Nu har jag - äntligen - tagit årets premiärdopp! Närmare bestämt i högvatten och bland höga vågor, vid kusten en bit söder om Göteborg. Saltet sved härligt i alla skråmor efter trädgårdsröjet. Elvaåringen höll mig sällskap bland vågorna, även om han grinade illa över saltsmaken.
Det är verkligen inte mycket att skryta med ett premiärdopp den 12:e juli, med tanke på att båda mina föräldrar är från västkusten och i princip anser att en sommardag utan bad är en förspilld dag. Men jag har faktiskt inte haft någon direkt lust att bada hittills i år.
(Med "sommardag" menas i detta fall alla dagar som infaller under perioden maj till september, med "bada" menar jag i detta inlägg "simmat i hav eller sjö".)
Sanning att säga blir det inte så mycket badat överhuvudtaget i den här familjen, vilket väl beror på en handfull olika saker. För att ta några ur högen: Jag tycker distinkt illa om att trängas med andra människor på en sandstrand. Jag är inte särskilt förtjust i att ligga och sola, knappt ens med en bok i handen, utan vill hellre ta ett dopp framåt kvällningen. Jag simmar oftast inte omkring särskilt länge. Barnen är skeptiska mot havet, men kan för övrigt hålla på i vattnet hur länge som helst - helst med sällskap. Maken har aldrig riktigt förstått vitsen med att bada överhuvudtaget. etc
Kort sagt svårkombinerat. Men det är härligt de gånger det blir av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar