Arrggghh! Jag blir galen!
Lugn och fin ska tonårsföräldern vara, och jag försöker verkligen in i det sista. Men det finns ju gränser för hur länge man orkar vara pedagogisk... Samtidigt är det ju förunderligt att det ska vara så svårt att hålla huvudet kallt.
Nu börjar jag iallafall genomskåda diskussionstekniken han har, äldste sonen. Han tror nog faktiskt ärligt att han tar upp saker lugnt och sansat (även om vi vuxna upplever det som en attack). När vi svarar lugnt, särskilt om svaret är nej men ibland även om det är till hans fördel, så trappar han omedelbart upp kriget med att tala om att vi är värst i världen, att vi suger, att vi är ena djävla idioter, att han minsann ska sticka hemifrån så fort han bara kan etc.
Det kan vi oftast ta, vi har hört det förr, även om det nöter en hel del på tålamodet. Om vi eventuellt får möjlighet att fortsätta diskussionen med att exempelvis ange skälen för vår inställning, finns det en risk att han inser att de är rimliga. Då slår han snabbt till med ett (i våra ögon) oförklarligt ämnesbyte som ger honom möjlighet att älta gamla oförätter. Och då har han oss som i en liten ask - vi blir förbannade.
Dels för att det inte har med saken att göra och dels för att han hela tiden vill slåss istället för att konstruktivt diskutera - som vi hade tänkt och drömt om.
Om han visar sig ha argument som vi köper, blir det extra tydligt. Det är ju egentligen lite roligt, men i det läget är man ju så trött att det är svårt att se det så. Ja, du får - varför skäller du då på mig, unge?! (sa jag inte, men tänkte). Särskilt jobbigt är det för honom om det visar sig att han kan välja själv, antagligen för att han inte kan skylla på oss då?!
Han låter ju som ett monster, men är en alldeles vanlig - och ganska trevlig - tonåring.
(Diskussionstekniken ifråga har man ju föralldel stött på även i andra sammanhang, där det ju inte finns några förmildrande drag alls. Men då kan man ju slå tillbaka med ironi eller kall beslutsamhet eller något annat som inte hör hemma i relationen med sina barn.)
1 kommentar:
Hav hopp! Det bästa med tonårsperioden är enligt min mening att den är övergående. Någon gång vid sisådär tjugo kommer de ut på andra sidan och är riktigt trevliga! Jag brukade försöka tänka att det berodde på att hjärnan inte är färdigutvecklad ännu. Vissa delar är tydligen inte på plats förrän någon gång efter 20 (empati ska tydligen vara en av dem, det är bla därför tonåringen på fullt allvar tror att världen roterar runt dennes navel....)
Skicka en kommentar