Vad är en roman? Precis som Staffan Björck konstaterar är det väl troligen lönlöst att försöka definiera det, men jag måste nog göra ett försök. För boken jag och bokcirkeln just läst kallas av vissa för "ett stycke vetenskapshistoria i romanform". Det förstnämnda håller jag alltså med om, men det senare?
Visst är Världens mått av Daniel Kehlmann en prosaberättelse där de två huvudpersonerna, naturforskaren Alexander von Humboldt och matematikern och naturvetaren Carl Friedrich Gauss, beskrivs med viss psykologisk fördjupning. Men den känns mer som en biografi än en roman, måste jag säga. Boken handlar om dessa två, växelvis var för sig samt tillsammans i början och slutet. Det finns liksom inte någon egen berättelse utöver livsskildringarna - som i och för sig inte går av för hackor precis! Den enda röda tråden är att de lever samtidigt och slutligen träffas samt att de är ungefär lika totalt asociala båda två. Och hängivna sina vetenskaper.
Deras bedrifter var fantastiska och är spännande att läsa om, även om den precisa stilen gör det hela långtråkigt ibland och det ofta är nästan smärtsamt hur ointresserade de är av andra människor. Samtidigt är boken ganska ofta smårolig, framför allt när forskarna i fråga inte riktigt möter förståelse för sina tankar och idéer om hur saker kan och bör genomföras. Så jag rekommenderar denna dubbelbiografi och läser dessutom på lite mer ur andra källor som inte heller är några romaner.
tisdag 29 december 2015
torsdag 26 november 2015
Hägring 38
Härom söndagen diskuterade vi på bokcirkeln Kjell Westös roman Hägring 38, som har fått en faslig massa massa priser. Det var vi nog rätt överens om att den är värd. Det var trevlig läsning, ett långsamt men ändå effektivt berättande, och jag kände mig milt nyfiken nästan hela tiden.
Boken utspelar sig i Helsingfors under mellankrigstiden och speglar tiden på ett fascinerande sätt - försiktigt, ibland nästan drömskt, men övertygande. Det finns två huvudpersoner: advokaten Claes Thune och hans nyanställda, effektiva och hemlighetsfulla sekreterare Matilda Wijk. De är barn av sin tid och sin klass och sina erfarenheter, men kommer ganska bra överens. Det som hotar är hans brist på intresse för livet överhuvudtaget sedan hans fru lämnade honom samt hennes hemska och allt uppslukande minnen från inbördeskriget.
Finska inbördeskriget under våren 1918, när de vita slogs mot de röda och hela det nysjälvständiga Finland splittrades och grannar plötsligt började se snett på varandra och göra gräsliga saker, var bara en av alla väpnade konflikter i Europa under denna tid. Men av någon anledning verkar vi svenskar inte så inlästa på den - iallafall inte jag. Så det var nyttigt att bli påmind om.
Boken utspelar sig i Helsingfors under mellankrigstiden och speglar tiden på ett fascinerande sätt - försiktigt, ibland nästan drömskt, men övertygande. Det finns två huvudpersoner: advokaten Claes Thune och hans nyanställda, effektiva och hemlighetsfulla sekreterare Matilda Wijk. De är barn av sin tid och sin klass och sina erfarenheter, men kommer ganska bra överens. Det som hotar är hans brist på intresse för livet överhuvudtaget sedan hans fru lämnade honom samt hennes hemska och allt uppslukande minnen från inbördeskriget.
Finska inbördeskriget under våren 1918, när de vita slogs mot de röda och hela det nysjälvständiga Finland splittrades och grannar plötsligt började se snett på varandra och göra gräsliga saker, var bara en av alla väpnade konflikter i Europa under denna tid. Men av någon anledning verkar vi svenskar inte så inlästa på den - iallafall inte jag. Så det var nyttigt att bli påmind om.
lördag 3 oktober 2015
Träigt och trist
Ensam var jag, alldeles ensam i bokcirkeln, om att tycka att Hans Falladas stora genombrott Hur ska det gå för Pinnebergs? (1932) var en dammig och långtråkig läsupplevelse. Jag kände mig största delen av tiden fullständigt ointresserad av svaret på den frågan. En av de andra damerna medgav att det var jobbigt de första femtio sidorna, men nu är hon glad att hon tog sig igenom dem. Själv tycker jag inte att boken börjar leva förrän möjligen på de sista femtio sidorna (av 389!). Men det skadar ju inte att ha läst en bok som, enligt baksidestexten, idag betraktas som en modern klassiker. (Baksidestexter är ju å andra sidan synnerligen partiska.)
Kanske är jag alltför mätt på skildringar av mellankrigstidens Tyskland och den lilla människans vedermödor, som mycket ofta handlade om att överleva dagen snarare än om att inta någon politisk ståndpunkt. (Trots att jag är den förste att skriva under på att det är viktigt med böcker som får oss att inse att även vi själva under tillräckligt jobbiga premisser sannolikt skulle blunda för eller strunta i vem eller vilka som styr landet.)
Kanske kunde jag inte förlika mig med Falladas stil. Min känsla är att språket är pratigt, men samtidigt är stilen kortfattad och precis utan särskilt mycket utstofferingar - om man undantar de hopplösa innehållsförteckningarna över varje kapitel. Hur går det ihop, tro? Det är mycket dialog hela tiden, vilket nog gör det lite pratigt, blandat med kortfattade beskrivningar samt herr Pinnebergs ångestfyllda tankar om hur orättvis världen är. (När jag bläddrar i boken - lite håglöst, det får erkännas, jag orkar inte göra någon djupare analys -ser språket ju mycket trevligare ut än jag upplevde det när jag läste.)
Kanske handlar det helt enkelt om att jag inte förstår varken varför författaren väljer att skildra just dessa händelser eller dessa karaktärer (olika, men udda). Mycket av det som händer känns helt meningslöst att berätta, bipersonerna är ofta lite konstiga och jag har svårt att känna ens med huvudpersonerna. Man brukar på något sätt kunna spegla sig i dem, men det är svårt här. (Jag har ju förstås aldrig haft det så eländigt fattigt som Pinnebergs, men att man inte har upplevt en sak brukar inte nödvändigtvis hindra läsaren av en bok från att identifiera sig med personen som upplever det.)
Kanske är jag bara så trött och sjuk att jag inte har någon mental energi till övers för annorlunda mästerverk. Det enda sättet att ta reda på det är att själv att läsa boken!
Kanske är jag alltför mätt på skildringar av mellankrigstidens Tyskland och den lilla människans vedermödor, som mycket ofta handlade om att överleva dagen snarare än om att inta någon politisk ståndpunkt. (Trots att jag är den förste att skriva under på att det är viktigt med böcker som får oss att inse att även vi själva under tillräckligt jobbiga premisser sannolikt skulle blunda för eller strunta i vem eller vilka som styr landet.)
Kanske kunde jag inte förlika mig med Falladas stil. Min känsla är att språket är pratigt, men samtidigt är stilen kortfattad och precis utan särskilt mycket utstofferingar - om man undantar de hopplösa innehållsförteckningarna över varje kapitel. Hur går det ihop, tro? Det är mycket dialog hela tiden, vilket nog gör det lite pratigt, blandat med kortfattade beskrivningar samt herr Pinnebergs ångestfyllda tankar om hur orättvis världen är. (När jag bläddrar i boken - lite håglöst, det får erkännas, jag orkar inte göra någon djupare analys -ser språket ju mycket trevligare ut än jag upplevde det när jag läste.)
Kanske handlar det helt enkelt om att jag inte förstår varken varför författaren väljer att skildra just dessa händelser eller dessa karaktärer (olika, men udda). Mycket av det som händer känns helt meningslöst att berätta, bipersonerna är ofta lite konstiga och jag har svårt att känna ens med huvudpersonerna. Man brukar på något sätt kunna spegla sig i dem, men det är svårt här. (Jag har ju förstås aldrig haft det så eländigt fattigt som Pinnebergs, men att man inte har upplevt en sak brukar inte nödvändigtvis hindra läsaren av en bok från att identifiera sig med personen som upplever det.)
Kanske är jag bara så trött och sjuk att jag inte har någon mental energi till övers för annorlunda mästerverk. Det enda sättet att ta reda på det är att själv att läsa boken!
lördag 12 september 2015
Två debutromaner och lite om Jesus
Sommarläsningen, del 3 av 3. För att detta inte ska bli alltför långdraget blir det här lite blandat.
Debutroman 1 av Caroline Säfstrand
Boken Om du bara visste kallar någon recensent för "en svensk liten sommarkaramell" och framsidan på pocketboken jag har i handen ser ut som reklamen från ett pensionsbolag eller möjligen för anhörigföreningen för Alzheimers. Detta till trots är det en ganska trevlig bok, som visserligen är full med det förväntade men ändå har en klang i berättelsen som kan bli något bra en gång. Just den här gången har förlaget dock släppt boken innan den var färdigskriven, vilket jag tycker är synd på så rara ärtor. (Eller rättare: på ärtor som kunde blivit riktigt rara.)
Debutroman 2 av Jan-Philipp Sendker
Konsten att höra hjärtslag har tydligen blivit en internationell storsäljare och ses som en storslagen kärleksroman. Tyvärr uppfattade jag inte denna storslagenhet när jag läste den. Det är föralldel en söt berättelse om den handikappade flickan som blir den blinde pojkens ögon, medan han blir hennes ben, men den blir faktiskt ganska långtråkig i längden. Och ramberättelsen, med en dotter som ger sig iväg till Burma på jakt efter sin försvunne far, haltar betänkligt så tillvida att personteckningen försöker låtsas vara djup och originell utan att vara annat än platt och förutsägbar.
Så har jag läst Jonas Gardells Om Jesus. Jag är imponerad av allvaret och efterforskandet, även om jag tycker att han i mångt och mycket slår in öppna dörrar. Men jag tillhör väl inte målgruppen. Den "våra föreställningars Jesus" som Gardell gör upp med känner jag inte igen som någon jag föreställt mig. Dessutom tycker jag nästan han går vilse i sina egna resonemang, men det kan bero på min oförmåga att följa den röda tråden. Dock måste sägas: Detta är en förnämlig lektion i källkritik och dessutom en ärlig predikan om Guds kärlek.
För övrigt har jag läst om Lars Collmars härliga barnbok Evangelium enligt Johannes Larsson samt börjat smaka lite på de olika böckerna om Luther som jag fått inför arbetslagets Lutherresa i höst. Särskilt glad är jag åt att en av dem heter Martin Luther - Hjärtats och glädjens teolog.
Debutroman 1 av Caroline Säfstrand
Boken Om du bara visste kallar någon recensent för "en svensk liten sommarkaramell" och framsidan på pocketboken jag har i handen ser ut som reklamen från ett pensionsbolag eller möjligen för anhörigföreningen för Alzheimers. Detta till trots är det en ganska trevlig bok, som visserligen är full med det förväntade men ändå har en klang i berättelsen som kan bli något bra en gång. Just den här gången har förlaget dock släppt boken innan den var färdigskriven, vilket jag tycker är synd på så rara ärtor. (Eller rättare: på ärtor som kunde blivit riktigt rara.)
Debutroman 2 av Jan-Philipp Sendker
Konsten att höra hjärtslag har tydligen blivit en internationell storsäljare och ses som en storslagen kärleksroman. Tyvärr uppfattade jag inte denna storslagenhet när jag läste den. Det är föralldel en söt berättelse om den handikappade flickan som blir den blinde pojkens ögon, medan han blir hennes ben, men den blir faktiskt ganska långtråkig i längden. Och ramberättelsen, med en dotter som ger sig iväg till Burma på jakt efter sin försvunne far, haltar betänkligt så tillvida att personteckningen försöker låtsas vara djup och originell utan att vara annat än platt och förutsägbar.
Så har jag läst Jonas Gardells Om Jesus. Jag är imponerad av allvaret och efterforskandet, även om jag tycker att han i mångt och mycket slår in öppna dörrar. Men jag tillhör väl inte målgruppen. Den "våra föreställningars Jesus" som Gardell gör upp med känner jag inte igen som någon jag föreställt mig. Dessutom tycker jag nästan han går vilse i sina egna resonemang, men det kan bero på min oförmåga att följa den röda tråden. Dock måste sägas: Detta är en förnämlig lektion i källkritik och dessutom en ärlig predikan om Guds kärlek.
För övrigt har jag läst om Lars Collmars härliga barnbok Evangelium enligt Johannes Larsson samt börjat smaka lite på de olika böckerna om Luther som jag fått inför arbetslagets Lutherresa i höst. Särskilt glad är jag åt att en av dem heter Martin Luther - Hjärtats och glädjens teolog.
söndag 6 september 2015
Småroligt med allvar i botten
Jag har också läst tre stycken småroliga böcker med ett visst allvar i botten. Två av dem har jag i min läsplatta, som jag försöker använda lite mer än jag gjort hittills. Två av dem (inte samma två) är också svenska uppföljare på tidigare succéer.
(Det fungerar utmärkt att läsa, men det är lite krångligare att bläddra fram och tillbaka och att skaffa sig överblick. Och det har jag upptäckt att jag gärna gör/vill göra ibland när jag läser. Iallafall i vissa böcker - och till exempel så här ett tag efteråt när man ska försöka komma ihåg vad det var man läste.)
Fredrik Backmans Britt-Marie var här är väl vad som kan kallas en fristående fortsättning på Min mormor hälsar och säger förlåt (som kom efter En man som heter Ove). Vi får följa Britt-Marie, en kvinnlig Ove så att säga, som bodde i samma hus som mormodern och hennes barnbarn i den tidigare boken. Men det är också det enda bandet. Den handlar om att ta människor på allvar, även om man inte förstår dem, och om att det då alltid finns hopp. Så boken har definitivt sin charm, men jag blir faktiskt till slut inte så lite trött på författarens manér vad gäller språk och upplägg. Mormorn var bättre.
Jonas Jonassons Analfabeten som kunde räkna är något mer sansad än Hundraåringen..., men är fortfarande ganska hejdlös. Den har en kvinnlig huvudperson istället, Nombeki som börjar som latrintömmare i Johannesburg och som är jättesmart och dessutom klart rolig emellanåt, men boken känns ändå som en blek uppföljare. Språkligt flyter den dock på utan problem och är på så sätt en fröjd att läsa.
Mannen som glömde sin fru av John O´Farrel höll kanske inte riktigt hela vägen, men situationen i sig är onekligen väl värd att fundera över och därför läste jag också ut boken. Tänk dig att du plötsligt, sittande på ett pendeltåg, inser att du inte har en aning om vem du är, hur ditt liv har sett ut hittills och vare sig varifrån du kommer eller vart du är på väg. I dina fickor finns ingen plånbok, ingen telefon, ingenting som kan ge dig en ledtråd. En partiell minnesförlust där allt personligt är som bortsvept, medan allmänna kunskaper finns kvar. Vad gör du? Vart går du? Hur fungerar ett eventuellt möte med myndigheter/sjukhus? Hur bygger du ett nytt liv? (Namn? Jag vet inte. Personnummer då? Jag minns inte. Var bor du? Ingen aning. Anhöriga? Jag är ledsen, men jag vet faktiskt inte.) Och hur skulle man reagera som anhörig när man träffar en sådan person igen, kanske efter att ha letat efter den? Finns en hel del att fundera på och prata om.
Kort sagt:
Jag blev alltså inte direkt imponerad av böckerna, men ett fungerande tidsfördriv under sommaren var de ju. Och det finns ju alltid saker att fundera över och känna igen sig i när man är människa.
(Det fungerar utmärkt att läsa, men det är lite krångligare att bläddra fram och tillbaka och att skaffa sig överblick. Och det har jag upptäckt att jag gärna gör/vill göra ibland när jag läser. Iallafall i vissa böcker - och till exempel så här ett tag efteråt när man ska försöka komma ihåg vad det var man läste.)
Fredrik Backmans Britt-Marie var här är väl vad som kan kallas en fristående fortsättning på Min mormor hälsar och säger förlåt (som kom efter En man som heter Ove). Vi får följa Britt-Marie, en kvinnlig Ove så att säga, som bodde i samma hus som mormodern och hennes barnbarn i den tidigare boken. Men det är också det enda bandet. Den handlar om att ta människor på allvar, även om man inte förstår dem, och om att det då alltid finns hopp. Så boken har definitivt sin charm, men jag blir faktiskt till slut inte så lite trött på författarens manér vad gäller språk och upplägg. Mormorn var bättre.
Jonas Jonassons Analfabeten som kunde räkna är något mer sansad än Hundraåringen..., men är fortfarande ganska hejdlös. Den har en kvinnlig huvudperson istället, Nombeki som börjar som latrintömmare i Johannesburg och som är jättesmart och dessutom klart rolig emellanåt, men boken känns ändå som en blek uppföljare. Språkligt flyter den dock på utan problem och är på så sätt en fröjd att läsa.
Mannen som glömde sin fru av John O´Farrel höll kanske inte riktigt hela vägen, men situationen i sig är onekligen väl värd att fundera över och därför läste jag också ut boken. Tänk dig att du plötsligt, sittande på ett pendeltåg, inser att du inte har en aning om vem du är, hur ditt liv har sett ut hittills och vare sig varifrån du kommer eller vart du är på väg. I dina fickor finns ingen plånbok, ingen telefon, ingenting som kan ge dig en ledtråd. En partiell minnesförlust där allt personligt är som bortsvept, medan allmänna kunskaper finns kvar. Vad gör du? Vart går du? Hur fungerar ett eventuellt möte med myndigheter/sjukhus? Hur bygger du ett nytt liv? (Namn? Jag vet inte. Personnummer då? Jag minns inte. Var bor du? Ingen aning. Anhöriga? Jag är ledsen, men jag vet faktiskt inte.) Och hur skulle man reagera som anhörig när man träffar en sådan person igen, kanske efter att ha letat efter den? Finns en hel del att fundera på och prata om.
Kort sagt:
Jag blev alltså inte direkt imponerad av böckerna, men ett fungerande tidsfördriv under sommaren var de ju. Och det finns ju alltid saker att fundera över och känna igen sig i när man är människa.
fredag 4 september 2015
Tre böcker, tre världsdelar
Jag har färdats genom världen i sommar, på ett sätt som jag inte har fysiska möjligheter att göra i verkligheten. (Och ingen längtan efter heller, om jag ska vara ärlig, men det är ju en helt annan diskussion.) Det är fördelen och glädjen med att läsa - att man får lära sig så mycket om att vara människa i olika åldrar, i olika tider och på olika platser. Jag har i sommar varit i Bangladesh, i Ghana och i Mexico. Två av böckerna handlar om bistånd och hur svårt det kan vara, samtidigt som man i åtminstone det ena fallet också får del av de utsatta människornas verklighet och historia. Den tredje ger läsaren uteslutande det senare. Alla tre tycker jag är läsvärda på sitt sätt.
Så vad har jag läst?
Innan floden tar oss av Helena Thorfinn handlar om Sofia som tar med sig familjen till jobbet som biståndschef på svenska ambassaden i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh. Det är inte lätt, varken att få något väsentligt gjort eller att få värderingarna att stämma med att vara vit familj på besök i landet. Det är intressant och ger mycket att fundera på och diskutera, men berör inte riktigt på djupet. Tycker jag. Då är det något helt annat med den parallella berättelsen om de tre fattiga systrarna från landet (som skrämmande fort blir två, efter att storasyster mördas av sin man och svärmor) och deras försök att skapa sig ett självständigt liv i ett samhälle som inte är nådigt mot kvinnor som vill vara människor. Den berättelsen är smärtsam, men stannar kvar i hjärtat.
Marika Kings Projekt längtan var mer ännu mer lättsmält sommarläsning. Fokus ligger på den svenska konsulten Lisa som flyr Stockholmsstressen för att göra något meningsfullt, även om läsaren får veta lite om biståndsprojektet hon jobbar med i Ghana också. Trots ytligheten var det faktiskt en ganska intressant fortsättning på biståndstemat.
En bön för de stulna av Jennifer Clement läste vi i bokcirkeln och pratade kring den sista söndagen i augusti. Boken är både skoningslös och meningslös, precis som den hopplösa verkligheten är för kvinnor och barn i bergsbyn utanför Acapulco i sydöstra Mexico. Det är så skakande att man knappt förmår ta in det. Och det är en konstig roman. Men jag är glad att jag har läst den.
Så vad har jag läst?
Innan floden tar oss av Helena Thorfinn handlar om Sofia som tar med sig familjen till jobbet som biståndschef på svenska ambassaden i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh. Det är inte lätt, varken att få något väsentligt gjort eller att få värderingarna att stämma med att vara vit familj på besök i landet. Det är intressant och ger mycket att fundera på och diskutera, men berör inte riktigt på djupet. Tycker jag. Då är det något helt annat med den parallella berättelsen om de tre fattiga systrarna från landet (som skrämmande fort blir två, efter att storasyster mördas av sin man och svärmor) och deras försök att skapa sig ett självständigt liv i ett samhälle som inte är nådigt mot kvinnor som vill vara människor. Den berättelsen är smärtsam, men stannar kvar i hjärtat.
Marika Kings Projekt längtan var mer ännu mer lättsmält sommarläsning. Fokus ligger på den svenska konsulten Lisa som flyr Stockholmsstressen för att göra något meningsfullt, även om läsaren får veta lite om biståndsprojektet hon jobbar med i Ghana också. Trots ytligheten var det faktiskt en ganska intressant fortsättning på biståndstemat.
En bön för de stulna av Jennifer Clement läste vi i bokcirkeln och pratade kring den sista söndagen i augusti. Boken är både skoningslös och meningslös, precis som den hopplösa verkligheten är för kvinnor och barn i bergsbyn utanför Acapulco i sydöstra Mexico. Det är så skakande att man knappt förmår ta in det. Och det är en konstig roman. Men jag är glad att jag har läst den.
måndag 24 augusti 2015
Sommarsummering
En underbar augustimånad går mot sitt slut och det är dags för den årliga summeringen av årets sommarläsning. Undrar hur mycket jag brukar läsa? Minns inte, men i år har jag lyckats komma ihåg titlarna på tjugo böcker iallafall. Hälften är omläsningar av gamla godingar, något som jag tycker är mycket avslappnande och ibland nödvändigt - för att man vill njuta av något som man redan vet är bra och för att man faktiskt inte orkar ge sig på något nytt.
I år blev det ett antal Dorothy Sayers i maj och jag läste åtminstone den sista, Lord Peters sista fall, i juni månad. Troligen även Fem villospår (som jag bara har läst på engelska förut och då fått lära mig va 'red herrings' betyder). Ska man vara noga så slutfördes den förstnämnda boken efter Sayers död, men den stämmer ändå mycket bra med hur man tänker sig att relationerna och problemlösningen bör kunna ha utvecklats även om hon skrivit den färdigt själv. Tycker jag.
Jag har också roat mig med att läsa om Susan Coopers underbara ungdomsserie The Dark is Rising, där den mest kända av de fem böckerna heter En ring av järn på svenska. Det är en klurig och driven berättelse om kampen mellan det goda och det onda, som naturligtvis involverar både vanliga barn/människor och mer magiska personer i skeendet.
Slutligen har jag läst om de tre första romanerna av Elisabeth Nemert. Hon har alltid en eller flera starka kvinnor i huvudrollen och böckerna jag läst utspelar sig i Romarriket på Jesu tid (Bortom stjärnan), i Italien under renässansen (Den vita liljan) samt i Frankrike i slutet av 1700-talet (Rovfåglarnas tid). Senare böcker utspelar sig ofta i Sverige också. Visst är det lite pekpinneaktigt ibland, och man kan tröttna på det något flummiga pratet om "ditt inre öga" och "din styrkas botten", men de är läsvärda ändå för den lite annorlunda vinklingen av historien.
Jag återkommer om övriga böcker när jag räknat ut hur jag ska klumpa ihop dem, så det inte blir alltför många inlägg att plöja sig igenom för läsaren!
I år blev det ett antal Dorothy Sayers i maj och jag läste åtminstone den sista, Lord Peters sista fall, i juni månad. Troligen även Fem villospår (som jag bara har läst på engelska förut och då fått lära mig va 'red herrings' betyder). Ska man vara noga så slutfördes den förstnämnda boken efter Sayers död, men den stämmer ändå mycket bra med hur man tänker sig att relationerna och problemlösningen bör kunna ha utvecklats även om hon skrivit den färdigt själv. Tycker jag.
Jag har också roat mig med att läsa om Susan Coopers underbara ungdomsserie The Dark is Rising, där den mest kända av de fem böckerna heter En ring av järn på svenska. Det är en klurig och driven berättelse om kampen mellan det goda och det onda, som naturligtvis involverar både vanliga barn/människor och mer magiska personer i skeendet.
Slutligen har jag läst om de tre första romanerna av Elisabeth Nemert. Hon har alltid en eller flera starka kvinnor i huvudrollen och böckerna jag läst utspelar sig i Romarriket på Jesu tid (Bortom stjärnan), i Italien under renässansen (Den vita liljan) samt i Frankrike i slutet av 1700-talet (Rovfåglarnas tid). Senare böcker utspelar sig ofta i Sverige också. Visst är det lite pekpinneaktigt ibland, och man kan tröttna på det något flummiga pratet om "ditt inre öga" och "din styrkas botten", men de är läsvärda ändå för den lite annorlunda vinklingen av historien.
Jag återkommer om övriga böcker när jag räknat ut hur jag ska klumpa ihop dem, så det inte blir alltför många inlägg att plöja sig igenom för läsaren!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)