Kundtjänst (?)

Som ordförande i en samfällighetsförening - om inte förr - upptäcker man hur snåriga myndigheter ibland kan vara. Idag gäller det Lantmäterimyndigheten.

Precis som hos föräkringskassan är det olika kontor som ska kontaktas beroende på vad för slags ärende du har. Jag kan förstå och till och med sympatisera med att någon ska sköta alla liknande frågor så att de blir bra på det! Däremot är det inte så lätt att veta för privatpersonen vart man ska vända sig.

Det är alltså inte nog med att man ska hålla ordning på alla blanketter och fylla i dem med tungan rätt i mun. Dessutom måste man ta reda på vart man ska skicka dem. Då gillar jag hemsidor, där man kan få den information man behöver utan att behöva stå i kö eller ta upp någon människas tid - i bästa fall.

Ja, vad var det om nu då? Jo:
Varje år ska det anmälas till lantmäterimyndigheten hur den nya styrelsen i samfällighetsföreningen ser ut. Ibland är den nästan identisk med förra årets, ibland inte. I det tidigare fallet känns det ganska trist att behöva sitta och skriva ALLA ledamöters och suppleanters namn, adress osv för hand på blanketten. Men en gång om året - visst! Frågan om vart eländet ska skickas måste dock besvaras.

Alltså går jag in på hemsidan och letar efter information för samfällighetsföreningar. Ingen ingång. Jag söker på ordet ifråga. Inget resultat. Jag söker kontor i min kommun och försöker avgöra till vilken kategori mitt ärende hör och om det hör hit eller om någon annan har hand om det. (Är det t.ex. en inskrivningsfråga?) Det klarar jag inte av att reda ut. Suck!

Jag ringer kundtjänst och får plats elva i kön. Det visar sig att man kan be dem att ringa upp med några knapptryckningar, så det gör jag. Inom en kvart blir jag också uppringd. Härligt!

Den vänliga damen svarar på min vänliga förfrågan, men blir lite stressad när jag framför lämpligheten av att dessa uppgifter skall vara nåbara på hemsidan och föreslår att hon ska vidarebefordra mina önskningar till dem som har ansvar för saken. Hon försöker hävda att uppgifterna finns genom att föreslå mig att göra allt vad jag redan försökt. Jag förklarar vänligt men bestämt att det tyvärr inte går om man inte har hennes kännedom om myndigheten.

Då kommer det:
- Men det går inte att göra så!
Och då blir jag faktiskt irriterad. Med en inte längre riktigt lika vänlig röst avbryter jag människan och talar om att Jo, det gör det visst. Det går att göra vad man vill med en hemsida. Och då kopplar hon mig kvickt till webmaster.

Ja, ja. Han var tacksam för mina synpunkter om enklare informationsvägar och helst en lösenordsskyddad ifyllnadstjänst. Men varför ska jag behöva bli irriterad?

(Jo, jag vet. Man väljer själv vilka känslor man ska släppa fram. Och nu har jag valt att släppa fram de här - och att göra mig av med dem.)