Bolle på väg

Oj, vad tiden går utan att jag får något skrivet. Men läser gör jag ju ändå. Idag vill jag skriva något kort om den bokcirkelbok vi pratade om sista söndagen i februari. Då var det dags för en klassiker igen.

Harry Martinssons Vägen till Klockrike var rolig att läsa, även om början var lite seg. Efter en bakgrundsförklaring till hur Bolle blev överflödig på sin arbetsplats pga mekaniseringen, får läsaren följa hans luffarliv genom alla Sveriges och och en del av Norges bygder. Blandat med berättelsen om hans vandringar serveras jag existentiella funderingar, underliga eskapader och fantastiska hörsägner om vartannat. Jag känner igen mycket som jag redan visste om Sverige strax efter sekelskiftet och ett tag framöver, men har också lärt mig nya saker.

(Jag måste erkänna att jag inte har slagit upp exakt vilka år det kan tänkas handla om, men enstaka bilar dyker upp på landet först de allra sista åren av Bolles liv).

Jag tror att det är just de många berättelserna om och funderingarna kring hur vi människor är, hur vi reagerar på och hanterar det okända och främmande och det vi längtar efter, som gör att boken känns aktuell. Det gäller livet, helt enkelt, även om ett luffarliv verkar vara långt borta från det liv som är mitt.

Dessutom är det ju roligt att ha varit i Klockrike - det ouppnåeliga paradiset. Som så småningom visar sig vara en socken som alla andra.

Förklädda flickor, igen

Av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att Jenny Nordbergs bok De förklädda flickorna i Kabul är en roman. Det är den inte. Detta är en reportagebok. Intressant föralldel, men skriven med ett ganska tråkigt språk och lite för lång så att det ofta kändes ganska trist att läsa den. Det förstnämnda kanske man delvis kan skylla översättaren för (fast jag tror inte det, egentligen), men definitivt inte det andra.

Läsaren får följa med i mötet med den kvinnliga politikern och hennes familj, men också flera andra flickor och familjer. Det är onekligen lite konstigt hur de liksom lurar sig själva och att det är okej trots att många vet vad de håller på med, men också oerhört tragiskt att det behövs och att det är enda sättet att få vara lite fri som flickebarn.

Det som var mest intressant var nog det faktum att reportern inledningsvis på västerlänningars vis var så absorberad av frågan om genusväxlingens inverkan på de individuella barnen, att hon ställde fel frågor. Inte för att den frågan är ointressant, utan för att fenomenet inte handlar om de individuella behoven utan om de kollektiva. Om familjen och hedern, som i många länder uppfattas på ett sätt som leder till förtryck av individer - företrädesvis kvinnor.

Men nej, jag tycker inte som Aftonbladet att boken är "oupphörligen fängslande". Jag är dock glad att jag har läst den.

(Varför jag hade fått genren om bakfoten? Kanske påverkades jag av det faktum att vi i bokcirkeln för ett drygt år sedan läste Jennifer Clements synnerligen skakande roman om flickor som, för att överhuvudtaget kunna överleva, kläs ut till pojkar och/eller göms undan i Mexicos bergstrakter. Den har jag skrivit om längst ner i inlägget du hittar här.)

De osynliga

Fjärde söndagen i advent pratade en decimerad bokcirkel om Roy Jacobsens De osynliga, en mycket charmig roman som inte på något sätt är "feelgood". För en gångs skull är jag beredd att helhjärtat hålla med om det recensionsutdrag som förlaget valt att lyfta fram på framsidan av pocketupplagan: "Det är en oerhört fängslande berättelse, osentimental, poetisk och gripande." (Inga-Lill Mosander)

På en ö i norra Norge bor Ingrid och hennes familj - ensamma med sina djur mellan himmel och hav. Man talar inte mer än nödvändigt och man sliter omväxlande med och mot naturen för att överleva. Barn får bli kompetenta vuxna väldigt snabbt och omtänksamheten är karg, men mycket stark. Man får pröva vad som kan förändras och vad som bör vara som det är. Språket är tvärhugget men vackert och genomtänkt.

Vi tyckte om boken alla tre. Ingen av oss hade hört talas om författaren förut, fast han är översatt till 26 språk och har funnits på svenska sedan början av 90-talet. (Det är konstigt med tanke på hur mycket vi alla läser.) Och fast jag inte förstår allt som händer och jag inte riktigt vet varför boken heter som den heter, så gör det inget den här gången. Den är vacker. Den är tänkvärd.

Och jag tänker på min mormor och morfar och på Bohusläns skärgård där jag delvis tillbringat mina barndoms somrar.

Vad är sanning?

Förra söndagen var det dags för bokcirkel igen, en  högt skattad oas i vardagen. Så vilsam var väl kanske inte Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns, men den skilde sig från vardagen iallafall. Och tvingade en att tänka.

Boken handlar om Samuel, som är död efter en bilolycka. Någon slags författare, som vi här kan kalla Berättaren, försöker belysa vad som hände innan det skedde genom att prata med släkt, vänner och flickvänner. Boken består av korta stycken, åtskilda av stjärnor och oftast högst en halv till en sida långa, berättade av dessa olika personer. Ibland interfolierar Berättaren själv och ofta verkar de prata om sina minnen till/med honom (Är Berättaren en han? Jo, jag tror faktiskt att han någonstans refereras till som av manligt kön.), men det händer allt som oftast att man som läsaren tappar orienteringen och inte riktigt har klart för sig vem som är "jag" och vem som är "du" i de olika styckena. Det som berättas om vad människorna minns står inte heller precis i kronologisk ordning.

Så även om berättelsen i sig kanske inte är så udda (men ganska speciell, för all del), så är det sättet att berätta som är både behållningen och det som gör boken svårläst. Det blir alltså lite rörigt, men vågar man släppa taget om kontrollbehovet så börjar en någorlunda heltäckande bild ta form av den upplevelsesökande Samuel (som egentligen inte verkar bry sig om någon annan än sin mormor), hans nära vän Vandad (en biffig karl vars transaktioner är både tragiska och komiska, dock för det mesta kriminella), de två flickvännerna (som inte heller verkar må bra någon av dem) och det hemliga boende för gömda som upprättas i mormors hus när hon hamnat på ett hem.

Men det blev lite väl långt till slut. Och när jag nästan hade givit upp, då började sista delen av boken. Och där vänder Khemiri på allt och läsaren blir ännu mer förvirrad. Han börjar med att göra det oförlåtliga, som nästan aldrig fungerar, nämligen att låta Samuel berätta vad han tänkte precis innan han dog. Det är så dumt att det blir genialt, när han i nästa andetag låter Berättarens egna minnen blandas in och ifrågasätta vilka minnen som är vilka. Samtidigt visas hur de olika personernas perspektiv och minnen brutalt krockar med varandra.

Så blir boken en kommentar till den eviga frågan: Vad är sanning? Och definitivt ett inlägg i debatten kring romaner "baserade på en verklig historia". Läs den om du vågar ge dig in i det.

(Det kanske inte finns en sådan debatt. Det kanske bara är jag som envist hävdar att många sådana "sanna" böcker är mindre trovärdiga och mindre givande att läsa än en god fiktiv roman. Jag menar: Vad är det som säger att det som har hänt vid ett speciellt tillfälle är mer verkligt än det som skulle kunna hända eller som antagligen redan har hänt? Inget. Bara det handlar om levande människor man kan tro på.)

Aleksijevitj

Det är nu ett bra tag sedan jag läste ut Tiden second hand. Slutet för den röda människan (2013) av förra årets nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj. Vi läste 650-sidorsklossen över sommaren och skulle ha talat om den i augusti i bokcirkeln. Nu blev det i september istället, pga sjukdom, och då var vi ändå beklagligt decimerade.

Boken är den tredje och sista i serien Utopins röster, som enligt baksidestexten är "ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv", och har tagit över 20 år att sammanställa. Aleksijevitj har åkt runt och intervjuat mängder med människor under många år. Det som lockade med boken var väl just detta att lära och förstå mer om Sovjet och Ryssland och mentaliteten hos "sovjetmänniskan" (som både författaren och de flesta intervjuade kallar sig).

Förstår vi mer nu? Kanske, även om det var en vansinnig massa namn som man inte riktigt hade någon vidare koll på.

Vi noterade att många genom hela boken talar om att man under den hårda sovjettiden ända hade något att tro på och leva för, medan kapitalismens intåg inneburit en enda stor tomhet i det orättvisa liv där klyftorna mellan fattig och rik blir allt större. "Det finns korv, men inga lyckliga människor." som någon uttryckte det. Vi talade också om det oroande faktum att åtskilliga röster talar om den ryska själen och den ryska människan som en som behöver och välkomnar en järnhård hand, en diktator. Och vi fascinerades av hur de alla, nästan utan undantag, refererade till författare som viktiga och med en särskild uppgift att se och genomlysa människan och samhället. Tänker gemene man i vårt land på det sättet?

Var boken läsvärd? Kanske, den var ju intressant innehållsmässigt även om samma typ av berättelser kom igen ganska mycket. Men författaren har inte precis gjort det lätt för läsaren.

Boken är som sagt jättetjock och innehåller i princip bara monologer från de intervjuade, så berättelsen måste man försöka få ihop på egen hand. Jag trodde nog att de poetiska rubrikerna skulle vägleda mig lite i hur berättelserna ska förstås, men de var i så fall alldeles för avancerade för mig och det var fler än jag som tappade bort den tråden.(De två delarna av boken, som såvitt jag förstår redovisar intervjuer från 90-talet resp 00-talet, heter exempelvis "Med apokalypsen som tröst" resp "Tomhetens behag".)

Kort sagt tror jag nog att Bob Dylan skriver mer skönlitterärt än Aleksijevitj.

Rådströms Marialegend

Förra söndagen var det dags att bokcirkla Niklas Rådströms En Marialegend. Jag var nyfiken och hade ganska stora förhoppningar, men har inte läst något av författaren sedan tidigt 90-tal. Och då älskade jag hans Månen vet inte, Vänd ditt timglas och Medan tiden tänker på annat. (Med Spårvagn på Vintergatan tappade dock Rådström mig som läsare, då hans lustfyllda bildspråk och drömmande verkligheter till slut blev alltför obegripliga för mig.)

Men tillbaka till En Marialegend. Boken berättar tre parallella historier, ett kapitel från varje i tur och ordning. Den första berättelsen handlar om en namnlös och allvarligt sårad kvinna, på flykt i en nutida verklighet som är hopplöst fientlig och tröstlöst våldsam. Både första och sista kapitlet i boken handlar om denna kvinna, så det blir som en inramning. Detta är för mig den starkaste berättelsen. Och fast den verkligen är helt vidrig, så är den precis uthärdlig tack vare det fjäderlätta och omsorgsfulla språket.

Den andra berättelsen - mittenhistorien, där de båda andra på sätt och vis möts - utspelar sig i nutid och handlar om museiintendenten Helen i New York, som nog inte riktigt vet vem hon är och (kanske just därför?) på något sätt tappar fotfästet och flyr när andra vet vem de är eller vill diskutera saken. Den tredje berättelsen utspelar sig i Wittenberg, året efter att Martin Luther dog. Vi får under några få dagar följa konstnären Lucas Cranach d ä, vilket är intressant och blir våldsamt i den belägrade staden. Men riktigt vart historien egentligen vill komma vet jag inte. Och den är nästan lite tråkig ibland.

Så varför ville Rådström skriva dem tillsammans som En Marialegend?  Jag vet faktiskt inte alls.

Det uppenbara är att det i varje berättelse finns fyra identiska meningar, som beskriver hur en mor och ett barn ser på varann "och det är i den blicken världen blir till". Omslaget till boken är en Cranach-bild med madonnan och barnet, som i sin tur också kan beskrivas med dessa meningar. Och det är den bilden som museiintendenten ska ställa ut.

Utan att dra alltför långsökta paralleller tycker jag mig också se ett annat tema som glimtar till i de tre historierna, nämligen detta med hur man vet vem man är i en värld som förändras.

1. Kvinnan på flykt är gravid och med tiden växer hon ur sina kläder och får ta nya från liken hon går förbi på vägen. "Hon gick i andras dofter, andras färger, andras minnen. När hon tänkte på det tänkte hon att hon var någon annan, att hon var ingen, att hon var vem som helst."
2. Helen tar över inte bara jobbet som museiintendent från den döda kollegan, utan går liksom in i hennes liv också - ungefär som en tonåring som provar på olika roller för att hitta sig själv. Men när det bränner till flyr hon, till anonyma caféer där ingen känner henne och hon känner ingen och inte behöver bli människa.
3. Cranach tänker tillbaka på sin ungdom och de senare perioder av skapande "då varje penseldrag hade haft liv och mening" och frågar sig var han själv har hamnat - kanske vem han själv är nu när han är gammal - med sin här av assistenter som han lärt upp i den stil och teknik som egentligen ansågs känneteckna just honom själv.

Kanske handlar boken om att det är först när någon ser på oss i kärlek som vi blir människor, som vi vet vilka vi är? Det låter både banalt och väldigt förenklat, måste jag säga, men boken är iallafall varken det ena eller det andra!

Platthet eller djup i "Domaren"?

Jag har under den senaste tiden varit så trött att jag liksom inte haft lust med någonting alls. Så är det ju ibland, men det är ganska tråkigt så det bli skönt med semester nu. Kanske, kanske vill jag till exempel börja skriva igen. Det vore roligt. Till att börja med tänker jag försöka få något sagt om de senaste bokcirkelböckerna.

Vid träffen i maj var jag tyvärr sjuk, men jag hade naturligtvis läst boken ändå - Domaren av Ian McEwan. Den handlar om överrättsdomare Fiona Maye i London, som gömmer sig i sitt arbete eftersom hennes äktenskap inte fungerar. Samtidigt som maken (en ensidigt och grunt tecknad knöl) lämnar henne för att hoppa över skaklarna med en yngre kvinna, dömer hon till sjukhusets fördel i ett fall där ett sjuttonårigt Jehovas vittne uppmuntrad av sina föräldrar vägrar ta den blodtransfusion som sannolikt kan rädda livet på honom. Och sedan spinner både den ena och den andra historien vidare.

Det börjar bra, tycker jag. Som läsare blir jag lite nyfiken på vad som ska hända. Språket flyter och är lättläst, stilen är fungerande och någon gång riktigt njutbar. Och det är jätteroligt att Fiona hör och känner olika musikslingor inom sig när hon är i olika sinnesstämningar!

Men sedan blir jag nog faktiskt lite besviken. Det mesta som händer är ganska förutsägbart. Även om den eviga frågan om otrohet och eventuell förlåtelse kanske blir lite annorlunda belyst, så är det tröttsamt att inte bara maken utan också Fiona själv är så träaktigt tecknade. Jag har svårt att engagera mig i platta klippdockor! Och den etiska och religiösa frågan om liv och död rinner liksom ut i sanden, när den väl ställts på sin spets i början av boken.

Sägas bör dock att recensionerna, både i tidningarna och av resten av bokcirkeln, var betydligt mer positiva. Jag fick exempelvis ett sms från mina bokvänner om att de gillade boken väldigt mycket, att den inte bara var lättläst utan också intressant och gav djup. Så det är kanske bäst att du läser och bedömer själv?!