Informationsklyftan

En informationsklyfta är precis vad det låter som - att någon vet något som en annan inte vet. (Helst ska man i all undervisning utnyttja naturliga sådana, för att de studerande ska drivas av sin egen inre lust att få reda på något. Lust främjar som bekant inlärningen och gör den i bästa fall lättare. Ibland gäller det dock att konstruera informationsklyftor för att få fart på det hela, men då gäller det att de inte blir alltför uppstyltade.)

Ett vanligt sätt att göra något åt de problem som kan uppstå när någon inte vet det de behöver veta är att skriva en manual. Min erfarenhet av manualer är att de snarare skapar informationsklyftor än överbryggar dem. Tyvärr har mitt senaste möte med informationssamhället bekräftat detta. Följaktligen får du nu läsa (fortsättningen på) sagan om bok-och-webb-läromedlet hos Gleerups:

Det var en gång en lagom tjock lärare i sina bästa år som skulle prova ett nytt läromedel till sina elevers fromma. Låt oss kalla henne Lisa. Den anspråkslösa boken hörde ihop med en webbsida, där eleverna hade rika möjligheter till extra övningar och läraren dessutom kunde få undervisningstips. När böckerna avhämtats från den stora bokhandeln hade weblicenserna till läraren och till eleverna kommit med e-post till Lisas dator.

Glad i hågen satte hon sig vid tangentbordet och följde uppmaningarna att börja med lärarinloggningen. Hon skrev in sitt licensnummer och alla sina personuppgifter och hamnade på en sida där hon skulle hitta på tillfälliga lösenord till eleverna samt skapa klasser. Sagt och gjort. När hon prövade att logga in som en av eleverna gick det dock inte. Eftersom även elevböckerna hade ett licensnummer antog hon att det skulle skrivas in någonstans, men förstod inte riktigt var.

Tålmodigt läste Lisa igenom användarmanualen ännu en gång och konstaterade att det inte heller nu stod något om saken. Alltså letade hon runt på webbplatsen tills hon hittade ett telefonnummer till kundtjänst och ett till webb-service. Hon ringde det senare. "Personen ni söker kan inte nås för tillfället. Återkommer den ..." sa en telefonsvarare. Lisa trodde i sin enfald att hon hade ringt en funktion snarare än en person, men det var nu inte så mycket att göra åt. Alltså ringde hon kundtjänst. "Vi har för närvarande kö, men kommer att ta ditt samtal så fort vi kan. Du vet väl om att du kan beställa böcker också på webben? (...) Om du har problem med din licens, skicka e-post till ..." sa en telefonsvarare.

Eftersom Lisa efter detta föga uppmuntrande besked drog slutsatsen att hon inte skulle få hjälp även om hon väntade tills det blev hennes tur (hon hade nummer sjuttioelva i kön), skrev hon ett e-brev till den angivna adressen. Och har hon inte fått något svar (vilket hon inte har) så får väl eleverna inte tillgång till sitt läromedel den här veckan heller.