I ett av de tidigare avsnitten av Klass 9A (kan ses på svt.se) frågar mentorn under utvecklingssamtalet lite försiktigt om eleven - en duktig idrottsgrabb som har lite svårt att hänga med i skolan - läser något utanför skolan. Mamman berättar att så inte är fallet och tillägger ampert att hon inte tycker att det finns någon anledning att tvinga honom att läsa böcker. Möjligen kan hon förstå att han behöver träna sin ordkunskap. Det blir här alldeles uppenbart att jag har ett annat sätt att se både på kunskap och skönlitteratur än vad hon och många andra har, så nu blir det lite utläggning här i bloggen.
Vad gäller kunskap (om ord t.ex.) tror jag att man lär sig saker bättre i ett sammanhang än av att bara råplugga enstaka detaljer. Dessutom har man ingen större nytta av kunskaper som man inte kan sätta in i och använda i ett vettigt (just det!) sammanhang - för att inte tala om att det är hopplöst att försöka komma ihåg dem särskilt länge! Vad gäller skönlitteratur... Ja, här kan man plötsligt få tillgång till mängder av sammanhang.
Så varför ska man läsa böcker? Svaren är legio (dvs minst lika många som soldaterna i en romersk legion). Böcker utvecklar fantasin, ger underhållning och kunskap, utvecklar ditt språk och ditt ordförråd (iallafall om du ser på dig själv som skribent säger forskarna), tränar din förmåga att läsa mellan raderna och se på djupet, ger ökad förståelse för det samhälle vi lever i och insikt i vad det kan vara att vara människa.
Eller som Vilhelm Moberg skriver i Berättelser ur min levnad (1968): "Jag har läst för att komma över mina egna gränser, min omgivning, mina ensidiga erfarenheter, min vardagliga monotoni, den upprepning och tristess som är oskiljaktiga från min dag. Jag har läst för att jag behöver eggelse från andra människors tankar, stimulans från andras fantasi, andel i andras liv – helt enkelt – jag har sökt upplevelser utöver mina egna: läsningen har varit inlevelse i andra människors själar." Jag är mer eller mindre beredd att skriva under på det underförstådda påståendet i titeln till Francis Spuffords bok: Hur jag läste böcker och lärde mig leva. Punkt.
Inte konstigt att jag blev lite frustrerad av den doktorshandling vars inledningskapitel jag just läst i min nätkurs "Teologi och skönlitteratur". Där ägnar författaren sida upp och sida ner (rimligtvis för att det behövs inom hennes vetenskap) åt att förklara att böcker handlar om människor - att skönlitteratur och mänskligt liv interagerar - och att det därför är relevant att analysera skönlitterära texter utifrån livsåskådningsmässiga och existentiella utgångspunkter. För mig är detta fullständigt självklart! Men så är jag ju litteraturvetare snarare än teolog, förstås...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar