Vadå sanning?

Med mild förvåning och dito intresse läser jag den hetsiga debatten om Liza Marklunds bok Gömda. "Den är ju inte sann!" utropar diverse människor indignerat, när det visar sig att berättelsens detaljer inte stämmer överens med vad som sägs ha hänt i verkligheten. Är det något att bli upprörd över?

(Jag måste först som sist erkänna att jag inte har läst boken ifråga, huvudsakligen för att all hysteri och upphöjande till skyarna av vissa böcker tar lusten ifrån mig att läsa dem. Men också för att jag inte är den största anhängaren av biografiliknande böcker. Resonemanget nedan grundar sig därför på min uppfattning om litteratur i allmänhet.)

Det är klart att den inte är sann. Det är ju en roman! Vitsen med en roman är - som jag ser det - att den ska upplevas som sann, som trovärdig, som värd att läsa för att den säger något om att vara människa. Läsaren ska kunna inbilla sig att det har eller skulle kunna hända mig själv eller någon annan. Om det verkligen har hänt precis så där på någon bestämd plats och för någon bestämd människa är egentligen fullkomligt ointressant. Och har det bevisligen inte gjort det, vilket för det mesta är fallet, blir romanen faktiskt inte sämre eller mindre sann för det.

Men biografier måste ju ändå vara sanna, särskilt om det är den det handlar om som har skrivit dem!? Nej, det tror jag inte ett ögonblick. Det finns åtminstone två anledningar:

1) Ska man beskriva något måste man ju hela tiden välja och välja bort, eftersom allt helt enkelt inte kan sägas och skrivas.
2) Vi människor minns och uppfattar olika. Flera beskrivning av samma händelse kan skilja sig diametralt från varandra, utan att den ena därför skulle vara osann.

Att sedan reklamen hävdar att romanen/filmen bygger på en verklig händelse, för att det säljer bra... Det är ju inte heller något nytt. Redan utgivaren av Robinson Crusoe använde det tricket, om jag inte minns fel.

Så spara upprördheten till något väsentligt - och våga läs en bok för att den kanske på ett eller annat sätt kan handla om dig!