Senaste bokcirkelboken, den vi pratade om i början på juni, var Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912). Jag gillar ju hans språk och berättarstil och kan inte påminna mig att jag har läst denna "århundradets kärleksroman" förut, så jag såg fram emot den.
Det är ibland dumt, för man blir så besviken. (Det är väl därför jag gärna väntar med att läsa populära böcker tills man talar lite mindre högt om dem, antar jag.) Och så blev det den här gången, trots språkglädjen. Kort sagt: Vari ligger storheten i denna tråkiga och daterade historia om förhållandet som den gifte, egoistiske träbocken Arvid och den frånskilda, lika egoistiska Lydia har?
Jag tyckte att historien var alldaglig och ointressant, trots att man får veta en hel del om huvudpersonernas tankar och känslor. Möjligen kan jag hålla med den bokcirkelmedlem som menade att boken ändå på sitt sätt är oerhört modern, eftersom den skildrar ett förhållande mellan två individualistiska - dvs på så sätt moderna - människor.
För kärleken är ju inte individualistisk. Den kräver att båda är beredda att inte bara ta, utan också att ge. Annars blir det nog en trist historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar