Musöron

I fredags när jag cyklade till sta´n konstaterade jag att det var musöron på björken. Alltså dags att beskära rosorna.

Jag har tänkt klippa ner dem ganska länge - har en sådan där bra sort som man kan ta av någon decimeter ovanför marken varje år och ändå få en fantastisk blomning till långt in på hösten - men tänkte vara ordentlig och vänta. Har istället lagt kraften på att rensa och gödsla rabatter samt fylla på täckbark. Det blir inte av så ofta.

Nu är det tisdag och björken är fullt utslagen. Rosorna är dock fortfarande lika risiga... Nåja. Om jag tar en buske om dagen blir jag ju färdig någon gång i nästa vecka. Bättre sent än aldrig!

Det är lugnt?!

Det har varit ganska lugnt här hemma den senaste tiden.

(Och då menar jag inte vad gäller aktiviteter. Sett ur det perspektivet far vi runt som skållade råttor, tycks det mig. I veckan inträffade alla mina olika träffas-en-gång-i-månaden-på-sin-höjd samma vecka och igår lördag hjälpte vi syrran att flytta samt var på fest - efter att ha avstyrt och tackat nej till ungefär fyra andra olika saker. Pust. Man får vara glad att man har många sammanhang som spelar roll i livet!)

Åter till vad jag egentligen tänkte säga: Det har varit ganska lugnt här hemma den senaste tiden. Morgnarna har flutit på utan större störningar, läxorna blir gjorda utan alltför mycket tjafs, fritidsaktiviteterna för både vuxna och barn fungerar som rutin (om än trevlig sådan) och sovdags har fungerat trevligt och i rimlig tid (åtminstone för barnen). Det är helt fantastiskt, när man tänker rätt på saken, med tanke på alla dessa år med ständiga konflikter kring minsta lilla förändring! Ibland är det alltför lätt att glömma bort när och att saker fungerar och glädjas åt det. Ofta ser man bara det som är jobbigt - det gör ju mest väsen av sig!

Anledningen till att jag vill påminna mig om det här är naturligtvis att det idag har varit något mindre konfliktfritt. Det är tonåren som knackar på dörren, tror jag. Och det jag personligen har svårast att värja mig mot för tillfället är oförskämdheten. (Att jag är dum och elak vet jag ju redan!)

Få barn-minnen

Kom att läsa lite i Kattmammans blogg och kastades plötsligt ungefär femton år tillbaka i tiden. Den handlar nämligen om längtan efter barn, om allt jobbigt med att försöka bli gravid med hjälp av IVF och om vad folk och media lyckas kläcka ur sig ibland.

Så nu minns jag en massa, som till exempel:

- Alla välmenande råd om att
1) ta det lugnt och vänta (Måste man vara över trettio för att vilja ha barn?)
2) om att slappna av (Avslappning och fertilitet är INTE direkt med varandra sammanhängande.)
3) om att skaffa hund. (Vad skulle vi med hund till? Med allergier och allt.)

- Den otroliga mängd skeenden som måste klaffa i kroppen hos både mannen och kvinnan för att det ska bli nå´t. (Det är ett under att det föds några barn överhuvudtaget!)

- Sorgen över alla ofödda barn.

- Tillsammanskänslan som bar (och bär!) maken och mig vidare, även om vi ofta kunde befinna oss på olika ställen i processen rent mentalt/psykologiskt.

- Spänningen i hela adoptionsresan och glädjen i att upptäcka att vårt barn fanns just där.

- Tanten som på fullt allvar prisade oss för vår snällhet (-Snälla? Nej, vi har adopterat av ren egoism eftersom vi ville ha barn!) samt frågade hur vi skulle kunna förstå varandra när barnet började prata. (-Eeh? Det blir nog inga problem. Han kommer med största sannolikhet att prata svenska.)

- Undret, till att börja med mottaget med blandade känslor, att få ett barn i magen också. (Det blev rätt många "vad var det vi sa"...)

- Igenkänningen av lyckokänslan när den nyfödde lades på bröstet. (Det här har jag varit med om förut!)

och mycket mer.

Jag kan bara konstatera att jag är priviligierad. Och att det är rätt skönt när barnen växer. (Inte för att jag vill byta bort alla småbarnsåren, absolut inte. Men det är härligt att ha ett eget liv igen. Och att få se hur de här två människorna som är mina barn tänker och fungerar och resonerar.)

Minnen är inte nostalgi, det är nåd.

Blogg igen

Nu är jag uppkopplad igen, med sladd tills vidare. Trodde inte att jag faktiskt skulle börja utveckla en viss abstinens med ett strulande nätverk, men så har det varit några dagar. Mest handlar det kanske om frustrationen över att bara nästan kunna komma åt sin brevlåda och kursportalen till nätkursen jag försöker följa.

Men nu får jag ta tag i Mysans frågeformulär (eller rättare: den som är ursprunglig ansvarig utgivare). Det kommer inte att generera några längre svar, eftersom jag är en gröngöling. (Vilket får betraktas som en evig tur, eftersom det är alldeles för långt egentligen.) Låt se:

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan januari i år.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Läs mina inledande kommentarer från januari!

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det var också en fråga. Men jag gillar Mysan mitt i livet.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag har inte gått tillbaka och läst dem ordentligt redan/än, bland annat för att den besöksräknare jag har räknar upp för varje klick från min sida (och det är ju fusk!).

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Mysans.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Mysans är en dagboksblogg. Ibland (men inte regelbundet) tittar jag runt bland skol- och pedagogikbloggar. Så lite kan man inte göra statistik av.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Mysan.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Mysan.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Det tycker de väl att jag gör som jag vill med, antar jag.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Vet inte, men det förutsätter jag. Jag är ju jag.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Vi får väl se! Hittills går det bra. Jag är nog bara personlig.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Tja, vem vet. Rätt mycket lär det bli. Saker som är privata stannar i det verkliga livet och mellan fyra ögon.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Jag blir mest förvånad - och naturligtvis glad - om någon läser mina utströdda infall. Vi människor söker ju föralldel alltid bekräftelse, så jag ska inte påstå att inte det är en del av det, men den här bloggen har hittills fungerat lite som fikasnacket på jobbet som jag inte har.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Kanske. Eftersom texterna ofta handlar om livet och om att vara människa (precis som romaner) kan man nog iallafall genom sina reaktioner på dem lära känna lite mer om sig själv.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Hur då? För att man lämnar ut för mycket? Eller för att egot kan växa sig hur stort som helst när man aldrig får mothugg?

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Har ingen erfarenhet.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Finns det några om man gör det på sina egna villkor?

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Det är inte omöjligt. Undrar vad den kommer att handla om då?

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det beror väl på hur det utvecklas - och om det skrivs något som berör och påverkar många.

22. Avslutningsvis 1 : Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Se svaret på fråga 13. (Ja, jag är en mardröm för enkätförfattare.)

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får lite koll på humör och händelser i Mysans liv när vi inte hinner prata på annat sätt.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Det kan jag ju inte, eftersom jag inte känner till några än. (Dessutom brukar jag inte skicka kedjebrev vidare...)

Pust! Nu har jag gjort vad vänskapen kräver. Och det är dags att läsa Harry Potter för barnen - om de nu kan slita sig från inlinesåkningen för att gå och lägga sig...

Fåglalåt

Ta-twii, ta-twii, ta-twii, ta-twii!!
Det sitter en liten fågel i björken på "parkmarken" bredvid vårt hus. Den sjunger högt, ljust, rent och vackert om våren. Mestadels gör det mig mycket lycklig.

Klockan fyra på morgonen påminner mig dock fågelns jubel över den nya dagen snarare om min väckarklocka. Då är sången obarmhärtigt klar och obevekligt pockande och nästan outhärdlig. Och minuterna är ganska långa fram till strax före fem, då han/hon tydligen tar sig en flygtur eller slumrar in igen. Liksom jag.

Men det är väl smällar man får ta...

Varför läsa?

I ett av de tidigare avsnitten av Klass 9A (kan ses på svt.se) frågar mentorn under utvecklingssamtalet lite försiktigt om eleven - en duktig idrottsgrabb som har lite svårt att hänga med i skolan - läser något utanför skolan. Mamman berättar att så inte är fallet och tillägger ampert att hon inte tycker att det finns någon anledning att tvinga honom att läsa böcker. Möjligen kan hon förstå att han behöver träna sin ordkunskap. Det blir här alldeles uppenbart att jag har ett annat sätt att se både på kunskap och skönlitteratur än vad hon och många andra har, så nu blir det lite utläggning här i bloggen.

Vad gäller kunskap (om ord t.ex.) tror jag att man lär sig saker bättre i ett sammanhang än av att bara råplugga enstaka detaljer. Dessutom har man ingen större nytta av kunskaper som man inte kan sätta in i och använda i ett vettigt (just det!) sammanhang - för att inte tala om att det är hopplöst att försöka komma ihåg dem särskilt länge! Vad gäller skönlitteratur... Ja, här kan man plötsligt få tillgång till mängder av sammanhang.

Så varför ska man läsa böcker? Svaren är legio (dvs minst lika många som soldaterna i en romersk legion). Böcker utvecklar fantasin, ger underhållning och kunskap, utvecklar ditt språk och ditt ordförråd (iallafall om du ser på dig själv som skribent säger forskarna), tränar din förmåga att läsa mellan raderna och se på djupet, ger ökad förståelse för det samhälle vi lever i och insikt i vad det kan vara att vara människa.

Eller som Vilhelm Moberg skriver i Berättelser ur min levnad (1968): "Jag har läst för att komma över mina egna gränser, min omgivning, mina ensidiga erfarenheter, min vardagliga monotoni, den upprepning och tristess som är oskiljaktiga från min dag. Jag har läst för att jag behöver eggelse från andra människors tankar, stimulans från andras fantasi, andel i andras liv – helt enkelt – jag har sökt upplevelser utöver mina egna: läsningen har varit inlevelse i andra människors själar." Jag är mer eller mindre beredd att skriva under på det underförstådda påståendet i titeln till Francis Spuffords bok: Hur jag läste böcker och lärde mig leva. Punkt.

Inte konstigt att jag blev lite frustrerad av den doktorshandling vars inledningskapitel jag just läst i min nätkurs "Teologi och skönlitteratur". Där ägnar författaren sida upp och sida ner (rimligtvis för att det behövs inom hennes vetenskap) åt att förklara att böcker handlar om människor - att skönlitteratur och mänskligt liv interagerar - och att det därför är relevant att analysera skönlitterära texter utifrån livsåskådningsmässiga och existentiella utgångspunkter. För mig är detta fullständigt självklart! Men så är jag ju litteraturvetare snarare än teolog, förstås...

En bongo?

Måste få rekommendera den perfekta presenten till mammor och pappor och vänner och bekantingar som redan har fullt tillräckligt med prylar. Köp en bongo! Ja, det låter helt vansinnigt - men så klickar man ju på länken också.

Bror min och jag har just gett vår far (och hans fru) "En skön dag". Och det har vi dessutom haft tillsammans med bådas våra familjer och nyss nämnda par. Härligt!

Besiktning

- Titta! sa maken och höll fram protokollet från bilbesiktningen över diskbänken.
- Men...det står ju inget! sa jag.

Jag hade både rätt och fel, eftersom bilen gått igenom besiktningen utom några som helst kommentarer - för första gången i min bilägartillvaro. Jag antar att det hänger ihop med det faktum att vi, också för första gången, häromåret hade råd att köpa en bil som inte hade nått femsiffrigt på distansmätaren än.

Äntligen fyrtio, som sagt.

Långrandig?

Tänk, nu finns jag som metervara på IKEA. Långrandig, men med ganska många glada färger ändå. För 59 kronor metern.

Vad betyder det här, egentligen? Den senaste tiden tycker jag att företaget ifråga mest har namngivit sina prylar på mer märkliga sätt (Karlstad, Frostig, Nutid, Granat, Änga, Dignitet). Men sanningen är väl att mitt vackra drottningnamn är fullkomligt ute och nuförtiden passar bäst i sällskap med Tore, Hjördis, Hedda, Detolf, Ivar, Irma, Adele och de andra.

Där ser man.

Kvalificerat skitsnack

I måndags började min nätkurs - och jag har ägnat veckan (samt en och annan timme under våren) åt en del inläsning. Varje gång jag börjar läsa akademiska texter efter en längre tids uppehåll, blir det ett visst motstånd först. Så ska det vara - helt naturligt när man som jag vanligtvis läser mest skönlitteratur. Däremot är komplicerat innehåll och fackspråk ingen ursäkt för författaren att ägna sig åt akademiskt dravel, vilket inte alltför sällan är fallet.

Men, men. Kvalificerat skitsnack förekommer ju emellanåt i de flesta fack och situationer. I bästa fall döljer - och ibland mer eller mindre begraver -de tjusiga, men obegripliga, ordridåerna ett intressant innehåll. I värsta fall döljer de platt intet. Nada. Den koncentration och möda läsaren (eller åhöraren) lagt ner på att förstå och tränga igenom den hopplösa språkliga formen är totalt förspilld. Tack och lov så minskar mödan något med tiden, eftersom även denna slags träning oftast ger resultat.

De texter jag har läst hittills i kursen har, med något undantag, varit rätt hyfsade. Jag vill ändå med viss emfas hävda följande:
Att skriva en vetenskapligt korrekt, begriplig och någorlunda njutbar text är förvisso en konst, men det är faktiskt fullt möjligt. Däremot kräver det en viss möda - från författarens sida!

Välgörande paus

Tillbaka i vardagen igen efter dryga tre dygn hos Mariadöttrarna i klostret på Ombergs sluttning. (Ja, jag sa "vardagen". "Verkligheten" har jag nämligen befunnit mig i hela tiden.)
Jag har pratat med Gud (både privat och i de klassiska tidebönerna), läst, skrivit, promenerat, ätit och sovit. Mycket välgörande! Jag har inte planerat, plockat eller ordnat på något sätt - mer än att jag bad att få återkomma i september.

"Vad lat du är!" sa äldste sonen i telefon. "Vi är ju aldrig lediga från allt vi måste göra", fortsatte han och syftade troligen på de uppgifter som han och hans bror förväntas sköta. Jag hävdade min rätt att vara lat - och påpekade att bön också är en slags arbete! - men tog inte upp diskussionstråden för övrigt. Jag vägrar nämligen tycka synd om honom som en gång varje vecka ska
- laga mat
- duka
- duka av
- gå ut med soppåsen
- plocka ut bestick och glas ur diskmaskinen och ställa in dem
- gå ut med soppåsen
- ta ner tvättkorgen (vid behov flera gånger)
- fylla på med toapapper
- plocka in sin egen, redan vikta, rena tvätt

samt varannan vecka ska
- dammsuga och våttorka sitt rum.

Min lista är längre! Och överst står just nu att vattna alla glömda krukväxter.