Boken är dock läsvärd. Den är välskriven och intressant i sig själv, möjligen lite mer givande om man läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas innan. Man vet ju då hur den förre uppfattar skeendet och hur det slutar, även om det är spännande att fundera på hur man ska slussas dit.
(Frågan är dock om det inte egentligen var minst lika mycket tvärt om: När jag läste om Doktor Glas i höstas, blev den plötsligt väldigt mycket mer intressant i ljuset av att jag visste att det fanns en relativt nyskriven - nåja, tio år - roman med pastor Gregorius i huvudrollen. Fast jag inte hade läst den än! Det kan ju föralldel också beror på att det är minst femton år sen jag läste boken sist - och böcker som handlar om livet och dess mening har en förmåga att förändras när läsaren förändras.)
Jag väljer det här citatet, hämtat ur huvudpersonens funderingar, som tydligt visar skillnaden mellan den bild Bengt Ohlsson ger av pastor Gregorius och den bild Hjalmar Söderberg låter doktor Glas utveckla i sekelskiftesromanen:
Men jag tvivlar starkt på att en myra kan få en annan myra att känna sig älskad, med allt vad det innebär. Människan, däremot, har den förmågan. Och det är det största som finns. Det är något som Gud har givit oss. Och det är uteslutande i egenskapen av älskande varelser som Han lät oss bli jordens härskare.
Så vad är då synd? Min definition av synd är att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa. (s. 77)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar