Tillbaka i vardagen igen efter dryga tre dygn hos Mariadöttrarna i klostret på Ombergs sluttning. (Ja, jag sa "vardagen". "Verkligheten" har jag nämligen befunnit mig i hela tiden.)
Jag har pratat med Gud (både privat och i de klassiska tidebönerna), läst, skrivit, promenerat, ätit och sovit. Mycket välgörande! Jag har inte planerat, plockat eller ordnat på något sätt - mer än att jag bad att få återkomma i september.
"Vad lat du är!" sa äldste sonen i telefon. "Vi är ju aldrig lediga från allt vi måste göra", fortsatte han och syftade troligen på de uppgifter som han och hans bror förväntas sköta. Jag hävdade min rätt att vara lat - och påpekade att bön också är en slags arbete! - men tog inte upp diskussionstråden för övrigt. Jag vägrar nämligen tycka synd om honom som en gång varje vecka ska
- laga mat
- duka
- duka av
- gå ut med soppåsen
- plocka ut bestick och glas ur diskmaskinen och ställa in dem
- gå ut med soppåsen
- ta ner tvättkorgen (vid behov flera gånger)
- fylla på med toapapper
- plocka in sin egen, redan vikta, rena tvätt
samt varannan vecka ska
- dammsuga och våttorka sitt rum.
Min lista är längre! Och överst står just nu att vattna alla glömda krukväxter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar