I Alan Bennetts bok Drottningen vänder blad (2008) blir drottningen ifråga av en slump läsare på ålderns höst. Då känner hon förtret över alla de tillfällen hon missat att prata väsentligheter med de författare hon då inte hade läst. När hon råkar nämna det för sin hovsekreterare (som inom parentes sagt inte alls är förtjust över hennes vaknande läsintresse, utan snarare motarbetar det) utspinner sig följande dialog:
- Men drottningen måste väl ha blivit briefad?
- Naturligtvis, men att bli briefad är inte detsamma som att läsa. I själva verket är det läsandets antites. En briefning är kortfattad, saklig och tar upp det som är relevant. Läsandet är oordnat, diskursivt och oupphörligt inbjudande. Briefningen stänger dörren om ett ämne, läsningen öppnar den.
- Jag undrar om jag kan få Ers Majestät att återgå till besöket på skofabriken? sa Sir Kevin.
- Nästa gång, sa drottningen kort. Var la jag min bok?
(s. 24)
Jag kommer osökt att tänka på svenskundervisning. Förutom skrivande och talande och lyssnande på längden och på tvären, så ska ju ämnet BÅDE få eleverna att läsa OCH ge dem en översikt i ämnet litteraturhistoria. Två antiteser ska alltså kombineras.
Inte konstigt att det kan vara så svårt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar