Det har varit ganska lugnt här hemma den senaste tiden.
(Och då menar jag inte vad gäller aktiviteter. Sett ur det perspektivet far vi runt som skållade råttor, tycks det mig. I veckan inträffade alla mina olika träffas-en-gång-i-månaden-på-sin-höjd samma vecka och igår lördag hjälpte vi syrran att flytta samt var på fest - efter att ha avstyrt och tackat nej till ungefär fyra andra olika saker. Pust. Man får vara glad att man har många sammanhang som spelar roll i livet!)
Åter till vad jag egentligen tänkte säga: Det har varit ganska lugnt här hemma den senaste tiden. Morgnarna har flutit på utan större störningar, läxorna blir gjorda utan alltför mycket tjafs, fritidsaktiviteterna för både vuxna och barn fungerar som rutin (om än trevlig sådan) och sovdags har fungerat trevligt och i rimlig tid (åtminstone för barnen). Det är helt fantastiskt, när man tänker rätt på saken, med tanke på alla dessa år med ständiga konflikter kring minsta lilla förändring! Ibland är det alltför lätt att glömma bort när och att saker fungerar och glädjas åt det. Ofta ser man bara det som är jobbigt - det gör ju mest väsen av sig!
Anledningen till att jag vill påminna mig om det här är naturligtvis att det idag har varit något mindre konfliktfritt. Det är tonåren som knackar på dörren, tror jag. Och det jag personligen har svårast att värja mig mot för tillfället är oförskämdheten. (Att jag är dum och elak vet jag ju redan!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar