I söndags diskuterade bokcirkeln Herta Müllers Hjärtdjur. Vi var överens om att den är mer eller mindre obegriplig och inte var särskilt njutbar att läsa - iallafall inte i längden. Och inte är vi intresserade av att läsa något annat av henne heller.
Boken handlar om kampen för att överleva i en diktatur, en kamp som enligt baksidan skulle ske med språket, berättelserna och humorn. Det låter väldigt spännande, men tyvärr begrep vi inte särskilt mycket av det heller. Det var grått och trist och skitjobbigt - vilket vi ju vet att det är.
Vitsen med att läsa kan ju vara att man får en större eller djupare förståelse för fenomenet, men så var knappast fallet. November blev snarast ännu gråare, utan att upplysas av någon förståelse. (Och ärligt talat: Vi borde väl ändå kunna räknas till läsare som ligger en aning över flingpaketsnivån?!)
Men vetenskapsjournalisten jag hörde på radio kanske har rätt: Hur ska vi i detta sockervaddsland kunna förstå ett språk som smakar metall och som river hål i taggtrådsstängsel?
Å andra sidan är det tveksamt om det är värt att försöka. Jag tycker nog att Herta Müller lämnar mig i sticket, snarare än att (som någon hade sagt) "ha stort förtroende för läsaren".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar