Har den senaste tiden läst ut två böcker där huvudpersonen på grund av en stor sorg börjar gräva i sitt förflutna, eftersom det inte verkar finnas någon framtid utan det. Den ena är boken vi pratade om på bokcirkeln för en vecka sedan, den andra är min första sommarläsningsbok.
(När jag ser sammanfattningen framför mig, känns det onekligen som om det skulle kunna beskriva väldigt många böcker: kris - tillbakablickande - utveckling. Men jag läser ju litteratur för att få fundera över hur det är att vara människa, och livet är fyllt av kriser som kräver reflektion, så det är nog helt i sin ordning.)
Måndagens bokprat handlade om Ernestams Alltid hos dig. Den var lätt och ganska trevlig att läsa, berörde en historisk händelse under första världskriget som väl inte är den mest kända och slutade lyckligt. Sanning att säga lämnade den heller inte några stora spår efter sig, men det är ju inte alltid nödvändigt.
Jag läste boken två gånger (mest för att jag var tvungen att få ur mig den mindre trevliga Busters öron som jag gav mig på när jag hade läst första gången och blev intresserad av författaren). Den är välskriven och skickligt uppbyggd, om än kanske lite krångligare än nödvändigt i handlingen. Den är emellanåt till och med poetisk och de pretentiösa uttalanden som en del personer gör fungerar bra i sammanhanget. Anknytningen till Skagerakslaget känns dock lite överdriven och fungerar inte riktigt. Då är potatisskalspajboken MYCKET bättre på att ge en känsla för och göra läsaren intresserad av det historiska skeendet.
Igår kväll läste jag ut Linda Olssons Sonat för Mirjam. Den är också mycket välskriven, handlingen har tydliga beröringspunkter med judarnas situation under andra världkriget och det hela slutar nog ändå i någon slags sinnesro. Den lämnar allt lite fler spår efter sig i minnet, även om inte heller den är helgjuten. Men vilket liv är det?
Vi läste hennes första bok, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, med en viss förtjusning i bokcirkeln för ett tag sedan. Även i denna andra bok flödar texten över av intressanta miljöskildringar och antydningar, men tyvärr blir det ganska påfrestande till slut. Och trots att författaren och berättelsen hela tiden behandlar temat "Vi måste använda ord när vi talar med varandra", så blir det som behöver sägas liksom aldrig uttalat. (Och även om jag ännu inte har läst på om hur en sonat är uppbyggd - Jag är ganska övertygad om att det finns skickliga överensstämmelser i textkompositionen - så räcker det inte riktigt hela vägen fram.
Men intressanta och läsvärda är de, båda två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar