Fåglalåt

Ta-twii, ta-twii, ta-twii, ta-twii!!
Det sitter en liten fågel i björken på "parkmarken" bredvid vårt hus. Den sjunger högt, ljust, rent och vackert om våren. Mestadels gör det mig mycket lycklig.

Klockan fyra på morgonen påminner mig dock fågelns jubel över den nya dagen snarare om min väckarklocka. Då är sången obarmhärtigt klar och obevekligt pockande och nästan outhärdlig. Och minuterna är ganska långa fram till strax före fem, då han/hon tydligen tar sig en flygtur eller slumrar in igen. Liksom jag.

Men det är väl smällar man får ta...

Varför läsa?

I ett av de tidigare avsnitten av Klass 9A (kan ses på svt.se) frågar mentorn under utvecklingssamtalet lite försiktigt om eleven - en duktig idrottsgrabb som har lite svårt att hänga med i skolan - läser något utanför skolan. Mamman berättar att så inte är fallet och tillägger ampert att hon inte tycker att det finns någon anledning att tvinga honom att läsa böcker. Möjligen kan hon förstå att han behöver träna sin ordkunskap. Det blir här alldeles uppenbart att jag har ett annat sätt att se både på kunskap och skönlitteratur än vad hon och många andra har, så nu blir det lite utläggning här i bloggen.

Vad gäller kunskap (om ord t.ex.) tror jag att man lär sig saker bättre i ett sammanhang än av att bara råplugga enstaka detaljer. Dessutom har man ingen större nytta av kunskaper som man inte kan sätta in i och använda i ett vettigt (just det!) sammanhang - för att inte tala om att det är hopplöst att försöka komma ihåg dem särskilt länge! Vad gäller skönlitteratur... Ja, här kan man plötsligt få tillgång till mängder av sammanhang.

Så varför ska man läsa böcker? Svaren är legio (dvs minst lika många som soldaterna i en romersk legion). Böcker utvecklar fantasin, ger underhållning och kunskap, utvecklar ditt språk och ditt ordförråd (iallafall om du ser på dig själv som skribent säger forskarna), tränar din förmåga att läsa mellan raderna och se på djupet, ger ökad förståelse för det samhälle vi lever i och insikt i vad det kan vara att vara människa.

Eller som Vilhelm Moberg skriver i Berättelser ur min levnad (1968): "Jag har läst för att komma över mina egna gränser, min omgivning, mina ensidiga erfarenheter, min vardagliga monotoni, den upprepning och tristess som är oskiljaktiga från min dag. Jag har läst för att jag behöver eggelse från andra människors tankar, stimulans från andras fantasi, andel i andras liv – helt enkelt – jag har sökt upplevelser utöver mina egna: läsningen har varit inlevelse i andra människors själar." Jag är mer eller mindre beredd att skriva under på det underförstådda påståendet i titeln till Francis Spuffords bok: Hur jag läste böcker och lärde mig leva. Punkt.

Inte konstigt att jag blev lite frustrerad av den doktorshandling vars inledningskapitel jag just läst i min nätkurs "Teologi och skönlitteratur". Där ägnar författaren sida upp och sida ner (rimligtvis för att det behövs inom hennes vetenskap) åt att förklara att böcker handlar om människor - att skönlitteratur och mänskligt liv interagerar - och att det därför är relevant att analysera skönlitterära texter utifrån livsåskådningsmässiga och existentiella utgångspunkter. För mig är detta fullständigt självklart! Men så är jag ju litteraturvetare snarare än teolog, förstås...

En bongo?

Måste få rekommendera den perfekta presenten till mammor och pappor och vänner och bekantingar som redan har fullt tillräckligt med prylar. Köp en bongo! Ja, det låter helt vansinnigt - men så klickar man ju på länken också.

Bror min och jag har just gett vår far (och hans fru) "En skön dag". Och det har vi dessutom haft tillsammans med bådas våra familjer och nyss nämnda par. Härligt!

Besiktning

- Titta! sa maken och höll fram protokollet från bilbesiktningen över diskbänken.
- Men...det står ju inget! sa jag.

Jag hade både rätt och fel, eftersom bilen gått igenom besiktningen utom några som helst kommentarer - för första gången i min bilägartillvaro. Jag antar att det hänger ihop med det faktum att vi, också för första gången, häromåret hade råd att köpa en bil som inte hade nått femsiffrigt på distansmätaren än.

Äntligen fyrtio, som sagt.

Långrandig?

Tänk, nu finns jag som metervara på IKEA. Långrandig, men med ganska många glada färger ändå. För 59 kronor metern.

Vad betyder det här, egentligen? Den senaste tiden tycker jag att företaget ifråga mest har namngivit sina prylar på mer märkliga sätt (Karlstad, Frostig, Nutid, Granat, Änga, Dignitet). Men sanningen är väl att mitt vackra drottningnamn är fullkomligt ute och nuförtiden passar bäst i sällskap med Tore, Hjördis, Hedda, Detolf, Ivar, Irma, Adele och de andra.

Där ser man.

Kvalificerat skitsnack

I måndags började min nätkurs - och jag har ägnat veckan (samt en och annan timme under våren) åt en del inläsning. Varje gång jag börjar läsa akademiska texter efter en längre tids uppehåll, blir det ett visst motstånd först. Så ska det vara - helt naturligt när man som jag vanligtvis läser mest skönlitteratur. Däremot är komplicerat innehåll och fackspråk ingen ursäkt för författaren att ägna sig åt akademiskt dravel, vilket inte alltför sällan är fallet.

Men, men. Kvalificerat skitsnack förekommer ju emellanåt i de flesta fack och situationer. I bästa fall döljer - och ibland mer eller mindre begraver -de tjusiga, men obegripliga, ordridåerna ett intressant innehåll. I värsta fall döljer de platt intet. Nada. Den koncentration och möda läsaren (eller åhöraren) lagt ner på att förstå och tränga igenom den hopplösa språkliga formen är totalt förspilld. Tack och lov så minskar mödan något med tiden, eftersom även denna slags träning oftast ger resultat.

De texter jag har läst hittills i kursen har, med något undantag, varit rätt hyfsade. Jag vill ändå med viss emfas hävda följande:
Att skriva en vetenskapligt korrekt, begriplig och någorlunda njutbar text är förvisso en konst, men det är faktiskt fullt möjligt. Däremot kräver det en viss möda - från författarens sida!

Välgörande paus

Tillbaka i vardagen igen efter dryga tre dygn hos Mariadöttrarna i klostret på Ombergs sluttning. (Ja, jag sa "vardagen". "Verkligheten" har jag nämligen befunnit mig i hela tiden.)
Jag har pratat med Gud (både privat och i de klassiska tidebönerna), läst, skrivit, promenerat, ätit och sovit. Mycket välgörande! Jag har inte planerat, plockat eller ordnat på något sätt - mer än att jag bad att få återkomma i september.

"Vad lat du är!" sa äldste sonen i telefon. "Vi är ju aldrig lediga från allt vi måste göra", fortsatte han och syftade troligen på de uppgifter som han och hans bror förväntas sköta. Jag hävdade min rätt att vara lat - och påpekade att bön också är en slags arbete! - men tog inte upp diskussionstråden för övrigt. Jag vägrar nämligen tycka synd om honom som en gång varje vecka ska
- laga mat
- duka
- duka av
- gå ut med soppåsen
- plocka ut bestick och glas ur diskmaskinen och ställa in dem
- gå ut med soppåsen
- ta ner tvättkorgen (vid behov flera gånger)
- fylla på med toapapper
- plocka in sin egen, redan vikta, rena tvätt

samt varannan vecka ska
- dammsuga och våttorka sitt rum.

Min lista är längre! Och överst står just nu att vattna alla glömda krukväxter.