Ett av mina jobb sker i ett studieförbunds regi och de är så måna om att man ska veta vad man gör. God tanke. Först fick jag en dryg timmas lärarintroduktion (inkl. en massa häften med målsättningar och uppdragsbeskrivningar att läsa) innan jag fick uppdraget och häromdagen var jag på kurs med nio tanter (till). Där drog de alltihop igen. Plus lite om inlärningsstilar och grupprocesser, men då hade jag redan gått hem. Dels för att jag var helt slut och dessutom trött på alltihop, dels för att det verkade som om eftermiddagen ändå inte skulle mer än skumma på ytan av processerna ifråga.
Byggstenarna i folkbildningstanken är frivillighet, deltagarstyrning, egna erfarenheter, gemensamt ansvar, målsättning och utvärdering. Kort sagt lämpliga byggstenar för det mesta - särskilt pedagogiskt arbete. Tycker du att det låter ovanligt och unikt på något sätt? Nej. Är de förenliga med det uppdrag de har gett mig? Nej. Så kursen gjorde det faktiskt ännu tydligare för mig att jag inte ska fortsätta med det här, eftersom de inte vet vad de vill ha. Jag gör vad jag har lovat fram till jul, och det kommer att vara "good enough", men sedan får det va´. Ingen blir hjälpt av att jag mår dåligt av frustrationen över motstridiga tankar och luddiga mål. Och problemet är deras, inte mitt.
Dessutom frågar jag mig: Vad är det med folkbildare (och för all del friskolerepresentanter mfl) som gör att de inte bara är övertygade om att just deras koncept är unikt och överlägset jättebäst, utan att de också måste racka ner så ohämmat på det de kallar för "den vanliga" alternativt "den traditionella" skolan? Det är väl bra att de tror på sin idé, men någon måtta kan det väl vara. Ett försiktigt påpekande om att skolan kan se annorlunda ut än vad de tror, möts av argumentet "men det var ju iallafall vi som var först". Och? Vad hade det med värdegrundsdiskussionen att göra? Eller med den pedagogiska diton?
Lärande kan ske på många sätt, men min uppfattning är att det ändå handlar om samma processer för alla och överallt. Däremot skiftar naturligtvis förutsättningar och organisation. En studiecirekel är en studiecirkel med de ramar och förutsättningar som gäller där. Och en gymnasieskola är en gymnasieskola. Jag har vanligtvis inställningen att kurser är bra och att man alltid kan lära sig något nytt, men ibland börjar jag undra... Kanske beror det på att jag är professionell pedagog - inte en "amatör, som är en som älskar det hon gör".
Om jag kunde hålla tyst? Nej. Jag kunde inte låta bli att stillsamt invända att även en utbildad lärare kan göra saker av hjärtat. Men det valde föreläsaren att överhuvudtaget inte höra, vilket väl inte kan sägas vara så särskilt älskvärt egentligen.
Ja, ja. Det är nyttigare att vara förbannad än bara trött på´t!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar