Bokserier med olika karaktär

Jag fortsätter sammanfattningen av min sommarläsning. Den mesta lästiden har jag ägnat åt att läsa tredje boken i en serie respektive alla sju böckerna i en annan.

Tredje boken i Guillous serie om 1900-talet heter, mycket fyndigt och träffande, Mellan rött och svart. Som läsaren förstår behandlar boken tiden mellan världskrigen. Researchen är god, familjens öden går vidare hand i hand med de stora världshändelserna och texten är naturligtvis välskriven. Ändå blir jag lite trött ibland.

Kanske finns förklaringen i något av det jag kommenterat i samband med läsningen av de tidigare böckerna (Läs om Brobyggarna och Dandy här), men mycket troligt är att maken har gjort rätta analysen: "Det är ju Tiden som är huvudpersonen!" Ja, det är det. Och då blir ju de andra bara bipersoner, som egentligen inte är viktiga i sig utan bara för att spegla Tiden. Ett svårt grepp att gestalta så att det känns angeläget.

Men intressant är det och jag kommer att läsa också nästa del när den kommer. För hur 17 ska de slingra sig ur andra världskriget med livhanken och familjeföretagen i behåll?

---------

Om ni inte redan har gissat det så har jag alltså läst om alla Harry Potter-böckerna igen. (Dem har jag skrivit om tidigare här.) Dessutom kollade vi in Warner Bros. "The making of Harry Potter" när vi var i London i somras och jag köpte alla böckerna på engelska, till nästa omläsning. Och i söndags så besökte vi också vandringsutställningen i Norrköping - "Harry Potter: The Exhibition" - för att se och jämföra och veta.

Böcker om böcker

Under sommaren har jag läst två stycken böcker om böcker. Det ena heter Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe, den andra Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Jag köpte dem bara för titlarnas skull och ja, för att de borde handla om böcker och läsning.

Och det gör de. Böcker och läsning är viktiga saker som måste tas på allvar, framgår med all önskvärd tydlighet i båda två. Gott så! Trots ett antal små guldkorn i ämnet, gav mig dock tyvärr ingen av dem särskilt mycket till läsupplevelse.

I Bokklubben vid livets slut får vi möta Will och hans döende mor, som läser och talar böcker ibland. Mest verkar det dock vara en förevändning för att få berätta moderns historia. En förklädd biografi, alltså, som föralldel kunde ha varit intressant, men... SÅ välskriven är den inte.

Drömbokhandeln säljer bara goda romaner, utvalda av en topphemlig kommitté. Boken börjar med flera attentat mot några människor, som läsaren med tiden upptäcker är medlemmar av denna. Det mesta av historien berättas i fortsättningen för en poliskommissarie - och där någonstans tappar boken sin trovärdighet. Slutligen förändras berättarrösten ett snäpp till och gör det hela ännu värre. Känns liksom som flera böcker i en, som om författaren inte kunde bestämma sig för vad han var ute efter att skriva.

Men visst. En läslista får man alldeles gratis i dem båda.

En allvarsam lek eller en trist historia?

Senaste bokcirkelboken, den vi pratade om i början på juni, var Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912). Jag gillar ju hans språk och berättarstil och kan inte påminna mig att jag har läst denna "århundradets kärleksroman" förut, så jag såg fram emot den.

Det är ibland dumt, för man blir så besviken. (Det är väl därför jag gärna väntar med att läsa populära böcker tills man talar lite mindre högt om dem, antar jag.) Och så blev det den här gången, trots språkglädjen. Kort sagt: Vari ligger storheten i denna tråkiga och daterade historia om förhållandet som den gifte, egoistiske träbocken Arvid och den frånskilda, lika egoistiska Lydia har?

Jag tyckte att historien var alldaglig och ointressant, trots att man får veta en hel del om huvudpersonernas tankar och känslor. Möjligen kan jag hålla med den bokcirkelmedlem som menade att boken ändå på sitt sätt är oerhört modern, eftersom den skildrar ett förhållande mellan två individualistiska - dvs på så sätt moderna - människor.

För kärleken är ju inte individualistisk. Den kräver att båda är beredda att inte bara ta, utan också att ge. Annars blir det nog en trist historia.

Gregorius tog tid

I våras läste jag ut Bengt Ohlssons Gregorius, efter att ha hållit på ganska länge. I början gick det fort, men sedan blev det lite mycket med allt ältande han ägnar sig åt, den här mannen i romanen, så jag orkade inte så mycket i taget. Han är ensam och osäker och tycker sig ständigt spela en roll i livet som han både är bekväm med och inte.

Boken är dock läsvärd. Den är välskriven och intressant i sig själv, möjligen lite mer givande om man läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas innan. Man vet ju då hur den förre uppfattar skeendet och hur det slutar, även om det är spännande att fundera på hur man ska slussas dit.

(Frågan är dock om det inte egentligen var minst lika mycket tvärt om: När jag läste om Doktor Glas i höstas, blev den plötsligt väldigt mycket mer intressant i ljuset av att jag visste att det fanns en relativt nyskriven - nåja, tio år - roman med pastor Gregorius i huvudrollen. Fast jag inte hade läst den än! Det kan ju föralldel också beror på att det är minst femton år sen jag läste boken sist - och böcker som handlar om livet och dess mening har en förmåga att förändras när läsaren förändras.)

Jag väljer det här citatet, hämtat ur huvudpersonens funderingar, som tydligt visar skillnaden mellan den bild Bengt Ohlsson ger av pastor Gregorius och den bild Hjalmar Söderberg låter doktor Glas utveckla i sekelskiftesromanen:

Men jag tvivlar starkt på att en myra kan få en annan myra att känna sig älskad, med allt vad det innebär. Människan, däremot, har den förmågan. Och det är det största som finns. Det är något som Gud har givit oss. Och det är uteslutande i egenskapen av älskande varelser som Han lät oss bli jordens härskare.
    Så vad är då synd? Min definition av synd är att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa. (s. 77)

Det händer när du vilar

Ojojoj. Jag har läst massor med böcker men inte skrivit här på evigheter. Jag har liksom inte orkat, varit för trött. Men det här är det första av några kortare inlägg om årets läsning sen vi hördes sist.

Har just läst ut Tomas Sjödins Det händer när du vilar. Den ska läsas långsamt. (Men jag tror att jag måste börja om nu.) Så här står det i första kapitlet:

Vilan har hamnat i vanrykte. Vi ursäktar den som vore den en synd. Vi försvarar den som vore den en brottsling. Och vad värre är, vi hanterar den som om den vore något vi egentligen klarade oss lika bra utan. Det har gått så långt att det till och med betraktas som fult att vara trött. Den här boken är mitt motdrag

En underbart vilsam bok om sabbatens, den regelbundna vilans, nödvändighet och möjliga konsekvenser om man tar tredje budet på allvar. Boken är full av saker jag skulle vilja citera, så det är svårt att välja...

"Jag tror allt starkare att det är med själva livet som med vårt gamla hus - det är till sin natur något pågående. Det ska inte bli färdigt, för medan det pågår lever våra drömmar och vår längtan. Och detta, om något, är en tanke att vila i. Vila, mitt i det pågående, för klart blir det aldrig."

Omläsningsfrossa

De senaste månaderna har jag inte haft så mycket energi över till nyttoläsning och utvecklande och spännande läsning (eller vad man ska kalla läsning av sådana böcker som man befarar är bra och intressanta men inte lättlästa), men eftersom jag läser ändå (för att slappna av, för att minnas, för att njuta, för att bli glad) så har jag ägnat mig åt omläsning.

(Anledningen till min energibrist är huvudsakligen trevlig: Jag har fått jobb (Hurra!) och de första månaderna har det verkligen varit fullt upp. Jag har fått använda min energi till att försöka begripa vad jag ska syssla med. Framemot mars/april tyckte jag ändå att jag började ha en aning om saken, men då ramlade jag utför en trappa... Jaja, det går ingen större nöd på mig.)

Omläsning är härligt, tycker jag. Då kan man ta med bara det bästa - eller en del av boken denna gång och en annan del nästa gång. Eller läsa om alltihop i ett nytt ljus, med en ny tanke. Samtidigt kräver det inte så mycket energi som det eventuellt gör första gången man läser. Fast den här gången blev det mest barn- och ungdomsböcker. De är inte särskilt jobbiga i sig, men oftast såå mycket bättre i sin enkelhet än mången feel good-roman.

Jag har alltså med glädje, beundran och fröjd läst om Astrid Lindgrens stora sagoverk Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio samt dessutom Ronja Rövardotter. Jag har läst Susan Coopers fantastiska serie i fem delar om kampen mellan ont och gott, där kämparna inte är trollkarlar och mugglare utan tre vanliga barn samt några mer ovanliga barn och vuxna. I höstas läste jag den på engelska: The Dark is Rising Sequence - och nu i vår läste jag böckerna på svenska. Den första (eller andra kanske) heter En ring av järn.

Dessutom slog jag mig loss med att återvända till Lars Collmar och Evangelium enligt Johannes Larsson (Bibelns berättelser sett ur ett tidsresande barns befriande perspektiv), Edith Nesbit och Den underbara trädgården (klassisk sommarlovsberättelse från 1911) samt Madeleine L'Engle och Ett veck i tiden (svagt kristet färgad ont o gott-roman med viss clou, som jag läste in för Svenska kyrkans närradio en gång i tiden).

Trevligt var ordet, sa Bull.

Intressant läsresa med bärnstensögon

Annandag påsk träffades bokcirkeln senast. Till dess hade vi föresatt oss att läsa Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Det var en intressant bok - inte bara för det kulturellt och historiskt intressanta innehållet, utan också för den läsresa man bjöds på.

Så tyckte de tre av oss som läst hela boken. De två som var ungefär halvvägs var betydligt mer tveksamma. Och jag förstår dem precis. I början kändes nämligen boken intressant och lite spännande. (- Vart för han oss, den här författaren?) Ganska snart blev dock de givande glimtarna kortare och de långtråkiga beskrivningarna längre. Mitt i boken lade jag den ifrån mig och sa: - Men hur 17 kan en bok som borde intressera mig bli så fruktansvärt ointressant? Är det för att författaren berättar så många berättelser samtidigt på ett ganska planlöst sätt? För det gör han. Eller för att han är keramiker och inte författare (som en av cirkelmedlemmarna uttryckte det)? För det är han ju, men samtidigt är det inget dåligt eller tråkigt språk han använder.

Eftersom jag hade tid på mig tvingade jag mig ändå att fortsätta läsa, för att kunna vara rättvis och ha en överblick när det blev dags för diskussion. Och det intressanta hände att alla planlösa berättelser på något sätt samlade ihop sig och fick en mening. Att många av de lösa röda trådarna faktiskt på något sätt infogades i ett mönster, i en meningsfullhet, som handlar om hur vi människor lever våra liv och vad som är viktigt i olika tider och om hur vi minns. Bland annat.

Hur det här gick till, att min inställning till boken vände, begriper jag inte riktigt. Kanske beror det på att den andra halvan av boken handlar mycket om författarens farmor, som han ju kände personligen och därför hade fler känslor för och bättre inlevelse i. Kanske beror det också på att de långa linjerna, både bakåt i historien och framåt till nutiden (med associationer t.ex. till Putins övertagande av Krim) blir tydligare, samtidigt som  beskrivningen av författarens vilsenhet avväpnar läsaren i förhållande till det ibland lite förvirrade berättandet.

Men läs den själv!