dem?) i källarplan, började vi inse att detta kanske handlade om ett nationellt trauma. Man kom dit via en jättelång rulltrappa. Väggarna på båda sidor var fyllda med tavlor av tidigare nobelpristagare i litteratur – bild, namn, nationalitet. Längst ner vid ingången fanns en tavla med ett frågetecken istället för bild, med okänt namn men med nationaliteten utskriven: Sydkorea.

Efter att Han Kang tilldelades nobelpriset i litteratur 2024 kanske svenskar i Seoul slipper urskulda sig?!

 

Första söndagen i april pratade bokcirkeln om nobelpristagaren Han Kangs Vegetarianen. Skriven 2007, utkom på svenska 2016. Det är en drygt 200 sidor lång roman, uppdelad i tre långa kapitel ur olika personers perspektiv. Perspektivet är dock aldrig huvudpersonens. Yeong-hye är, enligt baksidestexten, ”en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men en dag bestämmer hon sig för att bli vegetarian.”

I första delen berättar hennes man på ett ganska slarvigt och vulgärt språk om livet och om den förändring som inträffar. Han verkar helt ointresserad av henne som människa och protesterar huvudsakligen över att han inte får den mat och det sex han vill ha. När markservicen uteblir klagar han för hennes familj, som försöker övertala/tvinga henne att bli en bättre hustru. När det inte får önskat resultat lämnar han Yeong-hye.

Andra delen heter ”Mongolfläcken”. (De flesta asiatiska barn har en sådan fläck som barn, en större eller mindre blåmärkes-liknande fläck, ofta på bålen någonstans, som växer bort med tiden.) Här berättar systerns man på ett mjukare och mer bildat språk om skeendena i familjen. Läsaren får sedan följa hans plötsliga konstnärliga och sexuella besatthet av svägerskan. Även denne man visar sig se Yeong-hye som ett objekt, en kropp, och inte som en människa. Han släpper alla spärrar och tar det sex han vill ha, utnyttjar den kvinna som alldeles tydligt med tiden blivit alltmer psykiskt skör.

Tredje delen berättas av systern, In-hye, under rubriken ”Flammande träd”. Hon är den duktiga, framgångsrika systern med både en son och en egen firma. Och också hon har sitt eget språk. När hon hittar sin man och svägerska nakna och bemålade i den senares lägenhet – och har tittat på makens nyinspelade ”videokonst” av övergreppet – ringer hon psykiatrin/mentalsjukhuset.

 Mannen försvinner snabbt från sjukhuset och från berättelsen, men In-hye besöker troget sin syster. Hon försöker få henne att vilja äta genom att ta med smaskiga, vegetariska smårätter och hon ifrågasätter den tvångsinspirerade behandlingen.

Hon är den enda som accepterar Yeong-hyes val och funderar över henne som människa, men samtidigt är hon oerhört rädd för att själv släppa taget och bli galen – vilket man nog får säga att systern till slut blir. (Yeong-hye tror då att hon är ett träd som kan leva av solljus och vatten, så hon slutar att äta helt.) Och med tanke på de flammande träden på slutet kanske In-hye blir det också.

Barndomstrauman och ett begränsat, för att inte säga förtryckt, liv i den traditionella kulturen verkar driva dessa kvinnor till sina yttersta gränser. Och medan karlarna kommer ner på fötterna, som vanligt, vänds kvinnornas liv upp och ner.  Vegetarianismen har egentligen inte så mycket med saken att göra. Den är katalysatorn, det egna beslutet hos en kvinna som tydligen är så oerhört provocerande.

Läsvärd! Om än lite skum och ibland direkt obehaglig.

Perspektiv på bin och människors förhoppningar

 Nu är det definitivt dags att skriva något om den senaste bokcirkelboken, eftersom nästa ska diskuteras om mindre än två veckor!

Det var Binas historia av Maja Lunde vi pratade om i början av mars månad. Romanen väver ihop tre berättelser från olika tider, som i slutet (naturligtvis) visar sig ha något med varandra göra. Dessa handlar om:

William i England år 1852
- som inte står ut med vare sig hustrun eller döttrarna eller sig själv,
- som (förgäves) sätter allt sitt hopp till sin suput till son (och inte ens ser den hängivna dottern),
- som till slut tar sig samman och bygger en ny sorts bikupa, men fullkomligt tappar modet igen när han inte är först med idén.

George i USA år 2007
- som också har en tveksam kvinnosyn och också är usel på att kommunicera,
- som hoppas på sin son som (åtminstone inledningsvis) verkar ha andra intressen,
- som är biodlare i en värld där bina börjar försvinna, systemen börjar kollapsa.

Tao i Kina år 2098
- som är handpollinatör i en värld där ingenting längre växer av sig själv,
- som hoppas att den treårige sonen ska kunna få ett annat liv om hon lär honom att läsa och skriva,
- som oförtrutet letar vidare efter en förklaring när sonen förolyckas och förs bort. Ett envist letande som verkar leda till hopp och nya möjligheter, trots att sonen är död. (Medan hennes man gjorde som de andra karlarna - sänkte blicken och led.)

Det var ganska tröglästa 450 sidor, kanske främst för att jag blev så irriterad på Williams och Georges brist på empati och inlevelseförmåga i någon annan än sig själv. Men att jag blev så engagerad av människorna betyder ju att boken är välskriven!

Det blev lite väl splittrat att hoppa mellan tre berättelser ibland, främst i början när varje kapitel var väldigt kort. (De i gruppen som ljudläser vittnade om att det i princip inte fungerade med denna bok.) 

Vad sa vi mer? Att den kanske var lite väl långdragen. Att det känns tveksamt att påstå att det är binas historia som berättas. Att relationerna verkade minst sagt ansträngda redan före bidöden. Att boken ändå var intressant att läsa, även om vi inte var överväldigade.

Oj, så ljummet det verkar.

Vi hade nog behövt vår frånvarande kamrats perspektiv!

Både svidande och rättfärdig kritik

 I januari diskuterade bokcirkeln Nicolas Lunabbas självbiografiska berättelse ”Blir du ledsen om jag dör?” Den handlar om hur baskettränaren och fritidsledaren (?) Nick låter åttaårige Elijah flytta in hos honom i Malmö, när mamman inte längre förmår ta hand om sin son. Nick axlar i princip rollen som förälder och läsaren får följa med när Elijah växer, upptäcker att böcker och skola kan säga något om livet och småningom som tonåring får en chans till ett annat liv.

 

Boken är oerhört självutlämnande – nästan självhånande – och är huvudsakligen skriven som ett förklarande brev till ett du, dvs till grabben ifråga. Språket är brutalt, men stundtals också vackert – som livet och tankarna och världen det beskriver. De egna erfarenheterna – och huvudpersonernas inte helt lätta liv tillsammans – speglas i tankar om människan och hennes rädslor hämtade ur litteraturen.

Och samhället beskrivs och diskuteras. Vårt svenska samhälle idag. Det samhälle som låter barn dödas och döda, utan att protestera på annat sätt än genom att skuldbelägga barnen själva.

Boken är obehaglig att läsa. Man väntar hela tiden på nästa katastrof, på nästa mord. Och någonstans anar läsaren i bästa fall något litet av hur påfrestande det är att hela tiden leva mitt i detta. ”Två veckor tills du åker. Överlev två veckor till, Elijah.”

Ger boken hopp? Kanske, kanske inte. Nick kan ju inte låta alla i basketgänget flytta in... Men det går att vända, man kan stärka ett barn genom att se det. Men det kräver mycket. 

Av många. Av oss.

Temat återkommer lite oväntat i julklapps-thrillern ”Mamma kommer snart” av den amerikanska författaren Tracy Sierra. Romanen handlar om  mamman som blir diskret stalkad (egentligen är det den åttaåriga dottern förövaren är ute efter) av en man som kommit undan med sådant här i åratal. Hon inser plötsligt att han är inne i huset med ett tillhygge, gömmer sig och barnen och lyckas småningom ta sig ur situationen - för att hamna i en mardröm när polisen inte tror henne.

”Lättare att tro att en kvinna ljuger än att dåliga saker händer under ditt arbetspass. Lättare att tro att det enklaste alltid är det rätta. Och det är lätt att säga att en kvinna är galen. (…) Att ignorera allt [alla indicier] ...det är ett val.”

I sin rädsla för det onda utser samhället också här offret till förövare. För vi människor blir ju rädda. Och om det är den utsattes fel – om hen har gjort något dumt som kan förklara hur det hemska kunde ske – så kan samma sak inte hända mig eller mina barn som gör rätt. Och jag vill inte att det ska hända, alltså MÅSTE de andra ha gjort fel!

Här är det en ensam och utsatt kvinna det handlar om. I den första boken var det invandrare/muslimer. Och jag undrar om det inte är delvis samma mekanism som gör att långvarigt sjuka med komplicerade sjukdomstillstånd alltför ofta bemöts med skepsis och ibland hån. Det är ju mycket enklare - och ingen behöver ta ansvar för att ha misslyckats - om det bara handlar om patientens felaktiga tankemönster.

Ja, jag uppfattar böckernas kritik som både svidande och rättfärdig!