Om sommarens böcker

 Jag brukar varje år skriva minst ett inlägg om sommarens läsning, men det har visst inte blivit av i år. Kanske för att jag var rätt trött. Kanske för att jag inte har läst ut särskilt många skönlitterära böcker som jag inte skrivit om tidigare.

 Låt mig ändå kort sammanfatta läsningen i juni, juli och augusti.

OMLÄSTA BÖCKER

Harry Potter-serien (sju böcker, på svenska i år)

Jag vidhåller att trean är bäst och att femman är en intressant studie i hur ett odemokratiskt samhälle fungerar.

Marianne Fredriksson romaner (åtta eller nio av dem, tror jag)

Anna, Hanna och Johanna ger till exempel läsaren en fantastisk historisk resa i Sveriges historia från land till stad genom drygt tre generationer kvinnoliv.

Favoritdeckare (några stycken av varje favorit)

Agatha Christie, Dorothy Sayers, Maria Lang, Ellis Peters, P D James, Jan Mårtensson, Dorothy Gilman mfl.

 

UTLÄSTA BÖCKER

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Rätt intressant att läsa om den tid och det Sverige också jag växte upp i, även om min arbetarbakgrund är ännu en generation bort.

Slutet på historien av Jan Guillou

Sista boken av tio om nittonhundratalet. En storslagen svit som jag är mycket glad över att ha läst, men de fyra sista böckerna har onekligen varit ganska lika varann. Och i de två senaste finns det, som jag ser det, flera skrivtabbar. Det förvånar mig, för Guillou är oerhört skrivhantverkskunnig.

Flyga utan vingar av Bernt Eklundh och Gunnel Enby

En brevväxling om att vara handikappad i vårt samhälle, som lider av svår kroppsskadeångest. Ganska mycket igenkänning, fast jag varken är amputerad eller är polioskadad.

Övriga namn från ett nordiskt språksymposium på 1990-talet

En bok med samlade artiklar/föredrag om namn på saker (förutom ortnamn och personnamn), föranledd av att vi köpte robotgräsklippare och jag började fundera över hur vi namnger sådana saker – och varför.

Jag kan ha fel av av Björn Natthiko Lindeblad

Enkla sanningar (fr a bokens titel samt devisen ’Tro inte på vad du tänker’) från ett långt liv som buddhistmunk, men tyvärr på ett torftigt och själlöst språk. Tröttsamt, även om jag håller med om deviserna.

Andlig läsning

har jag tagit mig igenom en bit i taget hos Mariadöttrarna de senaste åren. Nu när jag inte kunde få komma dit lånade jag boken på biblioteket och till slut läst ut den. Mycket intressant med texter ur de fem stora andliga traditionerna. Ibland svårläst, men alltid med nerv!

 

HALVLÄSTA BÖCKER

som jag försökt läsa vidare i gång på gång, men det är bara träigt och trist:

Hämnden är ljuv AB av Jonas Jonasson

Där kräftorna sjunger av Delila Owens

Sanning att säga har jag nog ett dussintal påbörjade böcker här hemma, men de flesta (andra) tänkte jag nog ändå återkomma till, så dem radar jag inte upp här.

En söt historia

Augusti månads bokcirkelbok heter En halv värld bort av Mike Gayle. Romanen var lite trög i början – mest för att allt kändes fruktansvärt klichéartat – men innehåller en söt historia som jag sedan snabbt läste ut. Huvudpersonerna är två halvsyskon, Kerry och Noah/Jason, som efter att ha omhändertagits av sociala myndigheter vid 10 respektive 2 års ålder växer upp i skilda världar. Om än i London båda två.

Hon, Kerry, placeras på barnhem och blir, efter en vild ungdom, ensamstående mamma till en nu tioårig son. Hon har städning som yrke och tänker på sin lillebror ständigt, en lillebror som hon som barn fungerade som mamma till/för. Han, Noah, adopteras tidigt av en rik och kärleksfull akademiker(!)familj och blir småningom brottsmålsadvokat med fru och nu tolvårig dotter. Han har stängt alla dörrar till sitt känsloliv och vill inte fråga, inte veta, inte ta några känslomässiga risker. När hon får cancer letar hon till sist upp honom, den enda släkt hon har, samtidigt som hans fru just börjar misströsta om att det går att leva med denna isbit till man.

Författaren har ett fint och välflytande språk, vet precis hur han ska skriva för att beröra och får en ganska avancerad uppbyggnad av innehållet att fungera väl. Huvudpersonerna berättar i vartannat kapitel, ibland om samma händelse ur olika perspektiv och ibland historiens fortsättning eller bakgrund. Allt interfolieras av de brev som Kerry skrivit till Jason genom åren och som väntar på honom på adoptionsbyrån.

Några gånger undrade jag vad översättaren sysslade med, men som tur var blev inte prepositionsfelen så förfärligt många. Däremot tycker jag att det är mer än tveksamt att i en bok på svenska rakt av översätta en konversation så här:

- Är dina föräldrar också advokater?
- Nej, de är akademiker faktiskt. (s. 89)

Jaha? Det blir ju ”goddag yxskaft” i ett svenskt bildningssammanhang, där alla som läst på universitet eller högskola räknas som akademiker. Är det ordet ”humanister” översättaren inte kan?

Det blir lite rörigt, när alla problem man kan tänka sig uppstår i relationer ska behandlas samtidigt, men naturligtvis reder det hela upp sig. Tack och lov får dock inte allt ett lyckligt slut, vilket gör boken något mer trovärdig. Ja, det är välgjort och berörande, men vi verkade ganska överens om att det slås på VÄLDIGT stora känslomässiga trummor hela tiden. När den stora (största) hemligheten äntligen avslöjas så blir det dock ett kylande antiklimax. Den behövs inte. Den förklarar inte mer av Jason än vad grundhistorien gör, tycker jag.

Kanske är det därför jag kallar boken ”söt” och inte ”bra”?  

Två sjukhusromaner ur bokhyllan

 När biblioteken har varit stängda och/eller haft begränsad åtkomlighet nu under pandemin, har jag börjat plocka fram befintliga böcker ur bokhyllan som jag inte läst förut eller vill läsa om. I den första kategorin hamnar två sjukhusromaner, skrivna med fyrtio års mellanrum.

Den ena har jag naturligtvis hört talas om, läst snuttar av, hört sammanfattas och sett delar av på tv genom åren. Jag talar om P C Jersilds Babels hus (1978) som enligt förlaget kan klassas som som Jersilds mest lästa och kända bok". Men jag har nog faktiskt inte läst den i sin helhet tidigare. Läsaren får träffa en förfärlig massa människor som har anknytning till det stora Enskede sjukhus, och ta del av deras tankar och upplevelser från deras respektive perspektiv. De som återkommer genom hela boken är patienten Primus Svensson (spelad av Carl-Gustaf Lindstedt i tv-serien som väckte stor debatt) samt läkarkandidaten Martina Bosson. Så med tiden kan man kanske till nöds säga att boken handlar om dem, även om även de är ganska skissartat tecknade.

Som helhet handlar det dock snarare om det stora och opersonliga sjukhuset, som inte är att betrakta som ett väsen utan snarare som en maskin som inte riktigt fungerar. Första kapitlet är en explicit sjukvårdspolitisk diskussion som sätter tonen, innan boken fortsätter med de två delarna "Första" respektive "Andra vårdtillfället". Det finns inget ordentligt slut, utan maskinen rullar vidare även om patienter dör och läkarkandidater förlorar sina illusioner. Boken är lättläst och välskriven med levandegörande dialog och jag sögs in i den trots att mängden personer kändes splittrande.

Jag uppfattar boken som en programskrift snarare än en roman. De olika delarna - och människorna - är så åtskilda i den stora apparaten att de inte förstår varandras verkligheter och inte orkar bry sig om dem heller. Med tanke på titeln bibliska anspelning blir det naturligt att tolka det som en slags språkförbistring. Och det är alldeles uppenbart att den ena handen/avdelningen/specialistkliniken inte vet vad den andra gör - eller ens vill veta det.

Det är det sista som gör temat rykande aktuellt. Yrvaket har man nu upptäckt att vårdens vanliga stuprörstänkande (att man tittar på en sak i taget - antingen hjärtat eller hjärnan eller ögonen eller lungorna...) inte räcker för att möta de som blivit sjuka i långtidscovid. För att kunna förstå och hjälpa behöver man se till hela människan, ta ett helhetsgrepp på alla symtom, jobba över gränserna. Måtte sjukvården våga se att det gäller även andra patientgrupper!

*  *  *

Vilken den andra boken är? Lätta ditt hjärta av Karin Wahlberg (2018), tredje boken som kretsar kring sjukhuset i Ekstad på 50-talet. Här finns en tydligare huvudperson, men också flera röster från olika delar av sjukhuset. De är dok inte lika många och mestadels kvinnor. Även här finns en underliggande politisk - och feministisk - diskussion, men människorna har iallafall lite mer egenvärde än symbolvärde. Och även här är texten lättläst och välskriven, utan att boken riktigt griper tag. Kanske för att personerna ändå är märkligt anonyma. 

Intressant var det i alla fall, särskilt när de visade sig likna varandra!

Perspektiv spelar roll

 Det var världens bästa sommarjobb. Jag var några och tjugo och hittills hade jag jobbat i kök och på långvården om somrarna, praktiskt och tydligt arbete efter fastlagt schema som inte gick att rucka på. Jag trivdes på de flesta ställen. Jag lärde mig mycket både om mig själv och människorna, har jag insett i efterhand, men var rätt utpumpad när jag kom hem. Nu skulle jag vara vakt på konstmuseet. Minst en gång i timmen skulle jag gå en runda genom alla tre våningarna och se till så att allt var som det skulle, att allt hängde kvar och att ingen använde kamera eller tillhyggen på konsten. Däremellan skulle jag sitta i den minimala cafédelen och se till så att det fanns kaffe till den erbjudna kakburken. Man fick läsa mellan varven, ”men då måste det vara konstböcker”. Oj, tack!

Rundan tog drygt tjugo minuter, vill jag minnas, om man bara gick runt och kollade av. Snart tog jag mer tid på mig några gånger om dagen. Jag började med att känna mig hemma i den tidigare konsten med antikinspirerade statyer, historiska målningar och segelskepp på upprörda hav. Senare stannade jag till inför de modernistiska verkens mer naiva eller abstrakta linjer, kuber och trianglar. Slutligen gav jag mig mer tid också i salarna med samtidskonst, som vred uttryckssätt och perspektiv ytterligare ett varv eller två. Och efter ett tag lärde jag mig att uppskatta bra mycket mer än jag gjorde i början.

Jag kom att minnas detta häromdagen när Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk från 2009 än en gång dök upp i facebookflödet. Hon talar där om faran med en, ensam berättelse – the danger of a single story. Hon talar om hur påverkade vi människor blir av berättelser. Om hur de formar vår uppfattning inte bara av hur saker är, utan också av hur de ska vara – ja, till och med av hur vi tänker att de k a n vara. Därför begränsar det oss och våra möjligheter att förstå varandra och världen när vi bara får ett perspektiv. Den ensamma berättelsen skapar stereotyper, som kanske är delvis sanna men så ofullständiga att de ändå inte är i närheten av sanningen. Eftersom det inte går att känna igen eller överhuvudtaget förstå människor som verkar endimensionella, förblir de udda och främmande för oss – och vi lever vidare med en begränsad uppfattning av verkligheten.

Liknande tankegångar finner jag i Joel Halldorfs bok Gud: Återkomsten. Här resonerar han kring hur vi västerlänningar ser på det vi kallar religion och på vad den kan betyda för det moderna samhället.  Han menar att det är nödvändigt för samhällsutvecklingen att vi vågar komplettera den endimensionella och generaliserande bild som finns av vad religion (eller mer konkret: en gudstro) är och betyder för människor. Han påtalar också att det råder en skriande brist på kunskap, som förstärks av medias upprepade rapporter om randfenomen. Det vi får oss till livs är huvudsakligen berättelser om det alarmerande, extrema eller ovanliga – nästan aldrig om det allmänna och vanliga, om de breda trenderna. ”Men föreställ er vad som skulle hända om media bara rapporterade om idrott när matchfixningar blev kända, huliganer rök ihop eller supportrar arrangerade gatuslagsmål. Ingenting om derbyfester eller vardagens serielunk. En mörk bild skulle framträda, och många fråga sig varför staten gödslar skattepengar på en så brutal verksamhet. Några skulle kanske till och med ropa på förbud.”

Stories matter. Many stories matter. De gör livet mera sant. På konstmuseet för trettio år sedan påbörjades alltså något väsentligt när jag övade mig i att uppleva utan att begripa. När jag vågade söka upp och möta andra beskrivningar av verkligheten, även om det var svårt och trögt och jag först inte alls tyckte om vad jag såg.

Det vågar jag förhoppningsvis fortfarande.

Rörelse och vila

Jag kommer nog aldrig till Rom. Med handen bakom nacken, för att hålla uppe huvudets tyngd, kommer jag inte att förundras över ljusspelet i Michelangelos skapelseberättelse i Sixtinska kapellets tak. Jag kommer inte att med höga knälyft bestiga någon pyramid i Konungarnas dal eller försöka hålla balansen när kamelen med knyckiga rörelser reser sig och tippar mig först framåt och sedan bakåt innan färden stabiliseras. Inte heller kommer jag vandra på via Dolorosa genom Jerusalems vindlande gränder.

Resandet är självklart för människor och samhällen idag. Man ska kunna resa när man vill och vart man vill och blir i princip förorättad när det inte går. Och framförallt ska man vilja resa. Själv lever jag med en sjukdom som kraftigt begränsar mina resmöjligheter. Om dagslängd, klimat och resrutt går att anpassa till vad jag skulle kunna orka, kräver en resa ändå så fasligt mycket energi att upplevelsen oftast tappar verklighetens skärpa. Jag är inte riktigt där, orkar inte närvara, och mår dessutom dåligt efteråt. Därför väljer jag oftast bort det.

 Det är en sorg. Tydligen är det också en provokation, eftersom folk ofta envisas med att det nog minsann kan gå ändå om jag bara vill eller försöker ordentligt. Det är nog så att vi lite till mans tänker som berättarjaget i Olga Tokarzcuks Löparna, att ”det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila”. Det anses fullständigt normalt att varenda människa ska springa maraton och gärna genomföra en svenska klassiker. Den omtyckta Boye-dikten om att det är vägen som är mödan värd heter I rörelse. Och som kristen ska jag följa Jesus, ivrigt skynda i hans fotspår, vara en av Vägens folk och alltid på väg. Framåt. Vidare.

 Men vilan är nödvändig. Forskning visar att hjärnan behöver pauser från intryck för att prestera bättre. Det räcker alltså inte med fysisk vila, utan man behöver vila också mentalt. Det räcker inte att ge kroppen reparerande vila – som i bästa fall återställer en till senaste utgångsläge – för den behöver också läkande vila som sakta kanske gör en lite bättre. Men det är tråkigt. Verkligen jättetråkigt. Och det hjälper inte ett dugg att läkarna kallar det för aktiv rehabilitering. Å andra sidan säger vi ju ibland till barnen att det är nyttigt att ha tråkigt, så det borde ju gälla vuxna också. Att något kan växa ur vilan.

 Den svenska poeten och essäisten Nina Burton vänder och vrider på skapandet, på kreativiteten, i en av sina böcker. Där får läsaren veta att det mesta som skrivits om skapandets olika stadier bygger på Graham Wallas schema från 1926, som delar upp kreativitetsprocessen i förberedelse, inkubation, illumination och utarbetning. Det första och sista stadiet handlar om hårt och disciplinerat arbete, men de två i mitten kräver vila. Att man tar paus och ger det omedvetna tid att bearbeta idéer och fakta. Först då kan det gå upp ett ljus, som för Arkimedes i badkaret. Den som ständigt är upptagen får alltså sannolikt svårare att vara kreativ. 

Detta uppmuntrar mig när jag känner mig onyttig eller begränsad av den verklighet som blivit min. Jag tröstas också av att kyrkofadern Antonius den Store talar om modet att stanna där man är. Och att amma Synkletika av Egypten varnar för att ett ständigt byte av plats, umgänge eller sysselsättning hindrar den inre resan.

Rörelse och vila är alltså inte nödvändigtvis varandras motsatser. Och jag tänker: Slutar inte alla resor med att vi på ett eller annat sätt kommer tillbaka till oss själva? Då skadar det inte att ha lagt tid också på att stanna.

Det godas gåta

 ”Glad och god ska mänskan vara” står det med mörkblå korsstygnsbokstäver på en gulnande och blåkantad bomullsduk på väggen i stugan. Orden är inringade av en lika korsstygnsbroderad blomslinga, som för tankarna till ett enklare dalamåleri. Fyra sorters blommor i skiftande nyanser av blått, rött och gult varav en sort med tulpanliknande kalk. Däremellan grönt slingrande blad och stjälkar samt två spirande hjärtan – ett över och ett under texten.

Glad och god. Det är väl ändå mer än lovligt naivt att utropa något sådant i denna komplicerade och ibland skrämmande värld, invänder du kanske. Dessutom är texten direkt banal. Och det har du ju rätt i. Men jag tycker att det är så konstigt att alla snälla ord verkar ha blivit något misstänkt eller fult. Kan man säga orden glad eller snäll utan att någon läser in antingen mesig eller förtryckt? Kan man vara vänlig utan att någon tror att man smickrar för att skaffa sig fördelar? Att acceptera verkar inte sällan ha blivit synonymt med att ge upp, men det är förskjutningen av klang och värde i det lilla ordet nöjd som förvånar mig mest. Senast förekom det i konstellationen ”gammal, trött och nöjd” – och jag fattade ingenting. Som om det skulle betyda lat, likgiltig eller passionslös? Även om det kan användas när man är mätt och inte vill ha mer, så tänker jag för det allra mesta på ett helt annat sätt. Jag tänker att man kan vara nöjd med sitt liv och vad man har uppnått, utan att tappa vare sig lusten eller förmågan att utvecklas, drömma, längta. Att det inte handlar om ett stillastående, utan mer om glädje och tacksamhet.

Hur är det med ”god” då? Tomas Sjödin frågar sig i nionde kapitlet i boken Eftervärme: ”Är det förmätet att tro att man kan göra skillnad i en annan människas liv? Att man genom goda tankar, blickar, ord och handlingar kan förstora hennes liv? Somliga menar att man egentligen aldrig gör någonting för någon annan, att allt ytterst handlar om oss själva. Spelar det någon roll?” Han fortsätter sin text med att konstatera att våra avsikter och motiv nog alltid är mer eller mindre grumliga, men att det faktiskt är själva handlingen som betyder något i praktiken. För mottagaren, förstås, men kanske också för oss själva. En god handling drar ju ofta med sig fler.

Glad och god ska mänskan vara. Både ord och mönster på mitt garderobsfynd är enkla, men stygnen är jämna och noggranna. Trådbytena många. Ja, någon har lagt ner både tålamod och omsorg på det här budskapet. Detta i en värld som kanske inte var lika uppdaterad som vår, men som nog kände människornas rädsla och ondska in på bara skinnet minst lika tydligt som vi gör idag. Ändå har någon konkret tagit ställning för det glada, goda, vänliga.

Det vill jag också göra. Kanske är det just därför jag omsorgsfullt har nålat upp bonaden på väggen? Inte för att det i sig gör världen bättre, men för att texten hjälper mig att hålla fokus på det väsentliga. Jag vill inte lägga energi på att misstro och analysera sönder motiv, utan möta andra med omtanke och vänlighet. Jag vill ta det godas gåta som utgångspunkt för mitt liv istället för det ondas problem, som biskop Martin Modeus föreslår i första kapitlet av sitt herdabrev. Och jag vill börja varje dag i tacksamhet och förnöjsamhet. För om jag kan leva god och glad, så kan andra det också. Då blir världen bättre med tiden.

Det är också ett banalt påstående. Spelar det någon roll?

Bättre lycka nästa gång

 För en vecka sedan talade bokcirkeln om Nina Wähäs roman Testamente. Det är en 438 sidor lång, yvig berättelse med en uppsjö av personer ur vilkas perspektiv läsaren får uppleva olika delar av händelseförloppet. Den egentliga tid som förflyter är mindre än nio månader – en graviditet – i början av 1980-talet, även om vi också får många tillbakablickar. Boken handlar om familjen Toimi, med föräldrarna Siri och Pentti samt deras fjorton barn (varav två dog i småbarnsåldern) och barndomshemmet ifråga finns i Tornedalen. Att syskon och syskonband är olika blir väldigt tydligt och är trovärdigt skildrat, liksom att det vi kallar kärlek kan se ut på många sätt.

Språket fungerar bra. Romanen är uppdelad i tre delar: Del 1 The cast, the scenery;  Del 2 The murder; Del 3 Who dunnit. Första och tredje delen berättas till stora delar ur den äldsta dottern Annies perspektiv, men både här och i mittendelen finns också de andras tankar och minnen inflikade i kortare eller längre berättelser. Dirigerar det hela gör en allvetande berättare, som hela tiden vänder sig direkt till läsaren för att kommentera och ursäkta och påpeka och värdera det som sker.

Mina bokcirkelkamrater tyckte mycket om boken. Den var spännande och hade ett driv så att man ville läsa vidare, sa de. Det varken tyckte eller ville jag. Naturligtvis läste jag ut boken ändå, för att kunna förstå de andras förklaringar av varför de gillade den, men ändå kan jag inte göra deras omdöme mer rättvisa än vad jag gjort ovan. Så det är nog bäst att du slutar läsa den här texten nu om du planerar att läsa boken ifråga.

 

För min del blev jag fullkomligt utless av den första delen. Jag höll på att bli galen på den beskäftige berättaren som hela tiden lägger sig i, ställer ledande frågor, gör värdeladdade sammanfattningar och berättar för mig som läsare hur allt ska förstås. Andra delen börjar bra med att suga tag i mig när Hirvo och Siri får säga sitt i fred och med egna ord, men det räcker tyvärr inte så länge. Tredje delen blir en enda stor antiklimax, särskilt som trovärdigheten försvinner helt när den knappt läskunnige Pentti plötsligt visar sig vara oerhört välformulerad i sitt testamente. (Det sistnämnda var vi i alla fall överens om!) Och även om jag får veta redan på första sidan att det här ska handla om ett mord, presenteras varken förövare eller lik – bara en faslig massa om och men.

Nina Wähä berättar i en intervju i tidningen ”Skriva” (nr 6/2019) att hon ville skriva om just Tornedalen och i den muntliga berättartradition som hon upplever finns där, en tradition som används för att bearbeta livet. Det låter ju spännande! Skulle denna lokalfärg kunna vara en förmildrande omständighet? Nej, tyvärr. Jag tycker inte att miljön egentligen får någon särskilt stor plats i den här berättelsen eller att personerna ”använder berättandet för att behandla sin egen skit”. Det kunde ha utspelats var som helst och snarare är människorna oerhört fåordiga.

Wähä berättar vidare att hon först trodde att hon höll på att skriva på en novellsamling. Vad synd att hon inte genomförde det! Då hade hon tvingats ge alla karaktärer plats och det hade känts mer rättvist och kanske blivit mer begripligt. Istället infördes vad hon kallar ”en neutral berättare för att skapa en dramaturgi”, vilket alltså fick katastrofala konsekvenser för min läslust.

Bättre lycka nästa gång.