Väntan. Det är ett ord som för mig är positivt laddat och gärna associeras med längtan och hopp och att bida sin tid. Att vänta barn eller barnbesked (det är vad man får när man adopterar). Att längta till sommaren eller till jul eller till sin födelsedag. Att växa och mogna. Fast det är klart, riktigt lika positivt är det kanske inte att vänta på läkarbesked eller på sin tur. Och jag som trodde att jag lärt mig detta under mina sjuk-år, upptäcker att jag fortfarande ibland går rakt in i fällan "den passiviserande väntan". Som senaste tiden: Jag har blivit mer och mer rastlös och irriterad och fått allt svårare att koncentrera mig på något vettigt. Det finns massor med saker att ta tag i, men jag orkar inte bestämma var jag ska börja. Varför det då? Jo, gräver jag lite så är det nog för att jag ju kan få ett jobb när som helst och måste vara beredd. Inte insyltad i en massa halvfärdiga projekt.
Stopp! Det går inte att leva så! Jag kan inte sluta leva ett meningsfullt liv bara för att jag väntar på att jag ska bli frisk eller antagen eller få ett jobb. Bara för att jag inte kan planera någonting, egentligen. Livet är NU och det är i varje enskilt ögonblick det ska levas! Det medges att det inte alltid så lätt. Jag kommer som sagt på mig med att gå i fällan emellanåt. Men då får man streta emot och bestämma sig för något. Önska mig lycka till!
P.S. Det är klart jag vill ha ett jobb och jag anstränger mig rätt mycket för att hitta ett också. Och får jag ett så är det jättekul och projekten får väl vila eller gå på sparlåga så länge. Ett av dem heter Liten Nätkurs på Distans vid Uppsala Universitet. Ska bli jättekul! D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar