Apropå Halloween

Häromdagen svarade jag på en förfrågan från Institutet för språk och folkminnen genom att berätta om mina tankar och upplevelser av Halloween och dito -firande i Sverige. Gör det gärna här du också! (Där står det också mer om vad de sysslar med och varför.)

Jag tycker att Halloween är ganska ointressant och bryr mig inte om det hela särskilt mycket. (Desto viktigare att även sådana tankar hamnar i forskningen!) Det känns huvudsakligen som ett kommersiellt jippo, men samtidigt kan jag ju se att folk kanske behöver mer fest och ljus och lite mysig skrämselhicka i höstmörkret. Om man nu tycker att det är mysigt, så...visst. Jag föredrar allt ett vackert Requiem med kör och orkester samt en bön för de avlidna, framför spöken och häxor och spindelväv. Skrämselhicka framkallar jag inte frivilligt. Och när jag småningom "ärver" alla gravrätter i familjen blir det väl ännu mer betoning på minnesgudstjänster och kransar den här helgen, antar jag.

Nej, jag firar inte och jag klär inte ut mig. Det blir heller inte särskilt mycket av pumpadekorationer el likn - onödigt jobb när det finns så många andra fina sätt att tända ljus på! Jag tänder väl ljus som en vanlig höstkväll, sjunger eller lyssnar kanske som nämnts på ett Requiem och firar sonens födelsedag. Men andra får gärna frossa i detta om de vill. Man ska ta alla tillfällen i akt att fira lite extra! (Även om det onekligen är lite oklart vad man då firar.)

Eftersom ett av mina barn alltså fyller år i månadsskiftet okt/nov måste jag  dock medge att jag vid något eller några tillfällen ordnade födelsedagskalas med spöktema när han var liten. Då hade vi lite grinande pumpor och spindelväv och spindlar som dekoration, tillverkade (pysslade) spöken eller spindlar och letade i mörkret med ficklampa och spökreflexer för att hitta godispåsarna. Vi sjöng kusliga sånger och jag bakade en spökformad tårta.

När det kommer barn och ringer på dörren i mörkret och tigger godis, så tycker jag att de åtminstone ska vara utklädda och liksom ha ansträngt sig. Precis som på skärtorsdagen. Ska man ha något av folk får man väl ge lite också, även om man ju inte direkt kan ge bort påskkort på Halloween. Däremot kan man åtminstone ha ett lagom bus på lager! (Det har de sällan, utan istället ser de väldigt förvånade ut när jag väljer "bus". Om de nu ens kommer ihåg att ställa frågan. En del bara står där och väntar.) Jag vänder på det och säger: - Ett bra bus? Då får ni godis!

Jag var också tydligt med detta när barnen var små (vare sig det var vid vårhelgen eller hösthelgen ifråga), vilket kanske är en anledning till att de inte ägnade sig åt sådana ringapådörren-propmenader så många gånger. Det blev väl för jobbigt i jämförelse med utfallet... Stackars barn!?

(Texterna ovan är svar på uppmaningar som "Berätta om dina tankar/om hur du och andra firar/vad du tänker om bus eller godis, så texten hänger inte riktigt ihop som helhet. Jag ber om ursäkt för det, men tror att det ändå är läsbart.)

Två katastrofromaner

Nej, de är inte dåliga. De två romaner jag syftar på, och som jag läst i feberdimmorna den senaste veckan, utspelar sig däremot under en relativt kort tidsrymd och mitt i varsin vattenrelaterad katastrof. Den ena i ett stormpinat och översvämmat Arvika, den andra i nordligaste Norrland när dammarna i Lule älv brister och en vägg av vatten rusar genom landskapet mot havet. I båda böckerna möter vi människor som blir avbrutna mitt i sina liv och reagerar på det och på varandra. För de allra flesta blir detta en vändpunkt på ett eller annat sätt. (Naturligtvis, höll jag på att tillägga. Annars är det ju ingen vits att skriva och läsa böcker.) Och vissa karaktärer påminner så pass mycket om varandra att jag nästan blandar ihop personerna mellan böckerna.

Majgull Axelssons Moderspassion är som hennes tidigare böcker lite hemlig ibland, men det är huvudsakligen i huvudpersonen Minnas dialog med sig själv som det kommer till uttryck. Översvämningen och olyckorna som följer av den är inte så viktiga i sig, de har egentligen ingen annan roll än som ursäkt för att konfrontera dessa människor med varandra och sig själva. Men det fungerar bra och språket lyfter de vanliga temana om manlig överlägsenhet och dumhet respektive ordkarghet och omtanke, om kvinnliga ambitioner som kvävs både av dem själva och av andra, om föräldraskap och vuxenblivande, om liv och död. Lyfter dem till något läsvärt och hyfsat givande.

Temana återkommer i Mikael Niemis Fallvatten, som dock fokuserar mer på själva katastrofen. Det beror nog bland annat på att den är större och mer omedelbar, för att inte säga akut. Dessutom är det ju en kittlande och förskräckande tankelek: Är det så här det blir om Suorva-dammen brister och vattnet drar som en tsunami genom Norrlands inland? Hur skulle jag själv reagera? Vad är man kapabel till i en krissituation? Kommer de att klara sig? Cliff-hangers saknas verkligen inte och även om Niemis räddningsvarianter ibland är spektakulära, så är de aldrig fullständigt osannolika. Därför inbjuder denna bok till sträckläsning på ett annat sätt, även om det utmärkta berättande språket kanske egentligen inte är lika intressant. Men människorna vi möter har samma sorger och glädjeämnen som de andra och som vi själva eller som någon vi mött i verkliga livet. Och det mest skrämmande i hela boken är nog den känslokalla och elaka människa som egentligen inte verkar beröras av katastrofen, men ändå skändar och mördar.

Två böcker om livet på sin spets, om hjälpsamhet och om att se om sitt eget hus. Åtminstone den senare ska jag boktipsa min norrländske make om, men jag är glad över att jag har läst Axelsson också.

Historier kring Bålberget

Bokcirkeln har läst Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget och baksidestexten säger att författaren "har skrivit ett drama som, liksom den hyllade debutromanen Norrlands svårmod, handlar om ursprung men också om att vara fångad i sin tid". Nu äntligen har jag läst ut den! Som tur var gick det att prata om den ändå härom söndagen - och det fanns en hel del att diskutera.

Vi pratade om just detta vad tidsandan och de praktiska övervägandena i livet gör och kan göra med oss. Vi pratade om att vara barn och att vara vuxen. I boken berättar fyra olika personer om två olika skeenden, var och en med sitt perspektiv. Jacke och Malin berättar om sina liv i 1970- respektive 1670-talet medan de pågår, medan Veronica och Olof som vuxna berättar om den barndom de upplevde vid samma tid. Vi får veta väldigt mycket mer än vi kanske vill veta både om hur häxprocesserna kunde gå till, hur livet tedde sig både för anklagade kvinnor och anklagande barn och hur en vilsen karl och hans dotter i modern tid krånglar till sina relationer.

Även om framförallt Veronicas parti är lite pratigt (och Jackes inledande del både obegripligt och konstigt, troligen för att iallafall jag inte gillar honom något vidare), så gör stilgreppet med olika berättarröster boken intressant och driver berättelsen framåt. Bokens början är alltså väldigt seg och berättelsen tar fart först när Malin kommer in i bilden. Sedan tappar Veronica lite nerv igen ett tag, men Olofs slutkapitel är givande och behövs för helheten - trots att läsaren kanske egentligen inte får några färdiga svar på allt.

Den här boken är alltså läsvärd, men som vanligt är det lättare att uppskatta boken om man inte är alltför stressad. Efter att ha läst färdigt i lite mer lugn och ro blev jag dock sugen på att läsa debutboken också!

Inget bäst före-datum?!

Skriva hinner jag inte - och knappt läsa heller. Men jag vill gärna berätta att jag läste Lagercrantz bok om Zlatan i början av september. Jag som är fullkomligt renons på fotbollsintresse kunde bara konstatera att författaren har lyckats få ett sådant flyt och en sådan dramaturgi i grabbens historia att det faktiskt knappt gick att sluta läsa.

Mest fascinerad blev jag av den stress som proffsspelare (i diverse sporter antar jag) lever under när de ska köpas och säljas innan det sk transferfönstret stängs sista augusti. Som om de vore drängar och pigor i Sverige förr i tiden, när man bara fick flytta kring Mickelsmäss. Förutom tidspressen handlar det om att skapa möjligheter och göra rätt val i karriären - och dessutom att få till allt det där innan man blir för gammal.

Efter läsningen gladde jag mig åt att mitt bäst före-datum förhoppningsvis inte är lika tydligt och att min eventuella karriär troligen inte måste avgöras vid en viss tidpunkt varje år.

Dessutom konstaterade jag att jag fortfarande inte minns några namn eller klubbar som har med fotboll att göra.

Två och två är olika

I detta tredje inlägg (eller fjärde beroende på hur man räknar) om sommarens läsning ska jag försöka sammanfatta intrycken av fyra lätt-tuggade romaner som är skrivna både av och om kvinnor. Två av böckerna är svenska, två är skrivna av engelskspråkiga författare. Två av dem gjorde mig besviken och två av dem tycker jag att du ska prova på att läsa.

- Elisabeth Nemert är lärare i svenska och historia. Hon har givit ut ett antal historiska romaner som alltid har en stark kvinna i huvudrollen och jag tycker att de är läsvärda allihop. Det blir kanske på gränsen till magistral historielektion ibland och karaktärerna är kanske inte precis nobelpris-djupa, men jag gillar dem ändå och läser om dem med jämna mellanrum. Den här gången har jag läst den ganska nya Ljusets dotter, som utspelar sig i Stockholmstrakten under sent 1700-tal. Boken handlar om Maria, en fattig och handikappad ung kvinna som älskar musik och som mot alla odds också får utveckla sin ådra - och bland annat spela för Gustav III. Kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna.

- Sommarbruden heter boken jag inte ens tänker stoppa in i bokhyllan. En platt och långtråkig och oerhört förutsägbar historia om bröllopshysteri och kriser och nublevdetbraigenminsann. Den irländska författaren Marita Conlon-McKenna gladde mig med den småcharmiga En liten hattaffär på hörnet för några år sedan, men det här var tyvärr ingenting att ha.

- Sanningens ögonblick av den amerikanska författaren Kristin Hannah, kan man kanske också både ha och mista. Mest blev jag nog besviken för att jag redan har läst den, men hade glömt bort det. (Ja, litegrann säger det onekligen om boken!) Hennes böcker brukar utspela sig i en liten småstad någonstans i USA, ofta med storstadsvyer som kontrast på ett eller annat sätt, och handla om några syskon eller ett kompisgäng som tacklar livet på olika sätt - men håller ihop. Det brukar vara hyfsat trevligt att läsa dem och när hon använder en historisk approach, som i Den frusna trädgården, blir det riktigt bra.

- Rosengädda nästa är en ganska osannolik men skön historia av Emma Hamberg, en svensk författare som utlöste synnerligen delade meningar på en bokcirkel häromåret. (Läs mer här!) Den började iallafall himla bra med en massa människor på gränsen till sammanbrott, även om den kanske tappade lite fart mot slutet och upplösningen. Och visst, det är ganska mycket klichéer, men de är på något sätt brutalt använda och liksom friska. Så trots detta och en viss förutsägbarhet så gillar jag henne fortfarande - och boken också.

Några böcker till läste jag nog i somras, men dem får ni klara er utan!

Mord av olika slag

Naturligtvis har jag läst om en hög med deckare i sommar, precis som jag brukar göra när jag vill vila och slappna av. Som jag rimligen redan har berättat om i något tidigare inlägg så gillar jag lite äldre deckare, där huvudpersonen inte nödvändigtvis är alkoholiserad eller ligger i skilsmässa och där böckerna kan betraktas mer som pusseldeckare än som thrillers.

Mina tre favoritförfattare i den här genren heter Agatha Christie, Maria Lang och Dorothy Sayers och många av deras bästa böcker kom ut under förra hälften av nittonhundratalet. Jag har således njutit, för vilken gång i ordningen vet jag inte, av Hercule Poirot när han löser Mordet på Orientexpressen, av Christer Wijk när han söker sig fram till sanningen om vem mördaren är i Mördaren ljuger inte ensam samt av Lord Peter Wimsey i hans ...största affär. Spännande, intellektuellt småroligt och dessutom välskrivet. Ja, jag gillar det.

Ytterligare två böcker i sommar har handlat om död, även om det väl egentligen är lite falsk marknadsföring att tala om dem under rubriken jag valde för det här inlägget. I den ena boken jobbar en principfast man på att ta livet av sig (åtminstone i första halvan av boken) och i den andra är det precis vad en mycket välplanerad kvinna verkligen gör. Redan på de första sidorna genomförs detta självmord.

I den ena boken får vi läsa om hur ett inrutat och emotionellt fattigt liv på ett oväntat sätt kan förändras, samtidigt som åtminstone jag fnissar ganska mycket och gläder mig över att boken faktiskt inte är ett enda dugg insmilande. (Ja, möjligen blir jag lite trött när den obligatoriska bögen dyker upp. Samtidigt så kastar detta ett nytt och intressant ljus över huvudpersonen, så jag köper även det.) Boken jag läst är Fredrik Backmans En man som heter Ove och den är läsvärd.

I den andra boken får vi läsa om hur mycket den självdöda kvinnan ångrar sig, både vad gäller själva självmordet och när det gäller hur hon har prioriterat i livet.Hon hamnar nämligen i något slags limbo/skärseld/mellantillstånd efter döden, då hon med en följeslagares samt andra osaliga andars hjälp ska lära sig att acceptera faktum innan hon så småningom kan lämna de levande ifred och gå vidare. Lite otippat i dagens bokutgivning och därför intressant. En stund. Men jag tycker nog inte att Någonstans inom oss är Kajsa Ingemarssons bästa bok precis.

Det här var del två av tre. Den sista osannolika blandningen av böcker kommer inom kort!

Flanörer i bokform

"Flanörlitteratur" finns det något som kallas i litteraturhistorien. Det är, om jag minns rätt, pessimistiska texter från omkring sekelskiftet 1900 som betraktar och funderar över världen och livet. Ofta med en hel del miljöskildringar invävda. Dess främsta svenska representanter är Bo Bergman och Hjalmar Söderberg. Och jag har ju läst Söderbergs Doktor Glas i sommar.

Det började med en tanke att läsa den parallellt med yngste sonen, som läste den i skolan, men det fick jag släppa. (Dels för att jag hade för mycket på gång och dels för att han var fullständigt ointresserad av att diskutera boken med mig.) Trots detta kändes det som om jag läste den med nya ögon, kanske lite 16-åriga. Ganska mycket är nog svårförstått för en ungdom av idag (t.ex. varför de unga kvinnor som kommer till doktorn i hemlighet är olyckliga och vad det egentligen är de ber honom om, för det sägs aldrig riktigt rakt ut), men funderingarna över livet och tillvaron håller fortfarande åtminstone för unga vuxna och uppåt. Tycker jag.

Däremot är ju den här doktor Glas alldeles knäpp! Och det otäcka är att jag ändå nästan förleds att tycka att hans argument för att ta död på misshagliga personer är rimliga - men bara nästan. Med andra ord är boken synnerligen välskriven, eftersom illusionen håller. Språket och miljöbeskrivningarna är sådär lite nonchalant vackra i förbifarten och boken är dessutom ganska tunn. Ja, jag är glad att jag har läst den igen och funderar nu på att äntligen ta tag i Bengt Ohlssons Gregorius, som ju antar pastorns perspektiv istället.

Har jag alltså läst mer flanörlitteratur i sommar? Tja, det beror ju på hur man ser det. Jag skulle dock vilja räkna följande dit också:

- Stefan Andhés underbara kåserier, t.ex. i Som en vind genom gräset, gör mig alltid mer eller mindre lycklig när jag är trött och ofokuserad. Författaren flanerar runt, i London och i Linköping och på lite andra ställen. han berättar vad han ser och vad han minns och vad han tänker om det och om livet. Charmigt och underhållande!

- Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyces är inte heller pessimistisk, utan snarare tvärt om. Boken tangerar de djupare tankarna, blandat med fantastiska miljöskildringar av det England huvudpersonen helt otippat promenerar fram genom, men det mesta förblir outtalat. Och även om det här också är charmigt, så blir det nästan lite tröttsamt i längden. Å andra sidan sker faktiskt en utveckling av karaktärerna och relationerna, även om den är långsam och försiktig, så det är inte så dumt ändå.

Ja, det var de första tre kortrecensionerna. Fortsättning följer.