Svårläst Agaat

En läcker tegelsten på dryga 700 sidor, som man blir glad av att hålla i handen och som har en lovande baksidestext. En väl genomtänkt text vad gäller disposition och språk. Massor med spännande citat, rim och ramsor, sånger och andra texter insprängda i berättelsen. En trovärdig sjukdomsskildring och ibland oerhört vackra avsnitt om engagemang och kärlek. Samt en imponerande översättning, så vitt jag förstår.

Och samtidigt nästan omöjlig att läsa.

Tyckte jag, alltså. Men inte så många till av mina bokcirkelvänner, det ska villigt erkännas. Flera av dem såg snarare romanen Agaat av Marlene van Niekerk som 2012 års stora läsupplevelse!

Boken utspelar sig i Sydafrika, från 1950-tal till 1990-tal ungefär. Den handlar om människorna på en gård, men mest om kvinnorna - gårdens vita ägare Milla och det adopterade svarta flickebarn som får namnet Agaat (som betyder God). Milla är, som vi alla, oerhört influerad av sin kultur och kan inte frigöra sig från det alls trots att hon nog faktiskt försöker. Agaat, som blir utskuffad ur boet när den äkta sonen kommer, ser till att bli fruktansvärt duktig på nästan allt och hämnas genom att bli sonens närmaste förtrogna.

Jag fick jobba mig igenom boken hela vägen, slita mig fram, även om jag efter dryga tvåhundra sidor iallafall hade lyckats uppbåda så pass mycket intresse att jag faktiskt gick med någorlunda lätta steg till arbetet i läshörnan. (För läst vill jag ju trots allt ha gjort när vi ska prata om boken.) Frågan är vad som var så jobbigt? Bidragande orsaker kan ha varit dessa:

• Jag tyckte INTE om någon av personerna i boken, kunde inte identifiera mig med någon enda. Huvudpersonen Milla tyckte jag var direkt dum, även om hon onekligen var intelligent. Agaat själv, vars röst vi aldrig hör direkt och som det var lite lättare att känna sympati för, var inte heller lätt att förstå. Och alla andra var också obegripligt motsägelsefulla och ambivalenta. Ja, det var tröttande och gjorde det svårt för mig att bli engagerad!

• Allt var så hemligt hela tiden, trots att man får läsa flera olika sorts texter i varje kapitel som ofta behandlar ungefär samma sak: Millas monologtankar i sjuksängen i nutid, utdrag ur Millas dagbok från förr, Millas tankar till den hon var då (med du-tilltal till sig själv!) samt något slags stream of consciousness el. likn. i kursiv stil som oftast är fullkomligt förryckt. Sonens tankar i prologen och epilogen förklarade en del, men det kändes långt ifrån tillfredsställande. Ja, det var krävande att läsa och det kändes aldrig riktigt som om författaren gav mig lön för mödan!

• Dessutom var det verkligen inte mycket som var uppmuntrande eller roligt! Det kräver jag naturligtvis inte av en bok egentligen, men jag tycker att författaren kan bjussa på NÅGOT som är trevligt eller begripligt ibland. (Därför blev Herta Müller lite för mycket mig också! bara så att du vet vad det är för läsare som tycker på den här bloggen! ;-))

På vår träff i söndags fick jag höra tolkningen att det hela är en allegori för det uppvaknande nya Sydafrika, att Agaat på något sätt symboliserar den nya nationen där vita och svarta ska leva sida vid sida. Det lät ju väldigt intressant och spännande -  och ja, det förklarar kanske en hel del av det motsägelsefulla och ambivalenta. Men gör det boken mer läsbar? Njaa.

Kanske är jag alltför obildad för att begripa allegorin ordentligt...Eller så har jag helt enkelt för lite tålamod.

Dandy

Sådärja. Nu har jag läst bok nummer två i Guillous serie om 1900-talet också. Den handlade, som varenda läsare av den första boken begrep att den skulle göra, om den tredje brodern Sverre under samma period fram till och med första världskriget.

Sverre bygger inte broar - för då hade han varit med i boken Brobyggarna - utan något annat. Och eftersom både krig och ingenjörskonst och i viss mån politik och idrott behandlades i den första boken, handlade den andra följdriktigt om en del av vad som återstår av en samhällsbeskrivning: kultur samt mer politik och i viss mån idrott. (Att religion inte finns med på Guillous lista förvånar väl ingen.)

Jag var ju smått förvånad över att Sverre bara uteblev i den första boken - och faktum är att denna bok är skriven som om den var en del av den första. (Vilket den kanske var från början, men så blev den för tjock?) Den hänger liksom lite bredvid, står inte riktigt för sig själv, är min spontana tanke. Dandy behövs för att vi ska bli färdiga med den här tiden och med brödernas ungdom, för att vi ska kunna gå vidare. Men den är lite tam.

Hur kan en berättelse om en homosexuell man i de mest moderna konstnärliga kretsarna i London (läs Bloomsburygruppen) under de första årtiondena på 1900-talet överhuvudtaget betraktas som tam? Ja, det är också mig en gåta. Egentligen är det ju en minst lika bra historia som den om Lauritz eller Oskar, kanske till och med bättre, men jag saknar dynamiken från Brobyggarna - den som uppkom när jag som läsare hela tiden fick växla mellan brödernas upplevelser. Och Ingeborgs!

Och så känns det som om denna ständiga "name dropping" nästan går lite väl långt, även om det för all del är lite roligt också ibland. "Sen rekommenderade han [Edgar Degas] en ung spansk konstnär som hette Pablo någonting och som just haft sin första utställning, fått växlande kritik men inga köpare. Fast det hade han varit värd. Så för säkerhets skull hade Albie köpt med sig fem, sex verk av den där Pablo också."  Frågan är om det finns något alternativ när dessa romanfigurer ska sättas in i sammanhanget och århundradets historia berättas.

Jag blev inte överraskad en enda gång, allt kändes följdriktigt, så det "avtal" författaren gjorde med läsaren i första boken har följts till punkt och pricka. Han kan sitt hantverk, som sagt, den här Guillou.

Även om det alltså blev lite tråkigt ibland, så vill jag gärna läsa fortsättningen. (Ska vi gissa på mellan fyra och sju delar sammanlagt?!) Vilka fler berättelser är det han vill berätta om det senast avslutade århundradet?  

Nytt år

En underbar solpromenad med maken fick börja det nya årets första förmiddag. Jag är trött och glad och avslappnad, med ytterligare en veckas ledighet framför mig. Läser en hel del, men skriver mest på släktforskningsprojektets dokumentering. Får kämpa för att det inte ska bli bara avbrutna meningar.

Återkommer, helt enkelt. Gör jag med text. Lite senare.

Snöängel

I söndags var jag på bokcirkel igen. Trevligt vardagsprat över te och mackor, är vad som inleder det hela. Sedan tar vi oss an boken vi alla har läst. (Läst mer eller mindre, måste jag väl tillägga. Ibland får man kanske inte ihop vardagen så att man hinner läsa ut i tid. Jag brukar dock ha hunnit.)

Vi hade läst romanen Snöängel av Anna-Karin Palm. Den är faktiskt på över fyrahundra sidor, men språket och miljöbeskrivningarna är härliga och  upplägget delikat - så det gör inget. Troligen skulle jag njuta ännu mer om jag kunde Stockholm lite bättre, men eftersom beskrivningarna faktiskt känns mest svenska (mer än Stockholmska) så fungerar det utmärkt ändå. Och jag tycker att det är jätteroligt när författare blandar berättarröster på ett genomtänkt sätt och dessutom arbetar med strukturen!

"Men det här är ju en saga!" sa en av damerna. (Precis som förra gången.) Ja, det är det - om än inte med lika tydliga förtecken som Guillous. Frågan är om inte alla försök att göra en berättelse av livet blir en saga? Och frågan är om det är fel? Är inte livet en saga - eller som en saga!?! Svaret beror förstås på vad man menar med "saga". Men det måste ju finnas en anledning till att exempelvis Shakespeares sagolika berättelser har överlevt alla dessa år.

Huvudpersonen Hedvig glider genom sitt 80-tals-Stockholm och påverkar alla människor omkring sig, utan att vi läsare egentligen får särskilt mycket grepp om henne. En androgyn skugga av kött och blod, som själv säger sig ha tappat sin självklarhet och sina sammanhang men samtidigt förlöser andra och får dem att hitta sina. Dessa andra som hon snuddar vid är väldigt många och av väldigt skiftande slag, så sagan blir både god och ond. Parallellt får vi en jag-berättelse från en svensk författare i exil som funderar över språk, identitet och olika verkligheter.

Ibland känns det som om jag är mitt i en roman av Dostojevskij när jag ska hålla ordning på alla namn och dessutom begriper jag stundtals inte särskilt mycket alls. Konstigt nog blir jag inte irriterad av vare sig det ena eller det andra, men det beror väl på att detta är en välskriven bok av en duktig författare. (Möjligen känns Palme-spåret mest som "en björn på stranden" - och Axels tidsresor hänger faktiskt lite i luften, tycker jag.)

Så vad handlar boken om? Kanske om just detta att hitta sig själv och sin verklighets karta. Och om att vi var och en sätter avtryck - om än lika tillfälliga och ibland lika vackra som en snöängels - i andras liv. Läs den!

Tänkvärd korearoman

På senaste bokcirkeln diskuterade vi den första koreanska roman som har översatts till svenska. Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin kom ut i år 2012 (och det är väl ett av svaren på varför ingen sydkorean har fått nobelpriset i litteratur, något vi ständigt tillfrågades om när vi var där för sexton år sedan för att hämta hem vår äldste son).

Boken är av naturliga skäl proppad med referenser till och skildringar av den kultur och natur som råder i Sydkorea. Mina vänner tyckte att det var mycket intressant att få en inblick i detta - och jag kände mig ganska hemma. Jag vet ju vad kimchi är och hur de stora krukor som alla jästa grönsaker förvaras i ser ut. Jag har iallafall lite koll på nationaldräkten han-bok och på vikten av förfädersriter, även för den kristna halvan av befolkningen. Och jag vet att vädret är ungefär detsamma som här - och att 100 won var värt 1 svensk krona åtminstone när vi var där. Men inte fattade vi allt, ens med gemensamma krafter.

Boken var lättläst och trevlig och det fanns mycket att prata om. Här fanns underlag för oerhört intressanta diskussioner om i vilken utsträckning man egentligen kan känna en annan människa, om sorgen och dess uttryck samt om relationen mellan barn och föräldrar i olika åldrar. Och bokens berättarröst var både intressant och oerhört frustrerande, ibland så illa att det skymde innehållet.

I somras fick vi som en uppgift på skrivarkursen jag gick att skriva en du-text. Inte en jag-berättelse eller en berättelse i tredje person (han/hon), utan med ett du-tilltal. Det var jättesvårt! Det finns nästan inget sådant, sa vår ledare, och jag kan inte dra mig till minnes att jag har sett det mer än rimligen i någon mer eller mindre konsekvent brevroman. Men här kallar berättarrösten huvudpersonerna för du och ni.

Ett spännande grepp, det var uppfriskande! Till att börja med iallafall. Först är det äldsta dottern (visar det sig efter några sidor) som är du, men i nästa kapitel berättas det plötsligt om äldsta sonen i tredje person. Och nästa gång berättaren kallar någon du visar det sig vara fadern som tilltalas. Dessutom finns det plötsligt en annan röst (den försvunna moderns ande?) som kallar både den ena och den andra i familjen för du.

Men hallå! Var är mönstret? Hur ska jag som läsare förstå det här? Jag försökte tänka på något som jag drog mig till minnes, nämligen att man i koreanska gör grammatiska skillnader i språket beroende på vem som talar till vem, för att se om det kunde hjälpa mig. Men som svensk läsare kan jag ju för lite om detta och en eventuell undermening går mig förbi. Greppet blir tomt och skramligt istället för fungerande.

Följaktligen reflekterade vi också en del över översättarens roll. Det går ju aldrig att översätta direkt från ett språk till ett annat, men ändå ska man ju rimligen följa både vad det står och vad som menas så nära som möjligt. Troligen går dessa två mål ganska ofta stick i stäv med varandra, särskilt om författaren har gestaltat någonting med hjälp av grammatiska grepp som inte finns tillgängliga för översättaren i målspråket. Har Molle Kanmert-Sjölander klarat den balansen på ett bra sätt? Vi kan inte bedöma det eftersom vi inte kan läsa ursprungsspråket.

Men boken är definitivt läsvärd!

Brobyggarna

Äntligen ska jag skriva lite om den första sommarboken, Guillous Brobyggarna, som vi diskuterade på bokcirkeln i början av september! Jag, liksom de andra, är fascinerad och positiv till romanen - och ser fram emot fortsättningarna i denna serie om 1900-talet: "Det stora århundradet".

Han kan verkligen berätta och jag har bara tråkigt vid några enstaka tillfällen i denna tjocka bok. Visst känns det som om jag har läst en del förut, men inget så stort och sammanvävt - och definitivt inte särskilt mycket om järnvägsbyggen i snöstorm på hög höjd. (Och så har jag faktiskt ändå läst en del om just järnväg och rallare.) Tiden blir verklig - och även om det inte sällan handlar om schabloner, så lever berättelsen.

Till slut frågade jag mig: Det är så typiskt Guillou och ändå sitter jag nästan klistrad. Hur gör karln? Det var då jag kom att tänka på Häggs författarskola (se förra inlägget).

SPELREGLER
Detta är en saga. Tre små bröder ger sig ut i världen. Det håller på att ta en ände med förskräckelse, men ödet ler mot dem och de sänds ut i världen att finna sin lycka. Eftersom de är ärliga och rättskaffens och goda, så går det bra för dem. Många motgångar möter dem, ont ställs mot gott och fattig mot rik, men allt och alla övervinns och på ett eller annat sätt får de till slut prinsessan och halva kungariket.
      Ungefär så. Iallafall skulle vi som läsare ha blivit väldigt förvånade om Lauritz eller Oscar hade dött i snöstormar eller tropikfeber eller krig. Då hade inte författaren följt sina egna spelregler. Det är också underförstått att eftersom Sverres vidare öden inte finns med i boken med titeln "Brobyggarna", så bygger han något annat någon annanstans. Troligen i nästa bok. (Vilket jag förutsätter är en korrekt gissning med tanke på vad höstens bok heter. Jag har inte undersökt det närmare än, för man blir trots allt tillfälligt lite mätt.)

PLANTERING (för att inte överraska läsaren)
Spelreglerna, förstås, men också den historiska vetskap läsaren har t.ex. om att järnvägen faktiskt blev färdigbyggd och att Tyskland förlorade kriget.

BJÖRN PÅ STRANDEN
För att vi ska orka igenom alla dessa romansidor använder sig Guillou dela av knepet att berätta lite i taget och sedan byta fokus innan vi fått veta hur det går, dels av ett antal hotbilder som ska hålla spänningen uppe medan vi får de olika idealen till livs. I berättelsen om Lauritz har vi en arg och tyrannisk fader i baronen, som inte låter de tu bli ett. Vi har fattigdomen och det iskalla vädret och så småningom även ett krig som får konsekvenser även för en norrman med tyskkontakter. För Oscars del handlar det om vilda djur (lejon mest, men ändå) och kannibaler och ett särdeles vidrigt krig.
       De gånger jag börjar tröttna lite beror det nog faktiskt just på att hoten inte är tillräckligt hotfulla längre. Jag tänker att ja, ja, har han inte jagat färdigt snart nu och hur många snöstormar ska jag egentligen behöva läsa om? Men som sagt: Det är inte särskilt ofta jag hamnar där.

Guillou är kort sagt en skicklig berättare. Bokcirkeln diskuterade också hans researcharbete samt det faktum att han redovisar sina källor för snöäventyret (positivt, trots att han i princip erkänner att han skrivit av) men inte för djungellivet (dåligt när vissa berättelser, enligt en av våra Afrika-kännare, tydligen är såpass välkända). För min del bär jag med mig den lågmält tecknade men ändå tydliga bilden av vad meningslöshet, brutalitet och utmattning (LÄS: krig) kan göra med en människa.

Mmm. Detta är bildande, välskrivet och läsvärt!

En björn på stranden

I Göran Häggs gamla men mycket underhållande Författarskolan, som jag läst om i sommar, diskuterar han förutsättningarna för en bra roman. Några av de första sakerna han tar upp vill jag gärna berätta om här, eftersom de visade sig väldigt användbara för att analysera varför en bok fungerar trots att man kanske har vissa invändningar. (Jmfr inlägget jag ska skriva senare i veckan om senaste bokcirkelboken.)

För att börja med titeln på detta inlägg: I Hollywoods barndom var det tydligen någon regissör som insåg att det han ville berätta inte gick att göra film av som han tänkt sig. Allt vackert och viktigt i livet blir på något sätt långtråkigt att se på film eller läsa om, så vad göra? Jo. För att tittarna skulle stå ut med kärleksparets långa och viktiga försoningsscen på stranden, släppte han lös en björn där. Tack vare det klassiska korsklippandet mellan kyssarna och den irrande björnen, kunde de förstnämnda hålla på mycket längre än vad som annars skulle ha varit möjligt. Slutsats: Vill du berätta något viktigt, måste det finnas ett hot i närheten som håller läsaren vaken och mottaglig för berättelsen = en björn på stranden.

Fortsättningsvis talar Hägg om att det bara är inbillning från vår sida att läsaren ska bli överraskad i en bra bok. Snarare är det tvärt om. Romanförfattaren FÅR INTE överraska läsaren, bara sin huvudperson. Man kan kalla det för plantering eller för utplacerade bananskal, men de ska finnas där så att läsaren inte blir desorienterad eller känner sig lurad av vad som händer när det händer.

En del av denna plantering handlar om de spelregler som gäller. De kan egentligen vara hur vansinniga som helst, bara de anges någorlunda tydligt och författaren sedan följer sina egna regler konsekvent. Allt annat är osjysst - och det viktigaste av allt är att vara generös mot sin läsare!

Faktiskt väldigt användbara verktyg för analys av egna och andras texter!