En vanlig måndagkväll

Jag har tydligen glömt bort hur 11-åringar kan vara. Eller så har jag inte haft den här sorten förut.

Mannen var på väg till sin kör. Äldste sonen skulle sticka för en timmes lek (eller vad de nu kallar det i den åldern) före läggdags. Yngste sonen satte sig med läxan, samtidigt som jag fick veta att kompisen hade glömt sin ryggsäck här - och att han själv hade glömt sina nycklar hos kompisen. Mamma talade och sade: "Gå dit och hämta nycklarna och lämna ryggsäcken när du ändå är där. Vi kan gå tillsammans om du vill, eftersom jag måste iväg och handla. Läxan får du fortsätta med sedan."

Sagt och gjort. Vi gick tillsammans och jag fortsatte till affären. När jag kom hem en halvtimme senare, var huset tomt sånär som på sagde yngste son. Han satt med jackan på i kökssoffan och läste sin läxa, men såg lite uppjagad ut.

- (Försiktigt frågande:) Sitter du här med jackan på?!
- (Indignerat:) Ja, det var ju ingen hemma när jag kom hem. Och där stod jag och ringde på och väntade och ringde på och tänkte: Har de bara lämnat mig såhär??!
- Men...
- Ja, sen kom jag ju på att jag hade haft nycklar hela tiden, men det kunde ju inte jag veta!!! (Underförstått: Du kunde väl ha sagt nåt! Men det sa han faktiskt inte. Den här gången.)

Härligt ologiskt, men ibland ganska tröttande. Jag bestämde mig för att en vis förälder i detta läge inte skulle göra så mycket mer än att hummande uttrycka sitt deltagande - och snabbt gå vidare. Och det lyckades jag också med. Den här gången.