Sandberg - en öken

Istället för en bok av den senaste nobelpristagaren le Clézio (som det är långa köer till på biblioteken och som inte kommer i pocket förrän i juli) var det Kristina Sandbergs Ta itu som bokcirkeln pratade om när vi träffades igårkväll. Vi behövde en tunn pocketbok, dels av ekonomiska och dels av tidsmässiga skäl.

(Låter inte alls särskilt seriöst, utan snarare som när vissa elever väljer bok: Så tunn som möjligt! Men det står vi för, så är det ibland.)

Förra gången hade jag med mig en bunt pockeböcker jag köpt på mig på sista tiden, men ännu inte läst. Och då valde vi den här, med en trevlig retrobrun framsida med gröna blommor, om "kvinnliga livsvillkor… i gripande form". Jo, pyttsan. Måste säga att detta är en av de tristare böcker jag har läst på länge. Tungt och tråkigt var det, fast pocketboken var tunn och relativt storstilad. Och ja: Vi var rörande överens om detta. (Det är vi verkligen inte alltid!)

Naturligtvis borde vi ha blivit avskräckta av baksidestexten: "Det är svensk stekosrealism i en av sina bästa stunder." Dessutom inte bara presenterar baksidestexten boken. Så här i efterhand kan jag tala om att den tolkar texten också. Och det tycker jag är en diskutabel uppgift för en baksidestext. Lämna det åt läsaren, tack!

(Och varför inte sätta texten om författaren och boken som efterord istället för förord? Jag försöker lära mig att hoppa över de där förment upplysande texterna som bara styr min tolkning, men det är inte alltid så lätt gjort.)

Men tillbaka till boken ifråga. Man kan ju inte bara nöja sig med att den var trist. Frågan är: Varför tycker vi det? En nog så viktig analysfråga, som i bästa fall leder till att man lära sig mycket om både litteratur och om sig själv! Vi diskuterade följande punkter, vars formuleringar nedan dock är mina:

- Boken berättas i jag-form av huvudpersonen Maria. Trots det känner jag henne inte, känner inte heller med henne och tycker inte om henne eller hennes sätt att leva sitt liv. Och jag identifierar mig inte med någon annan i boken heller, mer än att jag tycker synd om omgivningen.

- Språket är enkelt och ibland fragmentariskt, utan att vara det minsta poetiskt eller upplyftande att läsa. Påfrestande! Det går faktiskt att beskriva även depressioner med ett fullödigt och medryckande språk, se t.ex. Maken av Sundström.

- Det händer absolut ingenting. Hon utvecklas inte, utan står bara still i något slags vaakum. (Står still och stampar, höll jag på att skriva. Men det vore att förse henne med alltför mycket energi!) Och på slutet försöker hon plötsligt ta livet av sig (tror jag) och hamnar på psyk.

- Vadå "Ta itu"? Varför heter boken så? Det är definitivt inte vad hon gör med sitt liv, i alla fall. Snarare tvärt om. Det är ju möjligt att jag ska se den här destruktiva utvecklingen som ett uttryck för något viktigt – men vad? Jag blir ju inte ens intresserad av att ta reda på det när jag som läsare inte blir inbjuden i vem hon egentligen är.

Faktum är att jag faktiskt blivit förbannad. (Och det är klart att man kanske kan påstå att det är positivt, för då har jag ju ändå blivit berörd av boken... Hmm, diskutabelt.) Anledningen tror jag är tudelad. Dels blir jag förbannad över att jag ska behöva läsa sådan skit, över att författaren inte har skrivit en bok som berör så att man verkligen känner med den här utbrända/psykiskt sjuka kvinnan och vill försöka förstå henne. Dels blir jag förbannad över att huvudpersonen inte kämpar emot den här stora likgiltigheten, utan låter den gå ut över sin omgivning – sin man och sina barn till exempel.

Det är föralldel inte lätt att kämpa. Jag har fått slita med det i varierande grad i åratal. Och att jag blir så förbannad kanske beror på att jag måste göra det lite mer just nu – medan hon väljer den "lätta" vägen. (Den som inte leder till något särskilt bra vare sig för en själv eller för de relationer man har: Aldrig orka, aldrig ta itu med något vare sig fysiskt eller psykiskt, alltid strunta i andra, ofta döva med alkohol och tabletter. Där vill inte jag hamna.)

Det enda roliga var diskussionen på hennes jobb om gardiner. Och den tydliga bilden av hur svårt det är att jobba deltid i detta heltidssamhälle, att passa in i fikalistor o.likn. när man faktiskt inte är på jobbet på eftermiddagen.

Nedklottrat

Om klotter tycker jag normalt inte. Men idag kunde jag inte låta bli att dra på munnen och bli lite varm om hjärtat vid åsynen av sådan åverkan.

På ett av stadens bankpalats, med svart krita på en vitkalkad del av den för övrigt marmorklädda väggen, står det:

"Hej!
Du är fin som du är."

Inte ett till!

Neeej!!! Inte ett telefonsamtal till från ung, käck röst som inte kan uttala ordet samfällighetsförening i kombination med namnet ifråga.

Något register någonstans måste nyligen ha uppdaterat antingen sina rutiner eller sina definitioner - och resultatet är att jag får lägga en faslig massa tid på att tala om för världen

1) att vår samfällighetsförening visst inte kan betraktas som vilket företag som helst
2) att adressen till detta "företag" är beroende på vad respektive årsstämma väljer för ordförande, även om det råkar vara jag just i år
3) att de för närvarande trakasserar en privatperson
4) att vi visst inte är intresserade av att annonsera någonstans
5) eller av att köpa mängder med kontorsvaror, soptunnor, hissar eller andra småsaker.

Det har varit lugnt förut, men de senaste månaderna har sådana här telefonsamtal och sådan här post eskalerat. Märkligt. Finns det någon därute som har en förklaring?

Bokblogg?

Ja, jag är alltså bokberoende. Ändå är det inte särskilt många av mina inlägg som handlar om böcker. Intressant!

Jag har ju föralldel en liten blänkare här bredvid om vilka böcker jag läser. Där byter jag böcker emellanåt, men däremot kommer ju inte alla böcker med. (Hur många? Tja, kanske en tredjedel. Det beror på.) Vad jag tycker om böckerna eller vilka tankar de väcker om livet, skriver jag däremot i princip aldrig om. Det hade jag nog trott att jag skulle göra mer, även om jag aldrig har varit ute efter att det här skulle bli en ren bokblogg.

Är det så att jag undviker det för att svenskläraren i mig inte vill känna pressen att prestera pedagogiska och djuplodande recensioner? Ja, det är nog sannolikt. Eftersom jag inte behöver vara lärare här - och inte har något pedagogiskt ansvar för någon som läser den här bloggen - ska jag dock försöka bättra mig och börja avge lite fler subjektiva och mer eller mindre svepande omdömen om böcker jag läst.

Och om det eventuellt närmar sig analys någon enstaka gång får ni ta det!

Ett eget hörn

Det är lite trångt här hemma. Inte för att vi har dåligt med plats i vårt flexibla hus, som är större på insidan än på utsidan. Nej då. Men för att vi håller på och renoverar under så lång tid att extramöbler från andra rum nästan växer fast i det preliminära.

Den senaste tiden har jag känt det som om jag inte får plats eller har någonstans att vara på eftermiddagarna när huset är fullt av barn. Eftersom tvn (samt medföljande tv-spel och spelande ungar) inte längre är i källaren utan i vardagsrummet och eftersom datorn sällan är ensam i arbetsrummet (där det iallafall står en soffa för närvarande) ... är det inte lugnt någonstans mer än möjligen i köket.

Nu har jag tagit konsekvenserna av detta och av att det faktiskt är himla trist att läsa en god bok vid köksbordet. Jag har lyft in en lampa och en fåtölj i köket, helt enkelt! Den stora skänken (eller vad det kan tänkas heta när nedre hälften är vanliga skåp och övre hälften är vitrinskåp) smälter in rätt bra i hallen och får stå kvar där tills källaren är färdigrenoverad. Svårare var det inte.

Dessutom har jag frostat av frysen, minsann.

(Om vi hann? Nej, inte riktigt. Gästerna fick sitta på de gamla köksstolarna i söndags. Jag hann inte skruva ihop de nya innan de kom.)

Sitter nöjd

Den här veckan har jag hunnit göra en himla massa smågrejor. Mycket är sådant som inte låter så mycket som det faktiskt är, eftersom det tar väldigt kort tid att säga. (Till exempel "Bytt juldukar och plockat in änglarna." Eller "Torkat dörrkarmar.") Annat låter mera. (Som exempelvis "Klätt om kökssoffan.")

Just det senare är jag VÄLDIGT nöjd med. Varje gång jag ser den ler jag fånigt för att det blev så bra!

Och om någon timme kanske det går att borsta tänderna också. Då är det nya köksgolvet färdiglagt och vi kan trycka in diskmaskinen på rätt plats och sätta på vattnet igen.

Det finns med andra ord vissa förutsättningar att vi faktiskt ska hinna köpa och montera både lister och nya köksmöbler innan gästerna kommer imorgon eftermiddag.

Inte illa!

Några siffror en vanlig dag

43 st kalsonger och trosor samt 1 näsduk har jag hängt på tork. Det är normalinnehållet i en mörk sextiotvätt i den här familjen.

2 st tonårskillar skjutsade jag imorse till friluftsdagsbussen, eftersom de missade lokalbussen här hemifrån.

5 krukor, 1 vas samt 13 penslar har jag placerat på sina rätta platser efter att ha röjt lite till i tvättstugan (som alltså fungerar som grovtvättställe också).

11 lådor och 4 papperskassar med petflaskor, glas, hårdplast, mjukplast, kartong, papper, metall, miljöfarligt avfall etc har jag samlat i köket för vidare transport till bilen och återvinningen. (De utplattade mjölkpaketen orkade jag inte räkna!)

4 olika projekt av olika slag har jag ordnat lite med idag. Alla hemmaprojekt oräknade.

0 muffins har jag bakat.


Men nu är det lunchdags!