Kom att läsa lite i Kattmammans blogg och kastades plötsligt ungefär femton år tillbaka i tiden. Den handlar nämligen om längtan efter barn, om allt jobbigt med att försöka bli gravid med hjälp av IVF och om vad folk och media lyckas kläcka ur sig ibland.
Så nu minns jag en massa, som till exempel:
- Alla välmenande råd om att
1) ta det lugnt och vänta (Måste man vara över trettio för att vilja ha barn?)
2) om att slappna av (Avslappning och fertilitet är INTE direkt med varandra sammanhängande.)
3) om att skaffa hund. (Vad skulle vi med hund till? Med allergier och allt.)
- Den otroliga mängd skeenden som måste klaffa i kroppen hos både mannen och kvinnan för att det ska bli nå´t. (Det är ett under att det föds några barn överhuvudtaget!)
- Sorgen över alla ofödda barn.
- Tillsammanskänslan som bar (och bär!) maken och mig vidare, även om vi ofta kunde befinna oss på olika ställen i processen rent mentalt/psykologiskt.
- Spänningen i hela adoptionsresan och glädjen i att upptäcka att vårt barn fanns just där.
- Tanten som på fullt allvar prisade oss för vår snällhet (-Snälla? Nej, vi har adopterat av ren egoism eftersom vi ville ha barn!) samt frågade hur vi skulle kunna förstå varandra när barnet började prata. (-Eeh? Det blir nog inga problem. Han kommer med största sannolikhet att prata svenska.)
- Undret, till att börja med mottaget med blandade känslor, att få ett barn i magen också. (Det blev rätt många "vad var det vi sa"...)
- Igenkänningen av lyckokänslan när den nyfödde lades på bröstet. (Det här har jag varit med om förut!)
och mycket mer.
Jag kan bara konstatera att jag är priviligierad. Och att det är rätt skönt när barnen växer. (Inte för att jag vill byta bort alla småbarnsåren, absolut inte. Men det är härligt att ha ett eget liv igen. Och att få se hur de här två människorna som är mina barn tänker och fungerar och resonerar.)
Minnen är inte nostalgi, det är nåd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar