Skolfundering

Jag har just skrivit en text om skolan, trots att jag för närvarande känner mig ganska långt bort från skolans värld. Trots, eller kanske tack vare? Jag vet inte riktigt. Läs den här eller i nättidningen Skola och samhälle.

Tio år.
Så länge arbetade jag som gymnasielärare i svenska och historia, efter min utbildning, innan jag blev sjuk av det. Så länge jobbade jag med planering, handledning, undervisning, dokumentation, reflektion, betygssättning och utveckling – av ungdomarna, av min undervisning, av skolan, av mig själv. Och ofta hade jag roligt!

Tio år. Till.
Så lång tid har det tagit för mig att bli så pass frisk att jag kan jobba 20 timmar per vecka, det vill säga halvtid på ett arbete där man faktiskt är färdig när man går hem. Eller, åtminstone för det mesta, kan fortsätta och bli färdig nästa dag. Så lång tid har det också tagit för mig att inse att det inte är i skolan jag ska arbeta de kommande tio åren.

Det är med sorg i mitt klappande lärarhjärta som jag har valt bort skolan. (Jag börjar ju fortfarande planera möjliga lektioner och uppgifter när jag hittar intressanta artiklar och infallsvinklar som har med mina ämnen att göra!) Men jag kan helt enkelt inte se att det finns någon möjlighet att bli och fortsätta vara frisk på den arbetsplatsen – och då måste jag, för min egen skull, också försöka hålla mig därifrån.

Vad är problemet? Jo, om jag ska kunna arbeta i skolan
- vill jag undervisa och handleda ungdomar till kunskap och utveckling i mina ämnen, dvs vara lärare och göra det som jag kan och är bra på och dessutom utbildad till. Jag vill inte, som nu är fallet, i första hand vara kurator och polis och mamma på jobbet.
(Det finns det andra som är mycket bättre på!)

- vill jag få känna att arbetsgivaren och samhället i grunden har förtroende för mig och mina kollegor och för vårt sätt att sköta arbetet. Jag vill kunna känna att jag har stöd av mina närmaste chefer och få vara stolt över vad jag gör – slippa bli ständigt påhoppad, ifrågasatt och kringskuren.
(Det skulle frigöra kreativitet och glädje. Precis vad skolan behöver!)

- vill jag ha en arbetssituation där det går att jobba ifred när det behövs och som tillåter mig att jobba deltid om jag vill/behöver det. Jag vill också ha ett schema som ger utrymme för mig att ta undervisningen och mina elevers utveckling på allvar.
(Det senare kräver förberedelse- och efterarbetstid samt tid för reflektion, vilket också genererar formativ bedömning samt nödig dokumentation. Att börja i andra änden, med dokumentationen, tror jag är synnerligen ineffektivt!)

- kan ansvariga inte fortsätta att skylla allt som händer på enskilda individer, lösa alla problem kortsiktigt samt se alla fall av mobbning, fusk, utmattning, stress etc som specialfall.
(Det är dags att sluta följa den samhällstrenden!)

Idag  jobbar jag huvudsakligen med  information, kommunikation, dokumentation och administration – kunskaper och färdigheter som verkligen finslipades under min tid som lärare. Jag gör alltså delvis samma saker som då. Skillnaden är att jag får känna mig uppskattad och att åtminstone min nuvarande arbetsgivare litar på att jag sköter mitt jobb. Och min aktning är stor för alla före detta kollegor som fortsätter slita därute för elevernas skull.

Så ja, jag har valt bort skolan och läraryrket tills vidare. Anledningen är alltså att skolan, som jag ser det, har valt bort något mycket väsentligt: att ge mig och många andra lärare möjligheten att genomföra vårt arbete på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i ögonen i badrumsspegeln när vi borstar tänderna.

I hur många år ska det vara så?

Elisabeth Olofsson, f.d.(?) gymnasielärare Linköping

Läsvärd flykt

Jag har just tagit mig igenom ännu en roman på över 700 sidor, nämligen På flykt undan ett sorgebud av David Grossman. Hans bok börjar mitt i ett nattligt samtal under sexdagarskriget i Israel 1967 och fortsätter in i nutid. Fortsättningen är annorlunda både på det ena och andra sättet – vindlande, frustrerande, tankeväckande, utmanande, skrämmande, upplyftande och ibland kanske också lite rolig.

                                                       

Historien är mycket enkel och samtidigt mycket komplicerad. Huvudperson är utan tvekan Ora och relationerna till de två män hon älskar (varav den ena är med på hennes flyktvandring genom bergen i Galileen) och hennes två söner. Romanen tangerar och behandlar ett antal teman: föräldraskap, vänskap, kärlek och skuld, våld, krig, rädsla och vad allt detta egentligen gör och kan göra med oss människor. Den är lätt att läsa, men samtidigt förvirrande. Och slutet är jag direkt irriterad på, eftersom läsaren lämnas kvar i denna förvirring utan några som helst ledtrådar. (Vilket i och för sig är helt följdriktigt.)

Ändå måste jag säga: Läs! Förundras och fundera över hur man beskriver en människa på ett sätt som gör henom rättvisa eller hur människor påverkas av att leva i ett ständigt pågående krigstillstånd. Hur vi reagerar när vi blir utsatta för respektive har makt att utsätta andra för våld. Hur Oras berättelse utan att vi märker det gång på gång övergår i bilder med många fler perspektiv. Detta är en läsvärd bok om att fly – från eller till något då, nu eller hela tiden.

(Förresten: Är böckerna inte mycket tjockare nuförtiden?  När vi satt i bokcirkeln och skulle välja nästa bok, den som ska läsas nu i maj, fick vi förkasta i princip alla förslag eftersom de var över 450 sidor allihop. Och det hinner vi inte med i maj månad.)

Selma suger tag

- Äntligen en bok som jag längtar till! Ganska intressant egentligen med tanke på att det är en mer än hundraårig gammal text med pluralformer på verben, att texten ibland är ganska omständligt och man inte alltid begriper varför saker berättas förrän långt senare. Och nu vill och måste jag fortsätta med del två!

Förra söndagen var det bokcirkel igen. Den här gången hade vi läst Selma Lagerlöfs Jerusalem - och ovanstående text skrev jag efter att ha läst första delen. (Vi försöker ju ha lite olika läs-spår, för omväxlings skull, så det här får väl räknas till klassikerspåret.) Efter att ha trälat mig igenom de senaste två böckerna, Rosenberg och van Niekerk, hoppades jag på något annat nu. Och det hoppet blev alltså infriat.

Boken är alltså utgiven i två delar, där den första utspelar sig I Dalarne och den andra I det heliga landet. (I min utgåva finns båda - och båda behövs för att berättelsen ska bli hel - så jag kallar dem för "boken" i singular.)

I den första delen får vi en presentation av Ingmarssönerna samt andra viktiga människor som skollärar´n, kyrkoherden och Gertrud. Hellgum och hans lära, som ju ändå är anledningen till den kommande emigrationen, presenteras dock inte särskilt tydligt. Det handlar mer om konsekvenserna av och konflikterna kring att bryta relationer, vanor samt religiösa och andra band. Hela tiden beskrivet utifrån den enskilda människan, men utan minsta romantiserande. I den andra delen försöker dalabönderna acklimatisera sig i sin nya tillvaro, som är ganska hård och brutal även om de också trivs rätt bra med att få leva ut sin tro.

I boken är det nämligen uppenbart och självklart att människan behöver och har en tro. Något av det starkaste jag läst på länge var dock Lagerlöfs beskrivning av "staden som dödar människor", en flersidig skildring av Jerusalem som stegras för varje retorisk vändning tack vare de knappa men målande orden. En skildring som mynnar ut i en svidande kritik, inte av kristendomen i sig men av dess utövare:

"Här är det som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen misskund, här hatar man för Guds högre äras skull alla människor. (...) Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor." (s. 283 i mitt dubbelband, Bonniers 2004)

Gång på gång återkom vi i bokcirkeln till hur modern boken känns, samtidigt som vi fascinerades bland annat av det i nutid mycket ovanliga att bokens egentligen inte har någon huvudperson. (Inte ens Ingmar, faktiskt!) Den innehåller ett antal noveller om olika personer, av vilka en del återkommer i nya berättelser men andra inte. Det är istället den stora Berättelsen som är det viktiga, det är den som flyter fram genom boken och som får både färg och form av de enskilda personernas tankar och upplevelser.

Den stora Berättelsen...om vad? Mitt försök till svar på den frågan finner du nog i texten ovan, men varför inte läsa själv?!!

Ett pratigt uppehåll på vägen

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg är vad jag har läst senast. Den var pratig och... tråkig... och jag blev besviken. Inte något man sätter i händerna på någon som inte läst så mycket om saken förut, tror jag.

(Eller är det just det som är en del av problemet? Att jag har läst en faslig massa varianter av skildringar från andra världskrigets fasor, som oftast berörde mig mycket mer?)

Fast det handlar om så mycket mer än Auschwitz och boken kan till stora delar betraktas som en biografi om Göran Rosenberg. Eftersom jag inte är särskilt förtjust i snacksaliga biografier tyckte jag inte att just det var särskilt positivt, även om jag föralldel kan förstå att han behöver bearbeta sin barndom.

Det ska dock sägas att det också är en intressant bok på många sätt. Skildringen av det framväxande välfärds-Sverige under 50-talet var rolig att få läsa. Detaljerna kring vägen från Auschwitz och hela vägen till Södertälje, liksom en del andra saker i det tyska helvetet konstruerat för judar, gav delvis nya pusselbitar till min bild av och insikt i denna upprörande massutrotning av människor.

Men jag blev knappast sugen på att läsa något mer av Göran Rosenberg!

Eller jo, kanske. I så fall beroende på detta:

"Bara långt senare kan jag bli barnet som berättar. Bara långt senare kan jag gräva efter skärvor i de stumma stråken, sila fram dem genom tidens avlagringar och foga samman dem till en berättelse. Det är inte barnet som minns. Det är jag som långt senare försöker minnas vad barnet förnimmer."

Funderingar kring vårt minne och våra berättelser fascinerar mig ju för det mesta.

Riktigt läsvärt om ljud

Det här är en mycket kort text om en ganska kort bok:

Strax före jul läste jag en tänkvärd bok om ljuden i vårt liv och om vår ljudmiljö och hur den har förändrats. Koltrasten som trodde att den var en ambulans av Anders Mildner funderar och diskuterar kring buller, tystnad och musik och mycket mer. Boken är lättläst, underhållande och mycket intressant.

Läs den om du får möjlighet!

Harry Potter, igen!

Med jämna mellanrum läser jag som bekant om böcker. De senaste dryga två månaderna har jag läst om alla sju böckerna om Harry Potter, för vilken gång i ordningen vet jag inte riktigt. (Vartannat år, kanske?!) Den här gången har jag också väldigt konsekvent tittat på motsvarande film direkt efter att varje del var utläst. Intressant!

Jag måste verkligen säga att det här är ett fascinerande och oerhört genomarbetat romanbygge! En klassisk utvecklingsroman redan i första boken, där den ständiga kampen mot det onda i varje kommande bok slipar fram vad som är det viktiga i livet. En hjälte som bara vill vara vanlig, men som tar sitt ansvar när det behövs. En vänskap som stöts och blöts och som håller i längden. En parallell värld som kittlar lusten och glädjen, men som samtidigt är lika vanlig som vår egen - och med samma mänskliga möjligheter och hinder.

Böckerna är disponerade efter ungefär samma mönster allihop, som populärlitteratur brukar vara. I det här fallet börjar varje bok på sommaren hos släktingarna på Privet Drive och fortsätter med något slags mindre äventyr ihop med Ron och Hermione innan det är dags att ta tåget till skolan. Väl där får vi diverse lektioner och fritidsaktivitetet till livs medan Harry kämpar med att hitta en lösning på det eller de problem som dykt upp. I slutet av skolåret och boken blir det en kamp på liv och död med den onde Voldemort, men Harry överlever på håret när och hans mentor professor Dumbledore förklarar lite till av bakgrunden till vad som skett och till hur det en gång ska kunna få ett bra slut.

Men om dispositionen är enkel, så finns det annat som är desto mer avancerat. Författaren presenterar personer, teman och andra påhitt hela tiden, som på ett mycket intrikat sätt återkommer och får avgörande betydelse när man minst anar det - och hon är oerhört konsekvent. Språket är lättläst men inte simpelt, utan fyllt av klurigheter som gör det direkt underhållande att läsa.

Ja, jag tycker att böckerna är riktigt bra. Lewis Narnia-böcker är klassiker, men det blir de här också! Åtminstone den första, Harry Potter och de vises sten, bör var och en bokintresserad unna sig att läsa. Här presenteras alla huvudpersoner och -företeelser och man får en känsla för hur denna till synes traditionella hjälteberättelse i en värld i världen ser ut och fungerar.

Men man kan gott läsa de andra också:

- Den andra boken Harry Potter och hemligheternas kammare spinner vidare på ungefär samma sätt kan man tycka, men den är inte bara underhållande utan innehåller också mycket som visar sig helt väsentligt för hur sagan senare utvecklar sig.
- Den tredje Harry Potter och fången från Azkaban är en av de bästa, tycker jag, med ett rafflande äventyr i tiden.
- I den rafflande fjärde Harry Potter och den flammande bägaren börjar vi inse att det här är på allvar, bland annat för att någon faktiskt dör.
- I den femte Harry Potter och Fenixorden höll jag först på att drunkna i alla tonårshormonsvängningar, men ganska snart insåg jag att denna bok ger ett otäckt skolexempel på hur en diktatur fungerar.
- I den sjätte Harry Potter och halvblodsprinsen eskalerar rasismen och motståndet och allting dras till sin spets.
- I den avslutande Harry Potter och dödsrelikerna slutför Harry sitt omöjliga uppdrag, även nu med vännernas hjälp, i en av terror ockuperad värld.

Filmerna då?
De är sevärda och fartfyllda och ibland troligen ganska obegripliga för den som inte har läst böckerna. (Fast det har jag ju svårt att bedöma, egentligen.) Det jag kan se är att de framför allt i början är väldigt trogna böckerna, för att med tiden bli mer fristående. Några gånger har man stoppat in extra scener som inte finns i böckerna för att filmen ska bli mer spännande, men för det mesta har man komprimerat och förenklat för att sagans huvudlinjer ska bli tydliga. Det är fullt rimligt och dessutom välgjort - film är ett annat medium, helt enkelt. Se dem!

(Men tro inte att J. K. Rowling är lika okomplicerad. I böckerna finns mycket mer att hämta!)

Svårläst Agaat

En läcker tegelsten på dryga 700 sidor, som man blir glad av att hålla i handen och som har en lovande baksidestext. En väl genomtänkt text vad gäller disposition och språk. Massor med spännande citat, rim och ramsor, sånger och andra texter insprängda i berättelsen. En trovärdig sjukdomsskildring och ibland oerhört vackra avsnitt om engagemang och kärlek. Samt en imponerande översättning, så vitt jag förstår.

Och samtidigt nästan omöjlig att läsa.

Tyckte jag, alltså. Men inte så många till av mina bokcirkelvänner, det ska villigt erkännas. Flera av dem såg snarare romanen Agaat av Marlene van Niekerk som 2012 års stora läsupplevelse!

Boken utspelar sig i Sydafrika, från 1950-tal till 1990-tal ungefär. Den handlar om människorna på en gård, men mest om kvinnorna - gårdens vita ägare Milla och det adopterade svarta flickebarn som får namnet Agaat (som betyder God). Milla är, som vi alla, oerhört influerad av sin kultur och kan inte frigöra sig från det alls trots att hon nog faktiskt försöker. Agaat, som blir utskuffad ur boet när den äkta sonen kommer, ser till att bli fruktansvärt duktig på nästan allt och hämnas genom att bli sonens närmaste förtrogna.

Jag fick jobba mig igenom boken hela vägen, slita mig fram, även om jag efter dryga tvåhundra sidor iallafall hade lyckats uppbåda så pass mycket intresse att jag faktiskt gick med någorlunda lätta steg till arbetet i läshörnan. (För läst vill jag ju trots allt ha gjort när vi ska prata om boken.) Frågan är vad som var så jobbigt? Bidragande orsaker kan ha varit dessa:

• Jag tyckte INTE om någon av personerna i boken, kunde inte identifiera mig med någon enda. Huvudpersonen Milla tyckte jag var direkt dum, även om hon onekligen var intelligent. Agaat själv, vars röst vi aldrig hör direkt och som det var lite lättare att känna sympati för, var inte heller lätt att förstå. Och alla andra var också obegripligt motsägelsefulla och ambivalenta. Ja, det var tröttande och gjorde det svårt för mig att bli engagerad!

• Allt var så hemligt hela tiden, trots att man får läsa flera olika sorts texter i varje kapitel som ofta behandlar ungefär samma sak: Millas monologtankar i sjuksängen i nutid, utdrag ur Millas dagbok från förr, Millas tankar till den hon var då (med du-tilltal till sig själv!) samt något slags stream of consciousness el. likn. i kursiv stil som oftast är fullkomligt förryckt. Sonens tankar i prologen och epilogen förklarade en del, men det kändes långt ifrån tillfredsställande. Ja, det var krävande att läsa och det kändes aldrig riktigt som om författaren gav mig lön för mödan!

• Dessutom var det verkligen inte mycket som var uppmuntrande eller roligt! Det kräver jag naturligtvis inte av en bok egentligen, men jag tycker att författaren kan bjussa på NÅGOT som är trevligt eller begripligt ibland. (Därför blev Herta Müller lite för mycket mig också! bara så att du vet vad det är för läsare som tycker på den här bloggen! ;-))

På vår träff i söndags fick jag höra tolkningen att det hela är en allegori för det uppvaknande nya Sydafrika, att Agaat på något sätt symboliserar den nya nationen där vita och svarta ska leva sida vid sida. Det lät ju väldigt intressant och spännande -  och ja, det förklarar kanske en hel del av det motsägelsefulla och ambivalenta. Men gör det boken mer läsbar? Njaa.

Kanske är jag alltför obildad för att begripa allegorin ordentligt...Eller så har jag helt enkelt för lite tålamod.