Med barn i tvåsiffrig ålder har man hunnit vara med om en del utvecklingssamtal av både den ena och den andra sorten. (Det värsta jag har varit med om var den gången två vuxna satt och rackade ner på min åttaåring i fyrtio minuter, utan att säga en enda positiv sak trots mina försök att lyfta fram dem. Medan det stackars barn som skulle "utvecklas" var närvarande.) Och jag får erkänna att jag var lätt skeptisk när skolan skulle genomföra en förändring som innebar att eleverna själva skulle hålla i det - och läraren knappt vara med alls. Mina tvivel har dock skingrats och jag är såld på detta!
Nu i vår är vi med om detta för andra gången. Allt är mycket väl förberett. Eleverna har fått fylla i självuppskattningar i alla ämnen, pratat enskilt med alla lärare och dessutom fått en skriftlig kommentar som vi som föräldrar har möjlighet att se vid tillfället ifråga. Flera samtal pågår samtidigt och läraren cirkulerar för att ge möjlighet att ställa frågor och för att hjälpa till att formulera den individuella utvecklingsplanen. Eleverna har en tydlig ordning för samtalet, berättar vad de olika lärarna har sagt och får visa upp sådant som de är stolta över i respektive ämne. Och vi föräldrar ser hur barnen börjar fatta vad det konkret innebär att ta ansvar för sitt lärande. Dessutom kan vi plötsligt diskutera åtgärder utan att hamna i den vanliga gnäll- och tjatramsan hemifrån.
Jag tycker att det är upplyftande. Dessutom tvingas vi föräldrar formulera vad vi är stolta över hos våra barn och vad de är bra på. Mycket nyttigt!
torsdag 8 maj 2008
söndag 4 maj 2008
Stughelg
Äntligen kom vi iväg till Stugan! Och det blev en härligt solig helg med lagom mycket fixande, bland annat inköp och hemforsling av nytt kyl-/frysskåp. Samt lite trädgårdsröj förstås!
Och för första gången på länge var vi bara tre i bilen - storebror har varit på klassresa. Undrar om jag kommer att få reda på hur det var av denne ibland envist enstavige unge man (som har varit närvarande hela helgen genom sin frånvaro)?
Och för första gången på länge var vi bara tre i bilen - storebror har varit på klassresa. Undrar om jag kommer att få reda på hur det var av denne ibland envist enstavige unge man (som har varit närvarande hela helgen genom sin frånvaro)?
torsdag 1 maj 2008
Klass 9A
Mmm. Nu har jag sett näst sista programmet om klass 9A på Johannesskolan i Malmö. Vad tycker jag egentligen?
Det är en vacker serie med långsamt tempo, miljöbilder och fin musik. Man har lyckats att varsamt få fram många fina porträtt (eller kanske fylliga ögonblicksbilder?) av unga människor som ger tittaren en inblick i vad det kan innebära att vara 15 år i Sverige idag. Man har inte glömt bort att lärande handlar om motivation och hårt arbete.
Men många upprepningar gjorde ibland programmen, särskilt i början, lite väl sega. Det är väldigt tydligt att denna dokusåpa handlar om eleverna och inte ett dugg om lärarna - de är inte individer utan snarare ett med de olika lärartyper som de får representera. Och vad gäller motivationen är den väldigt hårt knuten till något utifrån kommande - t.ex. expertlärare - och ganska löst till någon inre drivkraft. Även om det finns där.
Eleverna och lärarna har gjort en spännande resa under höstterminen och nu har vi fått reda på resultaten. Målet att alla elever ska bli behöriga för gymnasiet - dvs vara godkända i svenska, engelska och matematik - har nästan uppnåtts. Det är ett självklart mål, tycker jag. Och jag tror nog faktiskt att det i princip går att få alla elever dit, även om det kan vara svårt med nyss anlända invandrare och personer som mår psykiskt mycket dåligt. Det andra målet - att bli tredje bästa klass i landet - är inte uppnått (även om man i vissa ämnen kanske inte var så långt ifrån?) och lika bra är det. Målen i skolan är tack och lov inte relativa längre, utan varje elev ska bli bedömd efter sina egna kunskaper oberoende av vad andra presterar. Varför ska man då plötsligt ställa upp ett jämförande mål? Jag inser att folk tycker att det blir bättre tv och mer spännande så här, men ifrågasätter definitivt lämpligheten i det ändå.
Men det viktigaste är ändå: Man kan om man vill - mycket mer än man någonsin trodde! Och: Det kan vara bra att ibland fundera på om man som lärare blivit hemmablind och tappat geisten.
Det är en vacker serie med långsamt tempo, miljöbilder och fin musik. Man har lyckats att varsamt få fram många fina porträtt (eller kanske fylliga ögonblicksbilder?) av unga människor som ger tittaren en inblick i vad det kan innebära att vara 15 år i Sverige idag. Man har inte glömt bort att lärande handlar om motivation och hårt arbete.
Men många upprepningar gjorde ibland programmen, särskilt i början, lite väl sega. Det är väldigt tydligt att denna dokusåpa handlar om eleverna och inte ett dugg om lärarna - de är inte individer utan snarare ett med de olika lärartyper som de får representera. Och vad gäller motivationen är den väldigt hårt knuten till något utifrån kommande - t.ex. expertlärare - och ganska löst till någon inre drivkraft. Även om det finns där.
Eleverna och lärarna har gjort en spännande resa under höstterminen och nu har vi fått reda på resultaten. Målet att alla elever ska bli behöriga för gymnasiet - dvs vara godkända i svenska, engelska och matematik - har nästan uppnåtts. Det är ett självklart mål, tycker jag. Och jag tror nog faktiskt att det i princip går att få alla elever dit, även om det kan vara svårt med nyss anlända invandrare och personer som mår psykiskt mycket dåligt. Det andra målet - att bli tredje bästa klass i landet - är inte uppnått (även om man i vissa ämnen kanske inte var så långt ifrån?) och lika bra är det. Målen i skolan är tack och lov inte relativa längre, utan varje elev ska bli bedömd efter sina egna kunskaper oberoende av vad andra presterar. Varför ska man då plötsligt ställa upp ett jämförande mål? Jag inser att folk tycker att det blir bättre tv och mer spännande så här, men ifrågasätter definitivt lämpligheten i det ändå.
Men det viktigaste är ändå: Man kan om man vill - mycket mer än man någonsin trodde! Och: Det kan vara bra att ibland fundera på om man som lärare blivit hemmablind och tappat geisten.
tisdag 29 april 2008
Musöron
I fredags när jag cyklade till sta´n konstaterade jag att det var musöron på björken. Alltså dags att beskära rosorna.
Jag har tänkt klippa ner dem ganska länge - har en sådan där bra sort som man kan ta av någon decimeter ovanför marken varje år och ändå få en fantastisk blomning till långt in på hösten - men tänkte vara ordentlig och vänta. Har istället lagt kraften på att rensa och gödsla rabatter samt fylla på täckbark. Det blir inte av så ofta.
Nu är det tisdag och björken är fullt utslagen. Rosorna är dock fortfarande lika risiga... Nåja. Om jag tar en buske om dagen blir jag ju färdig någon gång i nästa vecka. Bättre sent än aldrig!
Jag har tänkt klippa ner dem ganska länge - har en sådan där bra sort som man kan ta av någon decimeter ovanför marken varje år och ändå få en fantastisk blomning till långt in på hösten - men tänkte vara ordentlig och vänta. Har istället lagt kraften på att rensa och gödsla rabatter samt fylla på täckbark. Det blir inte av så ofta.
Nu är det tisdag och björken är fullt utslagen. Rosorna är dock fortfarande lika risiga... Nåja. Om jag tar en buske om dagen blir jag ju färdig någon gång i nästa vecka. Bättre sent än aldrig!
söndag 27 april 2008
Det är lugnt?!
Det har varit ganska lugnt här hemma den senaste tiden.
(Och då menar jag inte vad gäller aktiviteter. Sett ur det perspektivet far vi runt som skållade råttor, tycks det mig. I veckan inträffade alla mina olika träffas-en-gång-i-månaden-på-sin-höjd samma vecka och igår lördag hjälpte vi syrran att flytta samt var på fest - efter att ha avstyrt och tackat nej till ungefär fyra andra olika saker. Pust. Man får vara glad att man har många sammanhang som spelar roll i livet!)
Åter till vad jag egentligen tänkte säga: Det har varit ganska lugnt här hemma den senaste tiden. Morgnarna har flutit på utan större störningar, läxorna blir gjorda utan alltför mycket tjafs, fritidsaktiviteterna för både vuxna och barn fungerar som rutin (om än trevlig sådan) och sovdags har fungerat trevligt och i rimlig tid (åtminstone för barnen). Det är helt fantastiskt, när man tänker rätt på saken, med tanke på alla dessa år med ständiga konflikter kring minsta lilla förändring! Ibland är det alltför lätt att glömma bort när och att saker fungerar och glädjas åt det. Ofta ser man bara det som är jobbigt - det gör ju mest väsen av sig!
Anledningen till att jag vill påminna mig om det här är naturligtvis att det idag har varit något mindre konfliktfritt. Det är tonåren som knackar på dörren, tror jag. Och det jag personligen har svårast att värja mig mot för tillfället är oförskämdheten. (Att jag är dum och elak vet jag ju redan!)
(Och då menar jag inte vad gäller aktiviteter. Sett ur det perspektivet far vi runt som skållade råttor, tycks det mig. I veckan inträffade alla mina olika träffas-en-gång-i-månaden-på-sin-höjd samma vecka och igår lördag hjälpte vi syrran att flytta samt var på fest - efter att ha avstyrt och tackat nej till ungefär fyra andra olika saker. Pust. Man får vara glad att man har många sammanhang som spelar roll i livet!)
Åter till vad jag egentligen tänkte säga: Det har varit ganska lugnt här hemma den senaste tiden. Morgnarna har flutit på utan större störningar, läxorna blir gjorda utan alltför mycket tjafs, fritidsaktiviteterna för både vuxna och barn fungerar som rutin (om än trevlig sådan) och sovdags har fungerat trevligt och i rimlig tid (åtminstone för barnen). Det är helt fantastiskt, när man tänker rätt på saken, med tanke på alla dessa år med ständiga konflikter kring minsta lilla förändring! Ibland är det alltför lätt att glömma bort när och att saker fungerar och glädjas åt det. Ofta ser man bara det som är jobbigt - det gör ju mest väsen av sig!
Anledningen till att jag vill påminna mig om det här är naturligtvis att det idag har varit något mindre konfliktfritt. Det är tonåren som knackar på dörren, tror jag. Och det jag personligen har svårast att värja mig mot för tillfället är oförskämdheten. (Att jag är dum och elak vet jag ju redan!)
torsdag 24 april 2008
Få barn-minnen
Kom att läsa lite i Kattmammans blogg och kastades plötsligt ungefär femton år tillbaka i tiden. Den handlar nämligen om längtan efter barn, om allt jobbigt med att försöka bli gravid med hjälp av IVF och om vad folk och media lyckas kläcka ur sig ibland.
Så nu minns jag en massa, som till exempel:
- Alla välmenande råd om att
1) ta det lugnt och vänta (Måste man vara över trettio för att vilja ha barn?)
2) om att slappna av (Avslappning och fertilitet är INTE direkt med varandra sammanhängande.)
3) om att skaffa hund. (Vad skulle vi med hund till? Med allergier och allt.)
- Den otroliga mängd skeenden som måste klaffa i kroppen hos både mannen och kvinnan för att det ska bli nå´t. (Det är ett under att det föds några barn överhuvudtaget!)
- Sorgen över alla ofödda barn.
- Tillsammanskänslan som bar (och bär!) maken och mig vidare, även om vi ofta kunde befinna oss på olika ställen i processen rent mentalt/psykologiskt.
- Spänningen i hela adoptionsresan och glädjen i att upptäcka att vårt barn fanns just där.
- Tanten som på fullt allvar prisade oss för vår snällhet (-Snälla? Nej, vi har adopterat av ren egoism eftersom vi ville ha barn!) samt frågade hur vi skulle kunna förstå varandra när barnet började prata. (-Eeh? Det blir nog inga problem. Han kommer med största sannolikhet att prata svenska.)
- Undret, till att börja med mottaget med blandade känslor, att få ett barn i magen också. (Det blev rätt många "vad var det vi sa"...)
- Igenkänningen av lyckokänslan när den nyfödde lades på bröstet. (Det här har jag varit med om förut!)
och mycket mer.
Jag kan bara konstatera att jag är priviligierad. Och att det är rätt skönt när barnen växer. (Inte för att jag vill byta bort alla småbarnsåren, absolut inte. Men det är härligt att ha ett eget liv igen. Och att få se hur de här två människorna som är mina barn tänker och fungerar och resonerar.)
Minnen är inte nostalgi, det är nåd.
Så nu minns jag en massa, som till exempel:
- Alla välmenande råd om att
1) ta det lugnt och vänta (Måste man vara över trettio för att vilja ha barn?)
2) om att slappna av (Avslappning och fertilitet är INTE direkt med varandra sammanhängande.)
3) om att skaffa hund. (Vad skulle vi med hund till? Med allergier och allt.)
- Den otroliga mängd skeenden som måste klaffa i kroppen hos både mannen och kvinnan för att det ska bli nå´t. (Det är ett under att det föds några barn överhuvudtaget!)
- Sorgen över alla ofödda barn.
- Tillsammanskänslan som bar (och bär!) maken och mig vidare, även om vi ofta kunde befinna oss på olika ställen i processen rent mentalt/psykologiskt.
- Spänningen i hela adoptionsresan och glädjen i att upptäcka att vårt barn fanns just där.
- Tanten som på fullt allvar prisade oss för vår snällhet (-Snälla? Nej, vi har adopterat av ren egoism eftersom vi ville ha barn!) samt frågade hur vi skulle kunna förstå varandra när barnet började prata. (-Eeh? Det blir nog inga problem. Han kommer med största sannolikhet att prata svenska.)
- Undret, till att börja med mottaget med blandade känslor, att få ett barn i magen också. (Det blev rätt många "vad var det vi sa"...)
- Igenkänningen av lyckokänslan när den nyfödde lades på bröstet. (Det här har jag varit med om förut!)
och mycket mer.
Jag kan bara konstatera att jag är priviligierad. Och att det är rätt skönt när barnen växer. (Inte för att jag vill byta bort alla småbarnsåren, absolut inte. Men det är härligt att ha ett eget liv igen. Och att få se hur de här två människorna som är mina barn tänker och fungerar och resonerar.)
Minnen är inte nostalgi, det är nåd.
onsdag 23 april 2008
Blogg igen
Nu är jag uppkopplad igen, med sladd tills vidare. Trodde inte att jag faktiskt skulle börja utveckla en viss abstinens med ett strulande nätverk, men så har det varit några dagar. Mest handlar det kanske om frustrationen över att bara nästan kunna komma åt sin brevlåda och kursportalen till nätkursen jag försöker följa.
Men nu får jag ta tag i Mysans frågeformulär (eller rättare: den som är ursprunglig ansvarig utgivare). Det kommer inte att generera några längre svar, eftersom jag är en gröngöling. (Vilket får betraktas som en evig tur, eftersom det är alldeles för långt egentligen.) Låt se:
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan januari i år.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Läs mina inledande kommentarer från januari!
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det var också en fråga. Men jag gillar Mysan mitt i livet.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag har inte gått tillbaka och läst dem ordentligt redan/än, bland annat för att den besöksräknare jag har räknar upp för varje klick från min sida (och det är ju fusk!).
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Mysans.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Mysans är en dagboksblogg. Ibland (men inte regelbundet) tittar jag runt bland skol- och pedagogikbloggar. Så lite kan man inte göra statistik av.
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Mysan.
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Mysan.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Det tycker de väl att jag gör som jag vill med, antar jag.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Vet inte, men det förutsätter jag. Jag är ju jag.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Vi får väl se! Hittills går det bra. Jag är nog bara personlig.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Tja, vem vet. Rätt mycket lär det bli. Saker som är privata stannar i det verkliga livet och mellan fyra ögon.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Jag blir mest förvånad - och naturligtvis glad - om någon läser mina utströdda infall. Vi människor söker ju föralldel alltid bekräftelse, så jag ska inte påstå att inte det är en del av det, men den här bloggen har hittills fungerat lite som fikasnacket på jobbet som jag inte har.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Kanske. Eftersom texterna ofta handlar om livet och om att vara människa (precis som romaner) kan man nog iallafall genom sina reaktioner på dem lära känna lite mer om sig själv.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Hur då? För att man lämnar ut för mycket? Eller för att egot kan växa sig hur stort som helst när man aldrig får mothugg?
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Har ingen erfarenhet.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Finns det några om man gör det på sina egna villkor?
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Det är inte omöjligt. Undrar vad den kommer att handla om då?
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det beror väl på hur det utvecklas - och om det skrivs något som berör och påverkar många.
22. Avslutningsvis 1 : Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Se svaret på fråga 13. (Ja, jag är en mardröm för enkätförfattare.)
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får lite koll på humör och händelser i Mysans liv när vi inte hinner prata på annat sätt.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Det kan jag ju inte, eftersom jag inte känner till några än. (Dessutom brukar jag inte skicka kedjebrev vidare...)
Pust! Nu har jag gjort vad vänskapen kräver. Och det är dags att läsa Harry Potter för barnen - om de nu kan slita sig från inlinesåkningen för att gå och lägga sig...
Men nu får jag ta tag i Mysans frågeformulär (eller rättare: den som är ursprunglig ansvarig utgivare). Det kommer inte att generera några längre svar, eftersom jag är en gröngöling. (Vilket får betraktas som en evig tur, eftersom det är alldeles för långt egentligen.) Låt se:
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan januari i år.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Läs mina inledande kommentarer från januari!
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det var också en fråga. Men jag gillar Mysan mitt i livet.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag har inte gått tillbaka och läst dem ordentligt redan/än, bland annat för att den besöksräknare jag har räknar upp för varje klick från min sida (och det är ju fusk!).
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Mysans.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Mysans är en dagboksblogg. Ibland (men inte regelbundet) tittar jag runt bland skol- och pedagogikbloggar. Så lite kan man inte göra statistik av.
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Mysan.
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Mysan.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Det tycker de väl att jag gör som jag vill med, antar jag.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Vet inte, men det förutsätter jag. Jag är ju jag.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Vi får väl se! Hittills går det bra. Jag är nog bara personlig.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Tja, vem vet. Rätt mycket lär det bli. Saker som är privata stannar i det verkliga livet och mellan fyra ögon.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Jag blir mest förvånad - och naturligtvis glad - om någon läser mina utströdda infall. Vi människor söker ju föralldel alltid bekräftelse, så jag ska inte påstå att inte det är en del av det, men den här bloggen har hittills fungerat lite som fikasnacket på jobbet som jag inte har.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Kanske. Eftersom texterna ofta handlar om livet och om att vara människa (precis som romaner) kan man nog iallafall genom sina reaktioner på dem lära känna lite mer om sig själv.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Hur då? För att man lämnar ut för mycket? Eller för att egot kan växa sig hur stort som helst när man aldrig får mothugg?
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Har ingen erfarenhet.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Finns det några om man gör det på sina egna villkor?
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Det är inte omöjligt. Undrar vad den kommer att handla om då?
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det beror väl på hur det utvecklas - och om det skrivs något som berör och påverkar många.
22. Avslutningsvis 1 : Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Se svaret på fråga 13. (Ja, jag är en mardröm för enkätförfattare.)
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får lite koll på humör och händelser i Mysans liv när vi inte hinner prata på annat sätt.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Det kan jag ju inte, eftersom jag inte känner till några än. (Dessutom brukar jag inte skicka kedjebrev vidare...)
Pust! Nu har jag gjort vad vänskapen kräver. Och det är dags att läsa Harry Potter för barnen - om de nu kan slita sig från inlinesåkningen för att gå och lägga sig...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)