Som slutpsalm i gårdagens högmässa sjöng vi några verser på O store Gud, närmare bestämt nr ??? i den svenska psalmboken. Det är alltid lite roligt att få sjunga de här innerliga och trosvisst jublande klassikerna och ta i allt man har. Som postludium improviserade sedan organisten på ett underbart - och långt ifrån sliskigt eller insmickrande - sätt över melodin ifråga. Härligt!
Vid kyrkkaffet var det sedan någon som i sammanhanget använde det inte alltför frekventa ordet "kvintilera". Eftersom en hel del av oss är språkintresserade följde en diskussion kring bland annat ordets etymologi - och jag var förstås tvungen att slå upp det när jag kom hem. Här är resultatet (i något förkortad form).
Enligt den mycket användbara ordboken Prismas främmande ord (1984), betyder ordet ’leka på strängar el. tangenter; småsjunga’. Där får man också reda på att det kommer av tyskans quintilieren, av latinets quintinus = femte. Och att substantivet som kan bildas till verbet är 'kvintilering'.
Men hur gick det där egentligen till? Från fem till musiklek… Låt oss undersöka några ord i närheten.
kvint –en, -er (lat. quinta, till quintus femte) 1 intervall omfattande fem tonsteg i diatoniska skalan 2 femte och finaste strängen på fiol
kvinta (till kvint) 1 virke av femte sorteringen 2 orgelregister som ljuder en kvint högre än den spelade tonen
kvintessens –en (fra. quintessence, av medeltidslat. quinta essentia det femte grundämnet, som ansågs vara av finare slag eftersom himlakropparna enligt Aristoteles skulle bestå av det) det väsentliga, det bästa, kärnan
Wesséns Våra ord (1960) tillägger att det också att kan betyda ’drilla’, men ursprungligen betydde ’leka på femte strängen’.
Och då börjar vi begripa hur det hela har gått till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar