Mer relativitet

Plötsligt ringde de från ett av alla dessa otaliga jobb som jag sökt. Skulle jag kunna tänka mig att sköta privatundervisning i svenska för invandrare en och en halv timma i veckan med start i augusti? Låg lön (så klart) och inga bestämda datum, men bara två elever och möjlighet att lägga schemat som vi kommer överens om tillsammans. Jodå! (Lämpligt tillfälle att prova på detta med Svenska 2, som jag egentligen inte har någon utbildning för. Sådana jobb verkar ju alltid finnas...)

Senare samma dag hade jag anställningsavtal och sekretessavtal i e-brevlådan, att undertecknas i två exemplar och insändas snarast möjligt.
- Hmmm...
tänkte jag när jag med stigande förvåning - och obehag - läste igenom dessa till ofullständig svenska översatta sidor. Jag är ingen nyckelperson, jag vet ingenting om företaget, jag är erbjuden timlön och några futtiga timmar per vecka... Det är verkligen inte rimligt att jag ska skriva under på alla dessa om och men, som i värsta fall kan tolkas som att jag inte får jobba med utbildning hos någon annan varken när jag är anställd eller under de därpå följande två åren. Dessutom rimmar det illa både med vad jag vet om svenska anställningsförhållanden och med a-kassereglerna.

Alltså avböjde jag - och talade om att det kändes obehagligt. (Samt skrev ett brev till handläggaren på arbetsförmedlingen med en förklaring. Någon nytta har man ändå av att vara över fyrtio! Jag skulle aldrig ha vågat när jag var tjugo.) Döm om min förvåning när jag nästa dag får en förfrågan om jag kan tänka mig att skriva under det nya avtal, utan så mycket text, som de samma dag skickat med vanlig post! Allt är tydligen relativt.

Jo, jag har skrivit på det. Det känns spännande och ska bli roligt. Framförallt känns det väldigt bra att jag lyssnade på mig själv och sa ifrån - och det gick bra ändå!